Fjällvandring – hiss eller diss?

Vandrare på fjället

Under coronaåret har svenska folket upptäckt naturen. Det badas i isvakar, grillkolen säljer slut i affärerna, naturreservaten är knökfulla och uppfödarna blir nerringda av folk som måste – måste- ha en valp och det helst igår. Inget ont att säga om allt detta (förutom att man får hoppas att valparna inte hamnar på Blocket när matte och husse inte längre kan jobba hemma). Naturen, alltså – den står för allt som är gott och nyttigt och stärkande. Aldrig har man väl hört någon som säger att den inte gillar skogspromenader och grill över öppen eld? Böcker om naturens alla fröjder finns det gott om och jag rekommenderar dem varmt. Vandringen blir bättre om man är förberedd; svampsoppan lite tryggare om du inte förväxlat champinjonen med vit flugsvamp. Och så vidare. Men just för att vår naturdyrkan är ett självklart inslag i den svenska nationalkaraktären (om sådan finnes?) är det desto roligare att läsa om motsatsen.

Först läste jag Vi skulle ha fjällvandrat av Gunilla Bergensten. Den handlar egentligen om alla de misstag hon tycker att hon gjort som förälder. Boken är en lista över allt som hon önskar att hon gjort, och att fjällvandra är högst på listan. Fjällvandringen blir en symbol för det präktiga föräldraskapet som man gillar att demonstrerar på instagram och som ger andra, mindre präktiga föräldrar dåligt samvete.

Norske komikern Are Kalvö hatar naturen. Han hatar att vandra i naturen och allra mest hatar han fjällvandringar. Detta gör honom till en mycket ovanlig representant för det norska folket som älskar att gå på tur. Som ung vuxen har han haft vänner som likt honom själv hellre umgåtts på krogen eller på flanerande tillsammans på stadens gator – det är alltså inte själva promenerandet Are Kalvö avskyr (hatar) det är att göra det i naturen – men som nybliven 40-åring för han en upptäckt: alla hans vänner har blivit besatta av att fjällvandra! Om detta handlar Fjällvandring åt helvete – en norrmans motvilliga försök att lära sig att älska naturen. Och även en naturälskande långvandrare som undertecknad kan inte låta blir att skratta åt de roliga, välfunna och lite elaka beskrivningarna.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Vårt enda liv

En av 2020 års mest uppmärksammade böcker är Martin Hägglunds Vårt enda liv, med undertiteln sekulär tro och andlig frihet. Hägglund är litteraturforskare och filosof vid Yale University och har med denna bok (originalet utgiven på engelska 2019 med den mer beskrivande titeln This life : why mortality makes us free) blivit något av en världskändis. Boken diskuterar komplicerade saker men är skriven på ett lättillgängligt sätt.

Människan är nedsänkt i tidsligheten, det faktum att vi en gång ska dö och att detta är vårt enda liv är det som skänker livet mening. Att älska någon annan, en partner, ett barn; att var djupt engagerad i ett projekt, konstnärligt eller politiskt, innebär alltid risken att det går förlorat. Den du älskar kan lämna dig, ditt projekt kan misslyckas och det är detta som är förutsättningen för dina omsorger, förutsättningen för att överhuvudtaget bry sig.

Med utgångspunkt i kända tänkare som Spinoza, Augustinus och Kierkegaard visar Hägglund att tron på evigheten, det eviga livet är oförenlig med att leva meningsfullt. Hägglund skriver om  C S Lewis´ sorg och förtvivlan efter hustruns död och menar att kärlek kräver sårbarhet, vetskapen att allt kan förloras. I evigheten däremot sätt inget på spel, vilket innebär att ingenting betyder något, eller med andra ord att tillståndet kan likställas med  –  död.

Det sätt som man lever som dödlig, det som skapar meningsfullhet kallat Hägglund sekulär tro. Detta gäller vare sig du är ateist eller troende, det är inte det religiösa utövandet Hägglund kritiserar utan framhävandet av det eviga livet.

Den sekulära tron är, för det första, ett existentiell engagemang, med Hägglunds ord: ”Om jag inte trodde att livet var värt att leva skulle jag aldrig känna mig manad att kämpa för det förflutnas minne eller en bättre framtid”. För det andra innebär den sekulära tron en nödvändig ovisshet. Jag vet inte vad som kan hända, men jag måste hysa tilltro. För det tredje, denna ovisshet är en motiverande kraft. För att vara trogen något måste det jag tror på vara något som kan gå förlorat.

Hägglund går i närkamp med Kierkegaard, främst dennes Fruktan och bävan. Med utgångspunkt i den berömda passagen i Gamla testamentet där Abraham, för att visa sina absoluta tro på Gud, gör sig beredd att offra sin enda son, Isak, visar Hägglund övertygande att den danske filosofens resonemang om att resignera inför alla världsliga omsorger och sätta sin absurda tilltro till att guden efter Isaks död skulle ställa allt till rätta leder fel. Abrahams sekulära omsorg om Isak, att kärleken till sonen är ett mål i sig, görs om intet, målet är att älska Gud som ett ändamål i sig. Tron på evigheten innebär att idealet är ett frikännande av förlustens smärta, att i princip inte bry sig om Isak. Detta är motsatsen till humanism.

Abraham och Isak. Målning av Ludovico Cigoli

Hägglund gör också intressanta läsningar av Knausgårds Min kamp och Proust På spaning efter den tid som flytt, som bägge ses som gestaltningar av den sekulära tron.

Den andra delen av boken berör den andliga friheten i vårt liv, steget från det Marx kallar nödvändighetens rike till frihetens rike. Här förespråkar Hägglund ett slags demokratisk socialism, vilket jag finner sympatiskt, men resonemangen äger inte samma tyngd som i första delen och vad Hägglund slutligen ser som en eftersträvansvärd samhällsform blir lite väl utopiskt luddigt.

Även om jag tycker att Hägglund ibland är lite väl säker, sociologen Weber avspisad på ett par sidor, är det en intellektuellt oerhört stimulerande, och uppfordrande bok. Läsning anbefalls.

Håkan Olsson

Våga missa!

FOMO, eller Fear Of Missing Out, på svenska typ “skräck för att missa det som händer” verkar vara utbredd. Jag tycker det är något desperat och lite sorgligt över att aldrig ha tråkigt, att alltid vara på tårna och redo för nya äventyr. Den stilla vardagslunken kan vara väldigt trevlig! Glädjen i det lilla kan vara lika stark som euforin över en stor utmaning – eller?

Nu verkar faktiskt en motrörelse vara i vardande, FOMO ersätts av JOMO – ”joy of missing out”. Svend Brinkmann, professor i psykiatri har nyligen skrivit boken med titeln Våga missa som handlar om vi måste inse att vi inte kan få allt och öva oss i förmågan att våga missa. Att gå miste om något bör ses som en aktiv handling och inte som något som bara sker. Och den som vågar missa har allt att vinna!

Samme Brinkmann går ofta på tvärs mot rådande trender i självhjälpsträsket. För några år sedan gav han ut boken Stå fast! – vägra vår tids utvecklingstvång. I den boken gör han upp med hela självhjälpssamhället (trots att han själv är en del av det) och ger följande råd:

 

1. Sluta känna efter i dig själv.

2. Fokusera på det negativa i ditt liv.

3. Ta på dig nej-hatten.

4. Håll tillbaka dina känslor.

5. Avskeda din coach.

6. Läs en roman – inte en självhjälpsbok eller biografi.

7. Dröj vid det förflutna.

Befriande lista tycker jag som genast ska ägna mig åt punkt 6.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Samhällsmyter

 

lura

Ända sedan jag för mer än 10 år sedan läste Barskrapad-konsten att hanka sig fram av den amerikanska vetenskapsjournalisten Barbara Ehrenreich har jag haft henne som idol och läst alla hennes böcker. I Barskrapad tog Ehrenreich jobb i sann wallraff-anda i en rad yrken med minimilön i USA:  städbranschen, vården, stormarknader och bevisade att det faktiskt inte går att försörja sig på den låga lönen. Inte om du ska hyra en bostad, kanske betala barnvakt och äta vettig mat. Alltså hade de flesta av de personer hon jobbade med ytterligare jobb och levde ändå väldigt torftigt.

 

gillaEfter Barskrapad kom en annan aha-upplevelse, signerad Barbara Ehrenreich. När hon fick bröstcancer och fick rådet av sin läkare att se cancern som en gåva tände hon till och skrev Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. I den boken driver hon tesen att det ar farligt att i alla lägen tänka positivt. I förlängningen kan det leda till rädsla att slå larm om något är galet – tänk hur det brukar går för visselblåsare – och, menar Ehrenreich, var en av orsakerna till den allvarliga finanskrisen 2008 att ingen vågade vara den som kom med dåliga nyheter vilket förvärrade krisen.

kick-booster-mathem-findus

Den senaste samhällsmyten som Barbara Ehrenreich undersökt är synen på åldrandet som något onaturligt. I dag har vi en rådande förställning att vi kan kontrollera kroppen genom stränga dieter och olika former av träning. Blir du sjuk är skulden till viss del din egen. Ehrenreich har doktorerat i cellbiologi och säger helt krasst: hälsostressen jagar oss ända in i döden; kost och motion förändrar inte det faktum att vi alla till slut blir gamla, sjuka och dör. Priset vi betalar för ett längre liv är hög sjuklighet sent i livet. Att lura åldrandet är en hyllning till latheten – ät gott, må gott, träna om du vill men inte för att du tror att du måste är det ganska självklara men ändå kontroversiella budskapet.

Det jag lärt mig av Barbara Ehrenreich i samtliga böcker är att ifrågasätta. Fortsätt med det, bästa Barbara!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Tyst,känslig och introvert – det nya svarta?

intro

Under ett par års tid har jag noterat en ökning av fackböcker som handlar om tystnad och om att vara introvert och högkänslig och jag anar en röd tråd. Nu vänder vi oss inåt och stänger världen ute ; en värld som blir mer och mer obegriplig och kanske skrämmande?

kaggeErling Kagge är äventyrare och filosof. I boken Stillhet i tidens larm   beskriver han ett inre tillstånd av frid och stillhet som går att hitta oavsett yttre kaos, men inte utan ansträngning. Det fina med stillhet, enligt Kagge är att den är en exklusiv lyx som också är helt gratis. Fint va?

På samma tema skriver buddistmunken Thich Nhat Hanh i Tystnad I boken får vi lära oss övningar och tekniker för att lyssna inåt i en tid när både tankar och omgivningens brus riskerar att dränka den inre dialogen.

 

Susan Cain: Tyst  är ett brandtal för de introverta –  de som hellre lyssnar än pratar, som uppfinner och skapar men ogillar att marknadsföra sig själva, de som hellre jobbar på egen hand än brainstormar i grupp. Samma författare har också skrivit Den tysta kraften

lji

Linus Jonkmanvar en av de första som i boken Introvert: den tysta revolutionen kartlade den introverta världen. han väntar också på att se den första platsannonsen där stillsamhet, reflekterande och inåtvändhet efterfrågas. För visst behöver vi sakta ner farten den skenande takten och det ökande bruset, vända oss inåt och tänka efter?

Räcker det inte med dessa tips finns det även dessa på samma hylla:

Elaine Aaron, psykoterapeut och forskare, har myntat begreppet högkänslighet (HSP) och har skrivit flera intressanta böcker. Den högkänsliga människan och kärleken  handlar om strategier för att undvika att bli sårad; något som HSP-personer enligt Aaron blir i större utsträckning.

Märtha Louise: Född sensitiv Jomän, det är norska prinsessan Märtha Louise som berättar om livet som högkänslig. I boken finns en rad andra berättelser och även övningar som kan hjälpa den sensitive.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Makteliter

Mikael Holmqvist är docent i sociologi och professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och som om inte det var nog en återkommande gästforskare å elituniversiteten Stanford och Cornell i USA. I Sverige har han väckt debatt med sina böcker om maktens boningar:

Djursholm – Sveriges ledarsamhälle 

I tegelstensboken om den mest överklassiga av Sveriges alla kommuner har Holmqvist intervjuat flera hundra av de ca 9000 invånarna i Djursholm. Frågorna är basala och på så vis väldigt avslöjande: Hur lever, formas och beter de sig i Djursholm? Bilden som framträder är inte smickrande. I Djursholm är ytan allt. Människorna är likriktade, långt från det övriga Sverige av mångkultur och klasskillnader. Ingenstans uttnyttjas RUT-avdraget i lika hög grad, ej heller  antibiotika och viagra; alkoholkonsumtionen är skyhög.  Barnen har landets högsta medelbetyg, trots mer mediokra resulatat på nationella proven. Och sjävklart finns en baksida av den skimrande ytan. Statushets, social kontroll och ekonomisk stress är en följd av kravet på perfektion. Boken är på nästan 800 sidor, och det är mastigt. Inga påståenden är antaganden, här vimlar det av statistiska fakta om läkemedelsförskrivning och t.om. hyllfördelning på biblioteket.

Efter genomlysningen av Djursholm riktar Mikael Holmqvist strålkastern mot Handelshögskolan. Handels är en plantskola för eliten, den politiska såväl som ekonomiska. Universitetet grundades och ägs fortfarande av svenska näringslivet om än delvis finansierat av skattemedel. Den sociologiska blicken är så användbar och så avslöjande men självklart har Handels – maktelitens skola av de ”utpekade” kritiserats för att vara falsk och förvrängd. Andra har tackat för inblicken i en sluten värld.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Ödehus

ödehus

Åker man med bil utanför riksvägarna händer det ofta att man ser ett hus som är uppenbart övergivet. Trädgården är vildvuxen, färgen flagnar och hela huset andas tilltagande förfall.

Nyligen inleddes en kampanj här i Halland för att rädda de förfallna husen; projektet ”Lev din dröm” med syfte att fler ska få möjlighet att bo, verka och besöka landsbygden. För en väldigt billig peng går det att komma över en stuga, torp eller mindre gård.  Och utbudet verkar vara enormt – bara i Falkenbergs kommun finns 1300 dokumenterade ödehus.

ruckel

En nyutkommen bok: Ödehus – från ruckel till pärla av Robert Danielsson varvas personliga berättelser från ödehusräddare med tips om vanliga problem som hussvamp och murverksproblematik i grund och skorsten. Det är en växande rörelse med väldigt entusiastiska medlemmar som brinner för landsbygden och kulturminnesbevarande. Men klart är att man inte får vara rädd för håst, mångårigt slit innan rucklet kan kallas pärla. Men kanske är det vägen som är mödan värd?

Sven Olov Karlsson har tillsammans med fotografen Philip Periera dos Reis finnkammat Sveriges landsbygd på övergivna byggnader. Resultatet finns i två böcker, Svenska ödehus (2008) och Svenska ödehus 2 (2011). Här skildras ett Sverige som håller på att försvinna; bostadshus med krossade drömmar och dito fönster men även någon kyrka och sommarkoloni. Personer med kännedom om husen intervjuas vilket ger berättelser som är sorgliga, fantastiska och emellanåt roliga, lika ofta spännande. Bilderna är fantastiska och kompletterar texten perfekt.

Hampus Hedelius skrev 2008 Öde – det bortglömda Sverige.  I denna fotobok skildras skyddsrum från en tid när vi var överygade om att ryssen lurade runt hörnet, men också bergrum, övergivna laboratorier och hela fabriker.

Kanske har vi, eller ett antal eldsjälar,  kommit därhän att vi räddar husen istället för att tillåta fortsatt förfall. Hursomhelst är det vackra böcker som dokumenterar det vi inte ser fast det finns framför näsan.

hh

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Ekorrhjulet x 3

rat-race-2395779_960_720Länge har jag funderat över uttrycket att ”lämna ekorrhjulet”. Inte så att jag inte fattar innebörden – att ständigt springa men inte komma någon vart, att inte ha kontroll över sitt liv – men det är ju hamstrar som kutar runt runt, inte ekorrar? En snabb googling gav mig svaret. Under 1800-talet och tidigare hölls tydligen ekorrar som husdjur på samma sätt som hamstrar idag.

Två nyutkomna böcker har samma tema och nästan samma titel:

Axelssons bok är en beskrivning av hur hon  som 4-barnsmamma och lärare i Umeå fick nog och slutade jobba. Det krävdes ganska drastiska förändringar av hela familjen för att spara in den uteblivna lönen; mjölk- och fruktransonering, gröt till lunch, inga besök hos frissan, ingen fritidsplats för barnen och så vidare. Intressant läsning som ändå efterlämnar ett skav. Åsa Axelsson har en man som arbetar, hon blir alltså helt beroende av hans lön och kan se fram mot en väldigt knapp pension.

Lindbergs bidrag till trenden skiljer sig lite från den ovan nämnda. Boken beskriver vägen till ekonomisk frihet och hur författarparet, Oskar och Maribel Lindberg båda har slutat lönearbeta till förmån för en minimalistisk livsstil.

Den tredje och sista boken i listan är en antologi som började med en artikelserie i DN. Författaren Lerner och ett gäng andra som alla valt att gå mot strömmen för ett ekonomiskt och ekologiskt livsval.

time-is-money-2644068_960_720

Böckerna är roliga och lite lockande att läsa, samt sätter fingret på något viktigt. Dock – det känns (inte så lite) problematiskt att det är övriga skattebetalare som ska bekosta den samhällsstruktur som krävs för att leva i ett modernt samhälle: bibliotek, sjukvård, skola och allt annat nödvändigt. Borde vi inte verka för att fler kan jobba mindre, inte att ett fåtal inte ska jobba alls?

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Självhjälp i kubik

medicine-ambulance-effects-stress-family-19154

Inte så sällan händer det att det kommer två eller flera böcker nästan samtidigt om samma ämne. Färskt exempel är det två titlar om att hoppa av ekorrhjulet som kom med bara några veckors mellanrum. Dock handlar den här bloggtexten om tre författare som genomfört nästan identiska experiment under ett års tid och som de sedan skrivit böcker om. Synnerligen surt att då upptäcka en konkurrent till den unika idé man tycker sig ha kläckt och som kostat tid, möda och pengar att genomföra. Och idén då – vad går den ut på? Jo, att under ett år leva efter råden i olika självhjälpsböcker och se om de funkar. Kul upplägg om ni frågar mig som aldrig läst en bok om personlig utveckling men gillar att de kritiskt granskas eftersom jag inte tror på de enkla lösningar som ofta kännetecknar genren.

Till saken: första boken heter Den vilda jakten på ett (bättre) jag och har tidigare behndlats i ett blogginlägg här på sidan. Samma år, 2018, skrev den irländska journalisten Marianne Power som på svenska fick titeln Ett bättre jag. (Här kan jag tycka att förlaget brustit i sin omvärldsbevakning en smula. Varför så likartade titlar om böcker som handlar om samma sak?) Undertiteln på Powers bok är Hur självhjälp (inte) förändrade mitt liv vilket jag egentligen inte tycker stämmer. Även om det inte är själva metoderna från de böcker hon använder som förändrar henne är det ändå ett omvälvande år hon upplever. Vissa metoder är helt skruvade. I en av dem utlovas att det räcker att önska sig saker för att de ska inträffa. Om det inte funkar beror det inte på metoden utan att du inte trott på den tillräckligt starkt. För att få bättre ekonomi ska man skriva ut falska checker (i USA används tydligen fortfarande checksystemet…) och sen invänta att de riktiga pengarna kommer.

Jag gillade faktiskt båda böckerna. Det var kul och fascinerande att läsa om alla ansträngningar och hur det påverkade författarna. Men jag tycker fortfarande lite synd om dem för att samma smarta idé dykt upp samtidigt hos en annan.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Sär skrivningar

tangensbord

Erkänn att det gjorde lite ont att läsa ovanstående rubrik? Eller är du så van att du inte längre reagerar?

Svenska språket är unikt på det sätt att vi kan skapa nya ord av två befintliga. Något som (miss)brukas av löpsedelsmakare som brukar excellera i nakenchocker, rysskyla och snösmocka för att nämna några. Om man då istället skriver isär ord som ska vara sammanbundna kan innebörden drastiskt förändras och komik uppstå. Klassiker är brun hårig sjuk sköterska, eller skum banan. Eller mina ”favorit” kul glass! Skillnaden mellan rökfritt respektive rök fritt är ju rätt väsentlig för att ta en annan klassiker.

kul_glass

Min bestämda känsla är att särskrivningarna ökat under senaste åren. Detta motsägs av språkforskare som menar att det alltid funnits men att vi nu kommunicerar med med text och på så vi exponeras mer för språkfelen.

bokenStellan Löfving och David Stark har samlat roliga exempel på särskrivingar i böckerna Kassa personalen rekommenderar (2016), Skum kanin med ananansmak (2013) och Ärtor suger snaps (2015).

 

 

Läs, skratta och rys i förfäran!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad