Kvinnor jag tänker på om natten

Av Jeanette Malm

Mia Kankimäki är författare, drygt 40, singel, barnlös. Alla hon känner stadgar sig, får barn och har trygga jobb. Mia är inte avundsjuk men hon vill hitta förebilder som har valt ett liv utanför de gängse ramarna. Boken Kvinnor jag tänker på om natten handlar om ett antal ”nattkvinnor”, kvinnor som Kankimäki hittat under sina nattliga funderingar.

Boken är indelad i tre delar: Afrika, kvinnliga upptäcktsresanden och kvinnliga konstnärer. Författaren har gjort gedigen bakgrundsforskning men också rest i fotspåren av dessa, i många fall, bortglömda kvinnor.

Första delen, den om Afrika, handlar om danska Karen Blixen och hennes liv på den afrikanska farmen. Det vi (jag) tidigare visste om Blixen var genom filmen Mitt Afrika, som beskrev ett ganska bekvämt och storslaget liv på en kaffeplantage i Kenya under tidiga åren av 1900-talet. Genom Karen Blixens brev som Kankimäki läst, får vi en delvis ny och mörkare bild. Blixen var sjuk i syfilis, smittat av sin man. Hon var utfattig och livet på farmen var fyllt av motgångar och sjukdom. Först sent i livet blev hon författare, otroligt läst och berömd.

I del 2 får vi möta kvinnliga upptäcktsresande och resenärer på 1800-talet. På den här tiden var kvinnor nästan överallt omyndiga och fick inte företa sig något på egen hand. Att då, utan moderna hjälpmedel och färdsätt, resa i Tibet eller genom Sahara är obegripligt stora bedrifter. Mary Kinsley är en av dessa kvinnor. Hon finansierade sina resor genom att skriva bästsäljande böcker men drabbades av tyfus och dog i ung ålder. Nellie Bly är min personliga favorit. Hon reste jorden runt på 72 dagar med en handväska som enda bagage, en bedrift som följdes av tidningsläsare i hela världen.

Del 3 handlar om kvinnliga konstnärer under renässansen och framåt. Sorgligt många av dessa är helt bortglömda och deras konst visas inte på några museer trots att de var fantastiska konstnärer som levde och offrade allt för sin konst.

Alla dessa nattkvinnor lämnar avtryck hos mig. Mia Kankimäki väver in sitt eget liv parallellt som hon beskriver det hon vet om deras. Hon skriver brev till alla dessa döda kvinnor, brev där hon både ger och och ber om råd. Om jag har någon invändning mot boken är det att hon reser kors och tvärs över jorden i jakt på spår efter nattkvinnorna. Idag känns ett sådant ohämmat resande minst sagt problematiskt.