Det moderna trettioåriga kriget

soldater

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet. Han har skrivit ett flertal böcker om 1900-talet, bl a Urkatastrofen som berör det första världskrigets plats i den moderna historien och Terror och tystnad, om liv och strukturer i det totalitära Sovjetunionen.

I Det moderna trettioåriga kriget : Europa 1914-1945 driver han tesen att perioden ska betraktas som ett enda långt krig (även om jämförelsen med det ursprungliga trettioåriga kriget 1618-1648 är en aning effektsökande. Dock kan sägas att den katastrof som inträffade i Centraleuropa på 1600-talet överträffades först 300 år senare).

det-moderna-trettioariga-kriget-europa-1914-1945

Tanken på att betrakta föreliggande epok som en period av kris och krig är inte ny, amerikanen Arno Mayers har bl a skrivit om detta.

Uppenbart är dock att det överrumplande krigsutbrottet 1914 är, för att låna Karlssons egna ord, en urkatastrof. En till synes ostoppbar trend mot ökat välstånd och demokratiska landvinningar ändade. Ländernas ekonomier ställdes om för krig och detta kvarstod i hög grad under mellankrigstiden. Brutala inbördeskrig (Ryssland, Spanien), folkmord i instrumentell skala (turkiska folkmordet på armenier) blev mönster som sedan återkom och brutaliserades under den ”andra halvleken”.

karta

Versaillefreden nämns ofta som en orsak till mellankrigstidens instabilitet, klart är att f a den franska linjen innebar draksådd (Jmf hur Tyskland och Japan behandlades efter 1945). De många nya staterna efter sammanbrottet för dubbelmonarkin och Ryssland definierades ofta etniskt, Ungern ex, vilket  på ett kusligt sätt återkommer idag.

Den auktoritära eller totalitära modellen vann stat efter stat, efter Frankrikes fall 1940 var endast fem europeiska stater demokratiska – Storbritannien, Irland, Schweiz, Sverige och Finland.

Bortsett den karlssonska tesen fungerar boken utmärkt som en historia om Europa mellan 1914-1945 och den avslutas med ett antal lärdomar, eller varningar –tyvärr aktuella i vår tid: Renässans för nationell slutenhet (Ungern, Polen m fl), undergångsstämningar samt allt oftare ifrågasättande av demokratin som sådan.

Det kan vara läge att citera Churchill  -”Democray is the worst form of government, except for all the others”

churchill

 

Håkan Olsson

 

Självhjälp i kubik

medicine-ambulance-effects-stress-family-19154

Inte så sällan händer det att det kommer två eller flera böcker nästan samtidigt om samma ämne. Färskt exempel är det två titlar om att hoppa av ekorrhjulet som kom med bara några veckors mellanrum. Dock handlar den här bloggtexten om tre författare som genomfört nästan identiska experiment under ett års tid och som de sedan skrivit böcker om. Synnerligen surt att då upptäcka en konkurrent till den unika idé man tycker sig ha kläckt och som kostat tid, möda och pengar att genomföra. Och idén då – vad går den ut på? Jo, att under ett år leva efter råden i olika självhjälpsböcker och se om de funkar. Kul upplägg om ni frågar mig som aldrig läst en bok om personlig utveckling men gillar att de kritiskt granskas eftersom jag inte tror på de enkla lösningar som ofta kännetecknar genren.

Till saken: första boken heter Den vilda jakten på ett (bättre) jag och har tidigare behndlats i ett blogginlägg här på sidan. Samma år, 2018, skrev den irländska journalisten Marianne Power som på svenska fick titeln Ett bättre jag. (Här kan jag tycka att förlaget brustit i sin omvärldsbevakning en smula. Varför så likartade titlar om böcker som handlar om samma sak?) Undertiteln på Powers bok är Hur självhjälp (inte) förändrade mitt liv vilket jag egentligen inte tycker stämmer. Även om det inte är själva metoderna från de böcker hon använder som förändrar henne är det ändå ett omvälvande år hon upplever. Vissa metoder är helt skruvade. I en av dem utlovas att det räcker att önska sig saker för att de ska inträffa. Om det inte funkar beror det inte på metoden utan att du inte trott på den tillräckligt starkt. För att få bättre ekonomi ska man skriva ut falska checker (i USA används tydligen fortfarande checksystemet…) och sen invänta att de riktiga pengarna kommer.

Jag gillade faktiskt båda böckerna. Det var kul och fascinerande att läsa om alla ansträngningar och hur det påverkade författarna. Men jag tycker fortfarande lite synd om dem för att samma smarta idé dykt upp samtidigt hos en annan.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Berusande läsning

vinglas

Den franske poeten Charles Baudelaire (1821 – 1867) skrev så här:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!

Baudelaire levde som han lärde, berusade sig på vin och allehanda droger och dog 46 år ung. Ingen bra förebild alltså. Under senare har jag läst två fackböcker som handlar om författare och alkoholmissbruk, båda med avstamp i författarnas egna missbruk och vägen mot ett nyktert liv.

jag-som-var-sa-rolig-att-dricka-vin-med-rapport-fran-ett-ar-som-nykter-alkoholistRebecka Åhlund är barn- och ungdomsförfattare och frilansjournalist, bosatt i London. I Jag som var så rolig att dricka vin med  berättar hon om ett liv där spriten spelar huvudrollen och om hur ansträngande det är att dölja missbruket för familj och vänner. Det är också en kritisk betraktelse över ett samhälle där alkohol har en så självklar roll att det är närmast suspekt att inte dricka i sociala sammanhang.

 

 

Leslie Jamison tar i boken Tillnyktring: om att skriva sig fri från spriten avstamp i sin tillnyktring-att-skriva-sig-fri-fran-spritenegen alkoholism och vägen till nykterhet med hjälp av AA, Anonyma Alkoholister. Hon  sätter missbruket i en vidare kontext med porträtt av kända, skapande personer med alkohol- och drogmissbruk, såsom Raymond Carver, Amy Winehouse, Billie Holiday. En recensent kallade Tillnyktring ett ”litterärt fylleslag” och spådde att boken är en framtida klassiker i ämnet.

 

 

Jeanette Malm, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Är Skandiamannen mördaren?

op

Mordet på statsminister Olof Palme den där kalla februarikvällen för mer än trettio år sedan får väl anses vara en av den svenska historiens mest traumatiska händelser. Även om man inte ska överdriva betydelsen av enstaka företeelser eller personer så är det nog rimligt att påstå att Sverige förändrades; det oskuldsfulla landet i norra Europa blev plötsligen ett land vilket som helst.

De första åren följde jag, liksom många andra, utredningen intensivt; från den katastrofala Hans Holmértiden till rättegången mot Christer Pettersson. Många, inte minst poliser, anser fallet vara ”polisiärt uppklarat”, trots att Pettersson friades i hovrätten. Efter 1989 har inget att värde egentligen framkommit, trots mängder av böcker, dokumentärer och artiklar. Antal spår och teorier är löjligt många – polisspåret, Sydafrikaspåret, kurdspåret, CIA-spåret etc. Problemet för alla dessa ingångar är att kopplingen till brottsplatsen är mer eller mindre obefintlig. Men armén av privatspanare måste ju ha något att syssla med!

palme_minnesplatta

I våras publicerade tidskriften Filter ett reportage om den s k Skandiamannen, Stig Engström, där denne, naturligtvis död sedan många år, pekades ut som gärningsman. Engström fanns tidigt med i utredningen, han jobbade bredvid brottsplatsen och var enligt egen utsaga vittne till mordet. Rätt snart avfördes han och betraktades närmast som mytoman. I reportaget framgick att en bok skulle följa, resultatet blev Tomas Petterssons Den osannolika mördaren : Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Boken är välskriven och rejält researchad, bl a påvisar man att Engström hade tidigare okända möjligheter att anskaffa vapen. Ändå lämnar texten många frågor obesvarade, varför skulle exempelvis mördaren gång på gång kontakta både polis och press. Men läs gärna boken och dra dina egna slutsatser.

Numer blir jag mest trött när Palmemordet kommer på tal, dessvärre är jag tämligen övertygad om att brottet förblir ouppklarat. Men det vore onekligen bra om jag hade fel.

 

Håkan Olsson

Hygge, lagom och kalsongfylla

 

nordred_kartorDet har på kort tid kommit tre nya böcker som handlar om fenomen som är unika för tre nordiska länder. Säkert skrivna med en liten glimt i ögat, men ändå med en kärna av sanning. Jag syftar förstås på The little book of hygge, Boken om lagom och Kalsongfylla.

hyggeFörsta titeln, som givetvis handlar om det danska fenomenet ”hygge” har undertiteln ”the danish way to live well” och har blivit en bästsäljare världen över. Ännu finns den inte på svenska men det är nog en tidsfråga. Författaren undersöker varför danskarna ofta hamna högst i mätningar över världens lyckligaste folk. Svaret är tydligen att fokusera på god mat, goda relationer och att passa på att njuta av livet. Inte så revolutionerande kanske? Men i boken finns fina bilder, goda recept och andra tips på hur vardagen blir mer ”hygge”

 

lagom-the-swedish-art-of-balanced-livingSveriges bidrag i genren handlar om lagom. Ordet som sägs finnas endast på svenska (fast det är inte sant) och betecknar den smarta kompromissen mellan för mycket och för litet. Författaren Göran Everdahl menar att lagom är extra viktigt i en tid av perfektion och livsstilsstress och vi får en massa bra tips på lagomhet, mixat med typiska lagomexempel som mellanmjölk och linje 2 i kärnkraftsomröstningen.

 

 

kalsongfyllaFinland, slutligen, är allt annat än lagom. ”Kalsarikännit” är fenomenet som kanske, kanske inte, blir ett världsfenomen. Kalsongfylla – den finska vägen till avkoppling handlar till skillnad från hygge som värderar gemenskap, om att ensamheten fram är en bra väg till självinsikt och välmående. Filosofin är enkel – av med jobbkläderna, sätt dig i soffan i bara kalsonger (trosor i förekommande fall), ladda med öl och Netflix och du kommer att finna dig själv. Du och jag, fjärrkontrollen.

 

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Prylbanta?

 

Handen på hjärtat – visst skulle det vara skönt med färre grejer att hålla reda på? Visst känns alla prylar ibland mer som en belastning än som en tillgång?

På biblioteken finns hjälpen  – böcker som hjälper oss rensa ut och slänga och i framtiden göra medvetna val.

konsten-att-stada

Marie Kondos Konsten att städa har sålts i ofattbara 4 miljoner ex över världen. Kondo menar att vi bara ska behålla saker som bereder oss glädje, allt annat ska slängas. Det som blir kvar ska ha en egen plats. Titeln är lite missvisande för det handlar om att slänga, inte att städa men det finns inget bra ord för den engelska benämningen tidying up som är bokens originaltitel. Jag får lite lust att börja slänga och organisera, men vissa partier i boken är lite för skruvade för min smak. Eller vad sägs om att tacka varje pryl för vad den betytt innan du slänger den?

prylbanta-farre-saker-storre-frihetPrylbanta: färre saker, större frihet av Elisabeth Byström är sprillans ny och med en lång, växande kö av reservanter. Den är till skillnad  mot Konsten att städa skriven ur ett svenskt perspektiv.

*Här får vi lära oss att överblicka oväntade kostnader av att köpa och äga prylar
*Förstå varför du shoppar och behåller saker du inte behöver
*Identifiera dina faktiska behov med behovsanalys
*Stoppa inflödet och metodiskt rensa ut överflödet av onödiga prylar
*Skapa ett enklare och friare liv med färre prylar

 

hur-bor-vi-handla-filosofiska-tankar-om-rattvisemarkt-vegetariskt-ekologisktBengt Brülde har skrivit en bok ur ett filosofiskt perspektiv över vår konsumtion. Hur bör vi handla? handlar om etiska och moraliska frågor till konsumenter men också tillverkare. Rättvisemärkt, ekologiskt, fair trade – vilka val är de moraliskt riktiga? Boken är utmärkt underlag för svåra frågor om skuld och ansvar. Svaren är inte lätta, men att börja diskutera etikfrågor kopplat till konsumtion är en bra start. Kanske blir det en biblioteksläsecirkel på temat så småningom!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Dramat i Förlösa

förlösa

Sista livstecknet från lantbrukaren och företagaren Göran Lundblad är den 29 augusti 2012. Då talar han i mobil med sin yngsta dotter. Den 10 september anmäls han försvunnen av den äldre dottern Sara, som uppger att hon och fadern grälat och att fadern efter det inte hört av sig. Rykten sprids snabbt i den lilla byn Förlösa, som ligger några mil utanför Kalmar. Sara har sedan en tid ett förhållande med grannpojken Martin och det är känt att Göran Lundblad starkt motsätter sig detta, han har t o m hotat att göra Sara arvlös. Det har sedan länge rått motsättningar mellan Lundblad och grannen, denne har dessutom ekonomiska bekymmer. Göran Lundblad är enligt sin revisor god för närmare femtio miljoner.

Polisen kopplas in och misstankarna riktas snart mot Sara och Martin, bl a annat har Sara fört över en försvarlig summa pengar till den skuldsatta granngården och man har dessutom renoverat både Lundblads övernattningslägenhet i Kalmar samt hemmet i Förlösa, något som anhöriga och vänner till Göran menar att denne starkt skulle ogillat. Torts telefonavlyssning av det unga paret finns inget konkret att gå på och fallet kallnar.

missing

Missing People i Kalmar engagerar sig i sökningarna av den försvunne Lundblad. Föreningens operative chef, Therese Tang, lyckas skapa ett förtroendefullt förhållande till Martin. Uppenbarligen blir han förtjust i Tang, vad han inbillar sig om framtiden är oklart, men en junikväll 2014 berättar han för Tang, i detalj, hur mordet och bortforslandet av kroppen gått till. Mycket riktigt hittas den nedgrävda kroppen på det beskrivna stället, Martin och Sara anhålls och bägge döms till 18 års fängelse vid Kalmars tingsrätt i januari 2015.

theresetangOm dessa märkliga händelser har journalisten Joakim Palmkvist skrivit Hur man löser ett spaningsmord : Therese Tangs berättelse (2017). Palmkvist har tidigare skrivit om seriemördaren Peter Mangs och vet att effektivt berätta en historia. Han beskriver bakgrunden, de såriga familjerelationerna (exempelvis är det den yngsta dottern som tipsar polisen om att hon tror att storasystern är inblandad), men tyngdpunkten ligger på Tangs minst sagt ovanliga aktiviteter. Leif GW Persson medger senare (i ett avsnitt av Veckans mord) att fallet knappast blivit löst om inte Missing People-medarbetaren fått mördaren att lätta sitt hjärta. De dömda nekar fortfarande, Sara skyller på Martin och denne menar att annan, icke namngiven person, är den verklige mördaren. När fallet senare nådde hovrätten fäste denna ingen som helst betydelse vid Martins osannolika resonemang.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad