Handbok för språkpoliser

Sara Lövestam är en för mig nästan obegripligt produktiv författare. Förutom en mängd böcker inom ämnet språkvård har hon också gett ut spänningsböcker och relationsromaner för både vuxna och barn. Hon är dessutom lärare i svenska för invandrare och inte minst domare i P1:s Lantzkampen.

Min första bekantskap med Lövestam var genom Grejen med verb som kom 2014. Grammatik är viktigt och nödvändigt att lära sig och böckerna som lär ut satsdelar, ordklasser och annat är talrika. Ingen har dock lyckats göra grammatiken rolig förrän Sara Lövestam dök upp. Grejen med verb följdes av Grejen med substantiv och pronomen och Grejen med ordföljd,

Senaste boken, Handbok för språkpoliser, är en fröjd att läsa för alla oss som tillhör språkets väktare (det låter lite mildare än epitetet språkpolis, tycker vi) Här får vi massor av exempler från förr i tiden, exempel som är nästan obegripliga idag. språket förändras ju, tack och lov, och det som för 70-80 år sedan var en språklig miss har idag blivit norm. När tillräckligt många gör fel, blir det rätt som Fredrik Lindström har uttryckt det.

Löverstam delar in boken i avdelningar med lättare och tyngre förbrytelser i språkhanteringen.

Exempel på mildare förseelse är t.ex.; chans i stället för risk, tack vare i stället för på grund av. Till de grövre brotten hör exempelvis särskrivning, felaktigt användande av de/dem, var/vart.

Stig Järrel i filmen Hets

Boken/böckerna är inte bara roliga utan också korrekta och med grundliga förklaringar varför det är grammatiskt fel att inte rätt använda sin och hennes, eller hur fatalt eller ofrivilligt komiskt det kan bli med ett syftningsfel. Som i den här annonsen: Sökes – person som kan ta hand om hästar som inte röker eller dricker.

Mycket nöje önskas alla språkpoliser där ute!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Vårt enda liv

En av 2020 års mest uppmärksammade böcker är Martin Hägglunds Vårt enda liv, med undertiteln sekulär tro och andlig frihet. Hägglund är litteraturforskare och filosof vid Yale University och har med denna bok (originalet utgiven på engelska 2019 med den mer beskrivande titeln This life : why mortality makes us free) blivit något av en världskändis. Boken diskuterar komplicerade saker men är skriven på ett lättillgängligt sätt.

Människan är nedsänkt i tidsligheten, det faktum att vi en gång ska dö och att detta är vårt enda liv är det som skänker livet mening. Att älska någon annan, en partner, ett barn; att var djupt engagerad i ett projekt, konstnärligt eller politiskt, innebär alltid risken att det går förlorat. Den du älskar kan lämna dig, ditt projekt kan misslyckas och det är detta som är förutsättningen för dina omsorger, förutsättningen för att överhuvudtaget bry sig.

Med utgångspunkt i kända tänkare som Spinoza, Augustinus och Kierkegaard visar Hägglund att tron på evigheten, det eviga livet är oförenlig med att leva meningsfullt. Hägglund skriver om  C S Lewis´ sorg och förtvivlan efter hustruns död och menar att kärlek kräver sårbarhet, vetskapen att allt kan förloras. I evigheten däremot sätt inget på spel, vilket innebär att ingenting betyder något, eller med andra ord att tillståndet kan likställas med  –  död.

Det sätt som man lever som dödlig, det som skapar meningsfullhet kallat Hägglund sekulär tro. Detta gäller vare sig du är ateist eller troende, det är inte det religiösa utövandet Hägglund kritiserar utan framhävandet av det eviga livet.

Den sekulära tron är, för det första, ett existentiell engagemang, med Hägglunds ord: ”Om jag inte trodde att livet var värt att leva skulle jag aldrig känna mig manad att kämpa för det förflutnas minne eller en bättre framtid”. För det andra innebär den sekulära tron en nödvändig ovisshet. Jag vet inte vad som kan hända, men jag måste hysa tilltro. För det tredje, denna ovisshet är en motiverande kraft. För att vara trogen något måste det jag tror på vara något som kan gå förlorat.

Hägglund går i närkamp med Kierkegaard, främst dennes Fruktan och bävan. Med utgångspunkt i den berömda passagen i Gamla testamentet där Abraham, för att visa sina absoluta tro på Gud, gör sig beredd att offra sin enda son, Isak, visar Hägglund övertygande att den danske filosofens resonemang om att resignera inför alla världsliga omsorger och sätta sin absurda tilltro till att guden efter Isaks död skulle ställa allt till rätta leder fel. Abrahams sekulära omsorg om Isak, att kärleken till sonen är ett mål i sig, görs om intet, målet är att älska Gud som ett ändamål i sig. Tron på evigheten innebär att idealet är ett frikännande av förlustens smärta, att i princip inte bry sig om Isak. Detta är motsatsen till humanism.

Abraham och Isak. Målning av Ludovico Cigoli

Hägglund gör också intressanta läsningar av Knausgårds Min kamp och Proust På spaning efter den tid som flytt, som bägge ses som gestaltningar av den sekulära tron.

Den andra delen av boken berör den andliga friheten i vårt liv, steget från det Marx kallar nödvändighetens rike till frihetens rike. Här förespråkar Hägglund ett slags demokratisk socialism, vilket jag finner sympatiskt, men resonemangen äger inte samma tyngd som i första delen och vad Hägglund slutligen ser som en eftersträvansvärd samhällsform blir lite väl utopiskt luddigt.

Även om jag tycker att Hägglund ibland är lite väl säker, sociologen Weber avspisad på ett par sidor, är det en intellektuellt oerhört stimulerande, och uppfordrande bok. Läsning anbefalls.

Håkan Olsson

oro, alltid denna oro

En vackert formgiven bok om oro fångade under hösten mitt intresse. Inte så konstigt med tanke på det konstanta tillsånd av oro vi befunnit oss i ett bra tag. Och i sann KBT-anda ska man utmana sina rädslor och på så vis få dem hanterbara.

Roland Paulsen är docent i sociologi och skriver ofta på DN:s kultursidor. Tidigare böcker, väldigt uppmärksammade är Vi bara lyder (om Arbetsförmedlingen) Arbetssamhället (om varför vi jobbar mer än nånsin trots att arbetet effektiviserats) Förespråkare av den politiskt döda frågan om arbetstidsförkortning och medborgarlön.

Tänk om – en studie i oro handlar om oro ur ett slags civilisationskritiskt perspektiv.  Vi har det bättre än någonsin tidigare i historien, men psykiska ohälsan ökar och ökar.

Ett svar kan vara att det vi jobbar med inte är kopplat till överlevnad som det varit tidigare. Vi hugger inte ved för att värma huset, eller jagar djur för mat på bordet. Jägare och samlare tvingade svara närvarande i nuet. Oron för framtiden började med jordbruksrevolutionen – om skördarna slog fel var resultatet missväxt och svält. Industrialismeni sin tur fjärmade människan från tidigare direkt koppling mellan arbete och överlevnad.  

Oron har fördjupats för varje framsteg mänskligheten gjort och peakar nu på 2020-talet när psykisk ohälsa är största anledningen till sjukskrivning. Beror enligt Paulsen på bristande närvaro i nuet – tänk om?

Samtidigt står vi inför större existentiella hot än någonsin tidigare, klimatkris och pandemi. Men paradoxalt nog oroar vi oss i mindre grad över det verkligt farliga och mer för det osannolika. Farligare att ta bilen till flyget än att flyga men inte många lider av bilrädsla.

Tänk om handlar alltså om oron i historisk kontext. Men också med intervjupersoners exempel på obefogad, handikappande oro. Om Daniel som oroat sig hela livet. Började som barn, när han på barns vis kastade sten i älven. Kom på att det kanske fanns cyklar där, som var rostiga. Stenen träffar cykeln, rosten frigörs och dödar fisken i älven och allt är hans fel.

Varning för att läsa boken – man kan komma på nya saker att oroa sig för som man tidigare inte tänkt på!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Allt jag känner är att mina fötter gör ont

Allt jag känner är att mina fötter gör ont_9789127

”Fråga: Vad anser ni själv om det ni gjort? Lider ni av känslomässig oro? Svar: Allt jag känner är att mina fötter gör ont”

Så här låter det när en av förhörsledarna i Nürnberg frågar Rudolf Höss, lägerkommendanten i Auschwitz hur han egentligen mår. Det är april 1946 och Höss, som efter krigsslutet lyckades gå under jorden några månader men senare infångats i den brittiska zonen, underkastas sammanlagt arton förhör. Svaret sammanfattar på ett obehagligt sätt Höss syn på sin karriär inom den tyska mordmaskinens förvaltningsbyråkrati. Han har följt ordern given av Himmler och ytterst Hitler själv. Att trotsa ordern finns inte i hans världsbild – det enda man kan säga är jawohl och göra ett så bra jobb som möjligt. Resultatet: 1,5 miljoner gasade, huvudsakligen judar.

Niclas Sennertegs bok om förhören av Höss – Allt jag känner är att mina fötter gör ont –  består till sin huvuddel av återgivande av förhören, kommenterade av författaren. Det är en synnerligen påfrestande läsning, inte minst eftersom Höss, till skillnad från exempelvis Ernst Kaltenbrunner (chefen för Reichssicherheitshauptamt (RSHA), säger som det var. Förhörsledarna, däribland finsk-amerikanen Sender Jaari, frågar Höss om de mest fruktansvärda detaljer kring ankomst, selektering och gasning, och Höss svarar efter bästa förmåga. Kontrasten mellan det fasansfulla innehållet i Höss vittnesmål och det sätt på vilket han uttrycker sig, torrt, koncist, känslobefriat, blir rent plågsamt att läsa. Och varför ska man då läsa boken – jo, vi måste ständigt påminna oss hur det kan gå, eftersom det har hänt kan det hända igen. Höss osminkade vittnesmål inför krigsförbrytarrättegången i Nürnberg blev en världssensation och en unik inblick i det ofantliga brott som begicks i lägerkomplexet Auschwitz- Birkenau. Detta får aldrig glömmas.

amf

Höss var fullständigt medveten om vilket öde som väntade honom, han hade läst vad som hänt andra vars brott inte gick att jämföra med hans eget.

I Maj 1946 utelämnades Höss till Polen och 1947 ställdes han inför Högsta folkdomstolen i Warszawa, anklagad för brott mot det polska folket. Under det fängsliga förvaret skrev han boken Kommendant i Auschwitz (på svenska 1960). Han dömdes till döden och hängdes framför en av ugnarna i Auschwitz 16 april 1947. Även jag, som är en brinnande motståndare till dödsstraffet, har svår att argumentera mot verkställandet.

Håkan Olsson

Att löpa med eller mot – Geraldine Schwarz om Europas glömska

medlöparna

Geraldine Schwarz har goda historiska förutsättningar att ta sig an problemet med Europas glömska efter andra världskrigets ohyggliga förbrytelser. Med en tysk far och en fransk mor personifierar hon försoningstanken mellan de forna fienderna, som skulle bli en grundbult i det europeiska samarbetet.

Medlöparna : en berättelse om Europas glömska (2020) handlar om hur Tyskland, och andra länder, bearbetat minnet av  krigets illgärningar. I hur hög grad tar man ansvar, ställer skyldiga till svars? Från Tyskland år noll till det västtyska ekonomiska undret under Adenauers 50-tal är steget märkligt kort. Mängder av nazianstuckna ämbetsmän, jurister, företagsledare besatt viktiga poster i förbundsrepubliken och det dominerande narrativet var att nazistregimen var kriminell men det tyska folket i princip oskyldigt. Glömska med andra ord.

Efter det tyska sammanbrottet fastställer segrarmakterna fyra grader av inblandning i de nazistiska brotten: huvudskyldiga (Hauptschuldige), belastade (Belastete), mindre belastade (Minderbelastete) och medlöpare (Mitläufer). Författarens farfar, som bl a köper ett judiskt företag till kraftigt underpris, är en typisk medlöpare.  Geraldines far Volker hör till de unga tyskar som framåt 60-talet allt i större uträckning börjar ställa den avgörande frågan: pappa, vad gjorde du under kriget?

De första rättegångarna mot krigsförbrytare börjar hållas och med 60-talets studentuppror slås fönstret upp, glömskan börjar förvandlas till minne.

Det går långsammare i andra länder, Österrike ser sig länge som offer, trots att entusiasmen vid Anschluss var enorm. Det gäller även Frankrike, där Vichyrepubliken skickade franska judar i döden, utan tysk hjälp. Men generellt går utvecklingen mot medvetenhet och minne, där murens fall 1989 också spelar in.

Tills de högerextrema och nationalistiska rörelserna börjar nå framgång under det nya seklet, vill säga. Viktor Orban kallar Miklas Horthy en exceptionell statsman, trots dennes nära samarbete med nazisterna. Rörelsen mot glömska växer sig starkare.

Schwarz bok är välskriven och viktig. Det är de passiva medlöparna som avgör historiens riktning, eller med författarens ord: …”vad skulle ha hänt om majoriteten hade gått, inte med strömmen, utan mot en politik som rätt tidigt avslöjat sin avsikt att trampa den mänskliga värdigheten under fötterna..”

Den frågan är lika aktuell idag.

 

Håkan Olsson

Fyrarnas poesi

Sletringen_fyrstasjon_(36-IMG_8785-002)

Sletringen fyr (Norge)

Visst är det något speciellt med fyrar. De ljusbringande tornen symboliserar så mycket – hopp, räddning, hemkomst, för att blott nämna några. Att lyssna på sjörapporten är som att försjunka i magin kring de välbekanta fyrarna med sina fantasifulla namn – Almagrundet, Söderarm, Svenska Högarna, Bjuröklubb. Man längtar ditt fast man vet att flertalet aldrig kommer att besökas. Jag förstår till fullo Muminpappans trängtan till fyren i havsbandet!

tylöns

Tylöns fyr

Går man upp för backen bakom sommarhuset, som ligger i Ringenästrakten, kan man se inte mindre än tre fyrar. Närmast blinkar kassunfyren utanför Tylön, långt bort i horisonten ser man det svagt blinkade skenet frön Hallands Väderö och längst bort, fast ljusstarkast, pumpar Kullens fyr ut sina rytmiska ljuskaskader.

I höstas utkom ett vackert illustrerat praktverk, Fyrar runt Östersjön, av Magnus Rietz. Varje fyr runt hela Östersjön beskriv i text och bild; från Malören längst upp i Bottniska Viken, längs de svenska, danska, tyska, polska, litauiska, lettiska, estniska, ryska och finska kusterna ändå upp till Marjaniemi, som är Finlands nordligaste fyr.

fyrar-runt-ostersjon

Fyren på Stora Karlsö, strax väster om Gotland, ligger magnifikt placerad; några meter från fyrhuset stupar klinten brant mot havet. Fyren utgjorde samtidigt bostäder för personalen, numer inhyses vandrarhem i de forna bostäderna. Jag brukar alltid påstå att af Chapman vid Skeppsholmen är landets vackraste vandrarhem, men efter att ha sett bilderna från Karlsön är jag tveksam. Men kommer jag att besöka fyren? Vem vet.

Håkan Olsson

Samhällsmyter

 

lura

Ända sedan jag för mer än 10 år sedan läste Barskrapad-konsten att hanka sig fram av den amerikanska vetenskapsjournalisten Barbara Ehrenreich har jag haft henne som idol och läst alla hennes böcker. I Barskrapad tog Ehrenreich jobb i sann wallraff-anda i en rad yrken med minimilön i USA:  städbranschen, vården, stormarknader och bevisade att det faktiskt inte går att försörja sig på den låga lönen. Inte om du ska hyra en bostad, kanske betala barnvakt och äta vettig mat. Alltså hade de flesta av de personer hon jobbade med ytterligare jobb och levde ändå väldigt torftigt.

 

gillaEfter Barskrapad kom en annan aha-upplevelse, signerad Barbara Ehrenreich. När hon fick bröstcancer och fick rådet av sin läkare att se cancern som en gåva tände hon till och skrev Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. I den boken driver hon tesen att det ar farligt att i alla lägen tänka positivt. I förlängningen kan det leda till rädsla att slå larm om något är galet – tänk hur det brukar går för visselblåsare – och, menar Ehrenreich, var en av orsakerna till den allvarliga finanskrisen 2008 att ingen vågade vara den som kom med dåliga nyheter vilket förvärrade krisen.

kick-booster-mathem-findus

Den senaste samhällsmyten som Barbara Ehrenreich undersökt är synen på åldrandet som något onaturligt. I dag har vi en rådande förställning att vi kan kontrollera kroppen genom stränga dieter och olika former av träning. Blir du sjuk är skulden till viss del din egen. Ehrenreich har doktorerat i cellbiologi och säger helt krasst: hälsostressen jagar oss ända in i döden; kost och motion förändrar inte det faktum att vi alla till slut blir gamla, sjuka och dör. Priset vi betalar för ett längre liv är hög sjuklighet sent i livet. Att lura åldrandet är en hyllning till latheten – ät gott, må gott, träna om du vill men inte för att du tror att du måste är det ganska självklara men ändå kontroversiella budskapet.

Det jag lärt mig av Barbara Ehrenreich i samtliga böcker är att ifrågasätta. Fortsätt med det, bästa Barbara!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Det moderna trettioåriga kriget

soldater

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet. Han har skrivit ett flertal böcker om 1900-talet, bl a Urkatastrofen som berör det första världskrigets plats i den moderna historien och Terror och tystnad, om liv och strukturer i det totalitära Sovjetunionen.

I Det moderna trettioåriga kriget : Europa 1914-1945 driver han tesen att perioden ska betraktas som ett enda långt krig (även om jämförelsen med det ursprungliga trettioåriga kriget 1618-1648 är en aning effektsökande. Dock kan sägas att den katastrof som inträffade i Centraleuropa på 1600-talet överträffades först 300 år senare).

det-moderna-trettioariga-kriget-europa-1914-1945

Tanken på att betrakta föreliggande epok som en period av kris och krig är inte ny, amerikanen Arno Mayers har bl a skrivit om detta.

Uppenbart är dock att det överrumplande krigsutbrottet 1914 är, för att låna Karlssons egna ord, en urkatastrof. En till synes ostoppbar trend mot ökat välstånd och demokratiska landvinningar ändade. Ländernas ekonomier ställdes om för krig och detta kvarstod i hög grad under mellankrigstiden. Brutala inbördeskrig (Ryssland, Spanien), folkmord i instrumentell skala (turkiska folkmordet på armenier) blev mönster som sedan återkom och brutaliserades under den ”andra halvleken”.

karta

Versaillefreden nämns ofta som en orsak till mellankrigstidens instabilitet, klart är att f a den franska linjen innebar draksådd (Jmf hur Tyskland och Japan behandlades efter 1945). De många nya staterna efter sammanbrottet för dubbelmonarkin och Ryssland definierades ofta etniskt, Ungern ex, vilket  på ett kusligt sätt återkommer idag.

Den auktoritära eller totalitära modellen vann stat efter stat, efter Frankrikes fall 1940 var endast fem europeiska stater demokratiska – Storbritannien, Irland, Schweiz, Sverige och Finland.

Bortsett den karlssonska tesen fungerar boken utmärkt som en historia om Europa mellan 1914-1945 och den avslutas med ett antal lärdomar, eller varningar –tyvärr aktuella i vår tid: Renässans för nationell slutenhet (Ungern, Polen m fl), undergångsstämningar samt allt oftare ifrågasättande av demokratin som sådan.

Det kan vara läge att citera Churchill  -”Democray is the worst form of government, except for all the others”

churchill

 

Håkan Olsson

 

Självhjälp i kubik

medicine-ambulance-effects-stress-family-19154

Inte så sällan händer det att det kommer två eller flera böcker nästan samtidigt om samma ämne. Färskt exempel är det två titlar om att hoppa av ekorrhjulet som kom med bara några veckors mellanrum. Dock handlar den här bloggtexten om tre författare som genomfört nästan identiska experiment under ett års tid och som de sedan skrivit böcker om. Synnerligen surt att då upptäcka en konkurrent till den unika idé man tycker sig ha kläckt och som kostat tid, möda och pengar att genomföra. Och idén då – vad går den ut på? Jo, att under ett år leva efter råden i olika självhjälpsböcker och se om de funkar. Kul upplägg om ni frågar mig som aldrig läst en bok om personlig utveckling men gillar att de kritiskt granskas eftersom jag inte tror på de enkla lösningar som ofta kännetecknar genren.

Till saken: första boken heter Den vilda jakten på ett (bättre) jag och har tidigare behndlats i ett blogginlägg här på sidan. Samma år, 2018, skrev den irländska journalisten Marianne Power som på svenska fick titeln Ett bättre jag. (Här kan jag tycka att förlaget brustit i sin omvärldsbevakning en smula. Varför så likartade titlar om böcker som handlar om samma sak?) Undertiteln på Powers bok är Hur självhjälp (inte) förändrade mitt liv vilket jag egentligen inte tycker stämmer. Även om det inte är själva metoderna från de böcker hon använder som förändrar henne är det ändå ett omvälvande år hon upplever. Vissa metoder är helt skruvade. I en av dem utlovas att det räcker att önska sig saker för att de ska inträffa. Om det inte funkar beror det inte på metoden utan att du inte trott på den tillräckligt starkt. För att få bättre ekonomi ska man skriva ut falska checker (i USA används tydligen fortfarande checksystemet…) och sen invänta att de riktiga pengarna kommer.

Jag gillade faktiskt båda böckerna. Det var kul och fascinerande att läsa om alla ansträngningar och hur det påverkade författarna. Men jag tycker fortfarande lite synd om dem för att samma smarta idé dykt upp samtidigt hos en annan.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Berusande läsning

vinglas

Den franske poeten Charles Baudelaire (1821 – 1867) skrev så här:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!

Baudelaire levde som han lärde, berusade sig på vin och allehanda droger och dog 46 år ung. Ingen bra förebild alltså. Under senare har jag läst två fackböcker som handlar om författare och alkoholmissbruk, båda med avstamp i författarnas egna missbruk och vägen mot ett nyktert liv.

jag-som-var-sa-rolig-att-dricka-vin-med-rapport-fran-ett-ar-som-nykter-alkoholistRebecka Åhlund är barn- och ungdomsförfattare och frilansjournalist, bosatt i London. I Jag som var så rolig att dricka vin med  berättar hon om ett liv där spriten spelar huvudrollen och om hur ansträngande det är att dölja missbruket för familj och vänner. Det är också en kritisk betraktelse över ett samhälle där alkohol har en så självklar roll att det är närmast suspekt att inte dricka i sociala sammanhang.

 

 

Leslie Jamison tar i boken Tillnyktring: om att skriva sig fri från spriten avstamp i sin tillnyktring-att-skriva-sig-fri-fran-spritenegen alkoholism och vägen till nykterhet med hjälp av AA, Anonyma Alkoholister. Hon  sätter missbruket i en vidare kontext med porträtt av kända, skapande personer med alkohol- och drogmissbruk, såsom Raymond Carver, Amy Winehouse, Billie Holiday. En recensent kallade Tillnyktring ett ”litterärt fylleslag” och spådde att boken är en framtida klassiker i ämnet.

 

 

Jeanette Malm, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad