En av 2020 års mest uppmärksammade böcker är Martin Hägglunds Vårt enda liv, med undertiteln sekulär tro och andlig frihet. Hägglund är litteraturforskare och filosof vid Yale University och har med denna bok (originalet utgiven på engelska 2019 med den mer beskrivande titeln This life : why mortality makes us free) blivit något av en världskändis. Boken diskuterar komplicerade saker men är skriven på ett lättillgängligt sätt.
Människan är nedsänkt i tidsligheten, det faktum att vi en gång ska dö och att detta är vårt enda liv är det som skänker livet mening. Att älska någon annan, en partner, ett barn; att var djupt engagerad i ett projekt, konstnärligt eller politiskt, innebär alltid risken att det går förlorat. Den du älskar kan lämna dig, ditt projekt kan misslyckas och det är detta som är förutsättningen för dina omsorger, förutsättningen för att överhuvudtaget bry sig.
Med utgångspunkt i kända tänkare som Spinoza, Augustinus och Kierkegaard visar Hägglund att tron på evigheten, det eviga livet är oförenlig med att leva meningsfullt. Hägglund skriver om C S Lewis´ sorg och förtvivlan efter hustruns död och menar att kärlek kräver sårbarhet, vetskapen att allt kan förloras. I evigheten däremot sätt inget på spel, vilket innebär att ingenting betyder något, eller med andra ord att tillståndet kan likställas med – död.
Det sätt som man lever som dödlig, det som skapar meningsfullhet kallat Hägglund sekulär tro. Detta gäller vare sig du är ateist eller troende, det är inte det religiösa utövandet Hägglund kritiserar utan framhävandet av det eviga livet.
Den sekulära tron är, för det första, ett existentiell engagemang, med Hägglunds ord: ”Om jag inte trodde att livet var värt att leva skulle jag aldrig känna mig manad att kämpa för det förflutnas minne eller en bättre framtid”. För det andra innebär den sekulära tron en nödvändig ovisshet. Jag vet inte vad som kan hända, men jag måste hysa tilltro. För det tredje, denna ovisshet är en motiverande kraft. För att vara trogen något måste det jag tror på vara något som kan gå förlorat.
Hägglund går i närkamp med Kierkegaard, främst dennes Fruktan och bävan. Med utgångspunkt i den berömda passagen i Gamla testamentet där Abraham, för att visa sina absoluta tro på Gud, gör sig beredd att offra sin enda son, Isak, visar Hägglund övertygande att den danske filosofens resonemang om att resignera inför alla världsliga omsorger och sätta sin absurda tilltro till att guden efter Isaks död skulle ställa allt till rätta leder fel. Abrahams sekulära omsorg om Isak, att kärleken till sonen är ett mål i sig, görs om intet, målet är att älska Gud som ett ändamål i sig. Tron på evigheten innebär att idealet är ett frikännande av förlustens smärta, att i princip inte bry sig om Isak. Detta är motsatsen till humanism.
Hägglund gör också intressanta läsningar av Knausgårds Min kamp och Proust På spaning efter den tid som flytt, som bägge ses som gestaltningar av den sekulära tron.
Den andra delen av boken berör den andliga friheten i vårt liv, steget från det Marx kallar nödvändighetens rike till frihetens rike. Här förespråkar Hägglund ett slags demokratisk socialism, vilket jag finner sympatiskt, men resonemangen äger inte samma tyngd som i första delen och vad Hägglund slutligen ser som en eftersträvansvärd samhällsform blir lite väl utopiskt luddigt.
Även om jag tycker att Hägglund ibland är lite väl säker, sociologen Weber avspisad på ett par sidor, är det en intellektuellt oerhört stimulerande, och uppfordrande bok. Läsning anbefalls.
Håkan Olsson
