Ekorrhjulet x 3

rat-race-2395779_960_720Länge har jag funderat över uttrycket att ”lämna ekorrhjulet”. Inte så att jag inte fattar innebörden – att ständigt springa men inte komma någon vart, att inte ha kontroll över sitt liv – men det är ju hamstrar som kutar runt runt, inte ekorrar? En snabb googling gav mig svaret. Under 1800-talet och tidigare hölls tydligen ekorrar som husdjur på samma sätt som hamstrar idag.

Två nyutkomna böcker har samma tema och nästan samma titel:

Axelssons bok är en beskrivning av hur hon  som 4-barnsmamma och lärare i Umeå fick nog och slutade jobba. Det krävdes ganska drastiska förändringar av hela familjen för att spara in den uteblivna lönen; mjölk- och fruktransonering, gröt till lunch, inga besök hos frissan, ingen fritidsplats för barnen och så vidare. Intressant läsning som ändå efterlämnar ett skav. Åsa Axelsson har en man som arbetar, hon blir alltså helt beroende av hans lön och kan se fram mot en väldigt knapp pension.

Lindbergs bidrag till trenden skiljer sig lite från den ovan nämnda. Boken beskriver vägen till ekonomisk frihet och hur författarparet, Oskar och Maribel Lindberg båda har slutat lönearbeta till förmån för en minimalistisk livsstil.

Den tredje och sista boken i listan är en antologi som började med en artikelserie i DN. Författaren Lerner och ett gäng andra som alla valt att gå mot strömmen för ett ekonomiskt och ekologiskt livsval.

time-is-money-2644068_960_720

Böckerna är roliga och lite lockande att läsa, samt sätter fingret på något viktigt. Dock – det känns (inte så lite) problematiskt att det är övriga skattebetalare som ska bekosta den samhällsstruktur som krävs för att leva i ett modernt samhälle: bibliotek, sjukvård, skola och allt annat nödvändigt. Borde vi inte verka för att fler kan jobba mindre, inte att ett fåtal inte ska jobba alls?

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Självhjälp i kubik

medicine-ambulance-effects-stress-family-19154

Inte så sällan händer det att det kommer två eller flera böcker nästan samtidigt om samma ämne. Färskt exempel är det två titlar om att hoppa av ekorrhjulet som kom med bara några veckors mellanrum. Dock handlar den här bloggtexten om tre författare som genomfört nästan identiska experiment under ett års tid och som de sedan skrivit böcker om. Synnerligen surt att då upptäcka en konkurrent till den unika idé man tycker sig ha kläckt och som kostat tid, möda och pengar att genomföra. Och idén då – vad går den ut på? Jo, att under ett år leva efter råden i olika självhjälpsböcker och se om de funkar. Kul upplägg om ni frågar mig som aldrig läst en bok om personlig utveckling men gillar att de kritiskt granskas eftersom jag inte tror på de enkla lösningar som ofta kännetecknar genren.

Till saken: första boken heter Den vilda jakten på ett (bättre) jag och har tidigare behndlats i ett blogginlägg här på sidan. Samma år, 2018, skrev den irländska journalisten Marianne Power som på svenska fick titeln Ett bättre jag. (Här kan jag tycka att förlaget brustit i sin omvärldsbevakning en smula. Varför så likartade titlar om böcker som handlar om samma sak?) Undertiteln på Powers bok är Hur självhjälp (inte) förändrade mitt liv vilket jag egentligen inte tycker stämmer. Även om det inte är själva metoderna från de böcker hon använder som förändrar henne är det ändå ett omvälvande år hon upplever. Vissa metoder är helt skruvade. I en av dem utlovas att det räcker att önska sig saker för att de ska inträffa. Om det inte funkar beror det inte på metoden utan att du inte trott på den tillräckligt starkt. För att få bättre ekonomi ska man skriva ut falska checker (i USA används tydligen fortfarande checksystemet…) och sen invänta att de riktiga pengarna kommer.

Jag gillade faktiskt båda böckerna. Det var kul och fascinerande att läsa om alla ansträngningar och hur det påverkade författarna. Men jag tycker fortfarande lite synd om dem för att samma smarta idé dykt upp samtidigt hos en annan.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Sär skrivningar

tangensbord

Erkänn att det gjorde lite ont att läsa ovanstående rubrik? Eller är du så van att du inte längre reagerar?

Svenska språket är unikt på det sätt att vi kan skapa nya ord av två befintliga. Något som (miss)brukas av löpsedelsmakare som brukar excellera i nakenchocker, rysskyla och snösmocka för att nämna några. Om man då istället skriver isär ord som ska vara sammanbundna kan innebörden drastiskt förändras och komik uppstå. Klassiker är brun hårig sjuk sköterska, eller skum banan. Eller mina ”favorit” kul glass! Skillnaden mellan rökfritt respektive rök fritt är ju rätt väsentlig för att ta en annan klassiker.

kul_glass

Min bestämda känsla är att särskrivningarna ökat under senaste åren. Detta motsägs av språkforskare som menar att det alltid funnits men att vi nu kommunicerar med med text och på så vi exponeras mer för språkfelen.

bokenStellan Löfving och David Stark har samlat roliga exempel på särskrivingar i böckerna Kassa personalen rekommenderar (2016), Skum kanin med ananansmak (2013) och Ärtor suger snaps (2015).

 

 

Läs, skratta och rys i förfäran!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Berusande läsning

vinglas

Den franske poeten Charles Baudelaire (1821 – 1867) skrev så här:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!

Baudelaire levde som han lärde, berusade sig på vin och allehanda droger och dog 46 år ung. Ingen bra förebild alltså. Under senare har jag läst två fackböcker som handlar om författare och alkoholmissbruk, båda med avstamp i författarnas egna missbruk och vägen mot ett nyktert liv.

jag-som-var-sa-rolig-att-dricka-vin-med-rapport-fran-ett-ar-som-nykter-alkoholistRebecka Åhlund är barn- och ungdomsförfattare och frilansjournalist, bosatt i London. I Jag som var så rolig att dricka vin med  berättar hon om ett liv där spriten spelar huvudrollen och om hur ansträngande det är att dölja missbruket för familj och vänner. Det är också en kritisk betraktelse över ett samhälle där alkohol har en så självklar roll att det är närmast suspekt att inte dricka i sociala sammanhang.

 

 

Leslie Jamison tar i boken Tillnyktring: om att skriva sig fri från spriten avstamp i sin tillnyktring-att-skriva-sig-fri-fran-spritenegen alkoholism och vägen till nykterhet med hjälp av AA, Anonyma Alkoholister. Hon  sätter missbruket i en vidare kontext med porträtt av kända, skapande personer med alkohol- och drogmissbruk, såsom Raymond Carver, Amy Winehouse, Billie Holiday. En recensent kallade Tillnyktring ett ”litterärt fylleslag” och spådde att boken är en framtida klassiker i ämnet.

 

 

Jeanette Malm, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Malström

malström

Malström är en kraftig virvelrörelse i vattnet i trånga sund som framkallas av ebb och flod. Föremål som kommit in i en malström dras mot vattenvirvelns mitt och sugs där ner under vattenytan. 

Sigrid Rausing är dotter till Hans Rausing, VD för  Tetrapak. Hon är också syster till Hans Kristian, och författare till boken Malström – en memoar som handlar om broderns missbruk och om hur det påverkat de anhöriga.

Familjen Rausing har, förutom sin banbrytande uppfinning, gjort sig kända för att hålla en låg offentlig profil. När Hans Kristians fru Eva hittades död i deras gemensamma hem och det visade sig att hon dött flera månader tidigare, skapade det stora rubriker i Sverige och Storbritannien.

Sigrid_Rausing_01

Sigrid Rausing

Hans Kristian Rausings drogmissbruk började i tonåren på en semesterresa. När han träffade Eva på ett behandlingshem började de båda ett nyktert och drogfritt liv; de gifte sig och fick fyra barn. Millennieskiftet firades med vänner och ett glas champagne, vilket inledde ett återfall i droger som varade fram till Evas död 2012.

Ingredienserna i händelserna runt Rausingfamiljen är hårresande, tragiska och inte så lite snaskiga. Dock är berättelsen återhållsam och och varsamt resonerande utan att väja för det faktiska händelseförloppet.

Vad jag lärt mig av boken? Att missbruk slår lika hårt oavsett i vilken miljö det utspelas. Och att anhöriga är lika drabbade som den som missbrukar.

Jeanette, Stadsbiblioteket

Vad Cilla Banck visste

cb

Först blev jag nyfiken på den här boken eftersom Arild är en av mina favoritplatser på jorden och jag där sett en väg namnad efter Cilla Banck. Annars hade nog den lilla tunna, rätt oansenliga boken, inte blivit läst. Nu är jag så uppfylld av läsningen att jag måste dela med mig!

Cilla Banck levde hela sitt liv i fiskebyn Arild på Bjärehalvön. Arild ligger undanskymt och så nära havet det år möjligt utan att vara en ö.

Historikern Peter K. Andersson råkade få kännedom om att Cilla Banck hela sitt liv fört en slags dagbok. Eftersom historien oftast handlar om de rika och välutbildade väcktes genast hans intresse. En fattig kvinnas tankar på 1800-talet från en gudsförgäten plats – sådan källor är unika. Vad Andersson intresserar sig för är hur Cilla Bancks världsbild formades i en tid utan annat än sporadisk och fragmentarisk kontakt med yttervärlden.

CillaBanck_ill

Egentligen är Cilla Bancks anteckningar inte en regelrätt dagbok med tankar och reflektioner över det egna livet. hon berättar i stället om sin gudsbild, funderar över antalet döda (som är häpnadsväckande många) Citat ur dagboken:

”Döda här i byn i min tid, som jag kan minnas 353  Inberäknade i nämda antal 41 som äro drunknade, 2 som själva afhänt sig lifvet. En hängt sig. Och en sängt sig.”

Boken om Cilla Banck är tunn, knappt 100 sidor men den tar tid att läsa. Främst för att jag hela tiden måste stanna upp och tänka och det är väl det bästa med böcker? Att den här boken får mig att vara en del av hennes vardag Arild, i en tid utan tv, internet, dagstidningar, radio. Och ändå med en lust att förstå världen.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Giftigheter

arsenik,

Allt är gift, det är bara en fråga om dos”. Citatet har gett namn åt Olle Matssons bok och härstammar från 1500-talskemisten Paracelsus. Matsson är professor i kemi och har gedigna kunskaper i ämnet giftigheter. I senaste boken skriver Matsson om hur gifterna använts i människans tjänst under hela mänsklighetens historia, i en del fall i avskyvärda syften, i andra för att läka och lindra.

allt-ar-gift-om-dodliga-amnen-och-deras-roll-i-historien

En del ämnen har vi använt i tron att de varit harmlösa, som t.ex. användandet av bly och arsenik i smink under 1700-talet. Även när kunskapen om de förödande effekterna – tandlossning, andningssvårigheter och till sist förgiftning och död – kom fortsatte man att använda gifterna eftersom de gav sminket oöverträffad vithet och konsistens.

Matssons tidigare bok, och min favorit, är En dos stryknin med titel lånad från Agatha Christies klassiska deckare. Här undersöker författaren gifter och giftmord i litteraturen, från Bibeln, via Kalle Blomkvist och lord Peter Wimsey till Rosens namn.

Med sin kännedom om gifters beskaffenhet tillrättavisar Matson ibland författaren, som med konstnärlig frihet gett giftet egenskaper som inte stämmer med verkligheten. Ibland går han till botten med översättarmissar, som skillnaden mellan bolmört och odört (den ena ger feber, den andra frossa).

De vanligaste gifterna i litteraturhistorien är arsenik, cyankalium och stryknin; speciellt arsenik används ideligen i både äldre och nyare deckare. Såklart finns i boken ett helt avsnitt om svampförgiftningar – var varsam om du blir bjuden på svamprätt av någon du inte riktigt litar på! Romerske kejsaren Claudius dog f.ö av förgiftad murkla, troligen serverad av frun Agrippina.

stryknin

Hela boken En dos stryknin innehåller mängder av fakta om litterära giftmord. Kemisten Matsson förklarar pedagogiskt hur gifterna verkar, varför vissa svampar är giftiga (aminosyror i olycklig förening är en förklaring) och ägnar ett kapitel åt det giftigaste av alla giftiga gifter – botulinumtoxin med en dödlig dos på 0,00000005 gram. En av effekterna är muskelförlamning och vi känner ju till skönhetsinjektioner med ämnet botox där den aktiva beståndsdelen är just botulingiftet. Läskigt, eller hur?

Jeanette, Stadsbiblioteket