Vissa historiska händelser slutar aldrig att fascinera. Så är fallet med atlantångaren Titanic som i april 1912 kolliderade med ett isberg och sjönk ett par timmar senare. Böcker har skrivits, filmer spelats in (mest känd är James Camerons Titanic (1997), som gjorde Leonardo DiCaprio och Kate Winslet till superstjärnor); googlar man Titanic får man 92 miljoner träffar.

Men vad beror det på? Världen har upplevt betydligt värre sjökatastrofer men ingen har haft så många mytskapande inslag. Året är 1912, vi lever i framstegsoptimismens  era. Visst, världen är orättvis, klasskillnaderna skriande, men de vetenskapliga landvinningarna synes utan slut och man kan till och med kontakta släktingar mitt ute på öppet hav via trådlös telegrafi. Titanickatastrofen liknar en grekisk tragedi; White star-linjens reklam om att skeppet är osänkbart vredgar gudarna, människornas hybris måste straffas. Nutiden häpnar också när det gäller livbåtarnas antal, plats fanns för blott hälften av det totala antalet passagerare och besättning. Indelningen i tre klasser är en närapå övertydlig bild av klassamhällets orättvisor. Visst gällde devisen ”kvinnor och barn först” men faktum är att bland de överlevande räknades nästan fler män från första klass än barn från tredje. I efterhand kan man tolka undergången som början på slutet för en naiv tro på människans eviga framsteg, två år senare förmörkades världen som bekant av första världskrigets meningslösa slakt.

Titanics jungfrutur inleddes i Southampton, där merparten av besättningen bodde. Via Cherbourg nådde man irländska Queenstown 12 april och satte sedan kurs mot New York. Den 14 april emottogs ett flertal isvarningar utan att kapten Smith lät sänka farten. Kvällen var stjärnklar och kall, havsytan beskrevs som dead calm och liknades vid ett salsgolv. Två timmar och fyrtio minuter efter kollisionen sjönk fartyget. Ett par timmar senare kom Cunardlinjens Carpathia och plockade upp de överlevande ur livbåtarna. Av totalt 2224 ombord räddades endast 710.

Ur den rikhaltiga litteraturen om olyckan lyfter jag fram fyra titlar. Trots att den kom redan 1956 är Walter Lords En natt att minnas : Titanics undergång klart läsvärd. Ska man bara läsa en bok om Titanic duger den gott. Michael Davies Titanic : katastrofen som förändrade en värld (1987) är intressant bl a för att den ägnar en stor del om de efterföljande sjöförhören. Den svenske Titanic-kännaren Claes-Göran Wetterholms Titanic (1999) är rikt illustrerad och har en spännande slagsida(?) åt den stora svenska passagerarskaran. Robert D Ballards Vi fann Titanic (1991) är en fotobok med fantastiska bilder på det sedan 1985 hittade vraket.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket