Frö – på jakt efter framtidens mat

fröer

Nästan allt vi äter börjar med ett frö. Tänk ris, vete till pastan, bönan till morgonkaffet. Utan frön skulle våra tallrikar vara tomma; så varför behandlas fröet så styvmoderligt?

fröVi tar för självklart att handla mjölk och bröd nästan dygnet runt. Om man blir sugen på kakor finns det ständigt att tillgå, åtminstone om du bor i tätort. Inget samhälle är heller så litet att det inte finns minst en pizzeria. Annat var det förr. I tusentals år har mänskligheten levt som jordbrukare. För att överleva måste varje år frö sparas till nästa års utsäde och sparades fel frö blev konsekvenserna förödande  – tänk missväxt och därpå följande hungersnöd. Nu verkar det ändå som att fröet är på väg att få en status och uppmärksamhet det förtjänar. Ett aktuellt exempel på detta är den nyutkomna boken Frö- på jakt efter framtidens matav Anna Liljemalm och Erik Abel.

I boken berättar Liljemalm och Abel om sina resor till Nepal för att leta vildris, till fröförädlare i Kenya och det spännande frövalvet på Svalbard. Där, i en nedlagd kolgruva, förvaras världens alla fröer. Om det, peppar peppar, sker en katastrof som utrotar växtligheten är fröbanken en garant för att vi ska kunna börja om på nytt. Ironiskt, och sorgligt nog, är Svalbards fröbank hotad av den globala uppvärmningen.

Saker jag lärt mig av boken är många, men en uppgift sticker ut lite extra. Visste ni att ett kilo tomatfröer är dyrare än ett kilo guld? Jag har också med mig en stark tilltro till människans förmåga till anpassning. Trots att vi sedan 1900-talets början utrotat 75 procent av världens grödor har det på senare år väckts en rörelse för att rädda fröet. I Sverige väckteFacebook-gruppen Fröupproret en arme av intresserade som dammsög Sverige på nästan utdöda fröer som man lyckades få livskraftiga igen. Fröer som gått i arv och som troddes vara försvunna för gott.

Så ett frö, läs en bok och glöm inte att nästa allt vi äter börjar med ett frö!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Koreakriget 1950-1953

kk

 

Koreakriget är ett både avlägset och ständigt närvarande krig. Ett fredsavtal saknas fortfarande, 67 år efter att stilleståndsavtalet slöts i juni 1953. Kriget var den första stora konflikten efter andra världskriget och den första sedan kalla kriget blivit ett faktum.

Bakgrunden var att segrarmakterna under Potsdamkonferensen i juli 1945 delat den koreanska halvön längs den 38:e breddgraden, i en amerikansk respektive sovjetisk ockupationszon. USA och Sovjet kom inte överens om hur landet skulle styras och den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som ordförande.

Därmed var spelplatsen krattad och att de respektive ockupationsstyrkorna drog sig tillbaka 1948-49 ändrade inget i sak. Efter att Kim konsulterat Stalin och Mao gick nordkoreanska trupper över gränsen den 25 juni 1950. FN, som bojkottades av Sovjet, fastställde, efter hemställan från president Truman, en resolution om omedelbart tillbakadragande och ett antal länder, med USA i spetsen, bidrog med soldater.

Strider rasade främst under andra halvåret 1950. Först trycktes de allierade kraftigt tillbaka, men efter en amfibieinsats vid Inchon, Seouls hamnstad, återgick initiativet till de FN-ledda styrkorna. Man nådde nästan den kinesiska gränsen innan konfliktlinjen stabiliserade vid den 38:e breddgraden i början av 1951. Sedan vidtog ett lågintensivt krig till stilleståndet 1953. Förlusterna i människoliv var stora, bland civila på bägge sidor och bland de stridande förbanden, främst på nordsidan.

koreakrigetkalla

Naturligtvis finns det mycket skrivet om Koreakriget men faktum är att Artur Szulcs Koreakriget(2019) är den första svenska skildringen av konflikten. Boken är en relativt kortfattad genomgång av kriget, dess orsaker och följder. Vill man läsa om marinkårens aktion vid Inchon i september 1950 kan man läsa en intressant text i Gunnar Åselius Krigen under kalla kriget (2007).

Vi lever fortfarande i Koreakrigets långa skugga, inte minst manifesterat av Kim
Jong-uns ständigt pågående vapenskrammel.

Håkan Olsson

”We, the people…” – om amerikanska presidenter

mountrushmore

Den 4 juli 1776 förklarades sig de ursprungliga 13 delstaterna i det av England kontrollerade Nordamerika självständiga. Kriget avslutade inte förrän 1783 och fyra år senare undertecknades The Constitution, en av världens äldsta nu gällande grundlagar, i Philadelphia. Lagskrivarna brukar kallas the founding fathers, bland dessa hittar man flera blivande presidenter, däribland Thomas Jefferson och James Madison.

Det amerikanska styrelseskicket bygger på maktdelningsprincipen, där den exekutiva makten (presidenten), ska balanseras av den lagstiftande makten (kongressen) och den dömande makten (högsta domstolen). Under resans gång har presidentens makt långsamt ökat och man brukar benämna innehavaren av ämbetet som världens mäktigaste man (alla 45 har som bekant varit män).

kh bok

Nyligen har Karin Henriksson publicerat USA:s alla presidenter : från Washington till Trump (2019) som är en gedigen genomgång, kronologiskt, från Georg Washingtons installation 1789 till dags dato. Presidenternas biografi och ämbetsutövning placeras i sitt historiska sammanhang och interfolieras med texter om konstitutionen, valhistorik, Vita huset och övrigt. Söker man en kortfattad överblick över de amerikanska presidenternas historia fungerar boken utmärkt.

Rankningar av ämbetsinnehavarna offentliggörs återkommande. Henriksson skriver : ”Rankningar av de ”bästa” presidenterna toppas ofta av Washington, Lincoln, Franklin D. Roosevelt…och i rankningarna av de ”sämsta” återfinns alltid James Buchanan, Franklin Pierce, Andrew Johnson, Warren Harding”.

Man undrar var den nuvarande presidenten så småningom hamnar? En del amerikaner vill nog placera Trump högt, andra placera twittraren i botten. Och snart är det dags för nästa val…

Håkan Olsson

Det moderna trettioåriga kriget

soldater

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet. Han har skrivit ett flertal böcker om 1900-talet, bl a Urkatastrofen som berör det första världskrigets plats i den moderna historien och Terror och tystnad, om liv och strukturer i det totalitära Sovjetunionen.

I Det moderna trettioåriga kriget : Europa 1914-1945 driver han tesen att perioden ska betraktas som ett enda långt krig (även om jämförelsen med det ursprungliga trettioåriga kriget 1618-1648 är en aning effektsökande. Dock kan sägas att den katastrof som inträffade i Centraleuropa på 1600-talet överträffades först 300 år senare).

det-moderna-trettioariga-kriget-europa-1914-1945

Tanken på att betrakta föreliggande epok som en period av kris och krig är inte ny, amerikanen Arno Mayers har bl a skrivit om detta.

Uppenbart är dock att det överrumplande krigsutbrottet 1914 är, för att låna Karlssons egna ord, en urkatastrof. En till synes ostoppbar trend mot ökat välstånd och demokratiska landvinningar ändade. Ländernas ekonomier ställdes om för krig och detta kvarstod i hög grad under mellankrigstiden. Brutala inbördeskrig (Ryssland, Spanien), folkmord i instrumentell skala (turkiska folkmordet på armenier) blev mönster som sedan återkom och brutaliserades under den ”andra halvleken”.

karta

Versaillefreden nämns ofta som en orsak till mellankrigstidens instabilitet, klart är att f a den franska linjen innebar draksådd (Jmf hur Tyskland och Japan behandlades efter 1945). De många nya staterna efter sammanbrottet för dubbelmonarkin och Ryssland definierades ofta etniskt, Ungern ex, vilket  på ett kusligt sätt återkommer idag.

Den auktoritära eller totalitära modellen vann stat efter stat, efter Frankrikes fall 1940 var endast fem europeiska stater demokratiska – Storbritannien, Irland, Schweiz, Sverige och Finland.

Bortsett den karlssonska tesen fungerar boken utmärkt som en historia om Europa mellan 1914-1945 och den avslutas med ett antal lärdomar, eller varningar –tyvärr aktuella i vår tid: Renässans för nationell slutenhet (Ungern, Polen m fl), undergångsstämningar samt allt oftare ifrågasättande av demokratin som sådan.

Det kan vara läge att citera Churchill  -”Democray is the worst form of government, except for all the others”

churchill

 

Håkan Olsson

 

Tågresor för och nu

räls

Häromdagen åkte jag tåg från Stockholm till Göteborg. I Skövde felade ställverket och så tappade vi en timme. Trots återkommande förseningar, mestadels beroende på eftersatt underhåll, menar jag att tåget är det ultimata färdsättet, inte minst ur miljösynpunkt. Framledes ska det bli lättare att boka resor till kontinenten, finns det något bättre än att borda en sovvagnskupé, försedd med både toalett och dusch?

solomon

I Brian Solomons The world’s most spectacular railway journeys (2013) listas 50 tågsträckor världen runt. För några år sedan var jag med familjen i Prag, vi tog nattåget till Berlin och bytte där mot Prag. Efter Dresden följde spåret Elbes undersköna dalgång, våren hade anlänt och de branta stränderna lyste praktfull i olika gröna nyanser. Vederkvickta nådde vi småningom den tjeckiska huvudstaden. I kapitlet Elbe river valley guidar Solmon oss kunnigt om sevärdheter längs vägen.

Tack och lov är Malmbanan medtagen, denna pulsåder från Luleå till Narvik (To the land of the midnight sun). Vyerna när man närmar sig Narvik lär vara häpnadsväckande. Det är visserligen långt till nordligaste Norrland men dit måste jag ta mig någon gång.

klassiska-jarnvagar-en-hyllning-till-gangna-tiders-resor

I Klassiska järnvägar : en hyllning till gångna tiders resor (2018) skriver Anthony Lambert både om en förgången tids tågresor och om linjer som ej längre trafikeras, eller ens existerar. Orientexpressen, från Istanbul till Paris/London, upplevde sin storhetstid i början av 1900-talet, fram till andra världskriget. En av Agatha Christies mest kända deckare, Mordet på Orientexpressen, utspelar sig som bekant längs denna klassiska linje.

Förhoppningsvis blir det lättare, och billigare, att åka tåg framöver. Det är tveklöst det mest humana sättet att färdas på.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

Titanic – när det otänkbara händer

titanic_0

Vissa historiska händelser slutar aldrig att fascinera. Så är fallet med atlantångaren Titanic som i april 1912 kolliderade med ett isberg och sjönk ett par timmar senare. Böcker har skrivits, filmer spelats in (mest känd är James Camerons Titanic (1997), som gjorde Leonardo DiCaprio och Kate Winslet till superstjärnor); googlar man Titanic får man 92 miljoner träffar.

Men vad beror det på? Världen har upplevt betydligt värre sjökatastrofer men ingen har haft så många mytskapande inslag. Året är 1912, vi lever i framstegsoptimismens  era. Visst, världen är orättvis, klasskillnaderna skriande, men de vetenskapliga landvinningarna synes utan slut och man kan till och med kontakta släktingar mitt ute på öppet hav via trådlös telegrafi. Titanickatastrofen liknar en grekisk tragedi; White star-linjens reklam om att skeppet är osänkbart vredgar gudarna, människornas hybris måste straffas. Nutiden häpnar också när det gäller livbåtarnas antal, plats fanns för blott hälften av det totala antalet passagerare och besättning. Indelningen i tre klasser är en närapå övertydlig bild av klassamhällets orättvisor. Visst gällde devisen ”kvinnor och barn först” men faktum är att bland de överlevande räknades nästan fler män från första klass än barn från tredje. I efterhand kan man tolka undergången som början på slutet för en naiv tro på människans eviga framsteg, två år senare förmörkades världen som bekant av första världskrigets meningslösa slakt.

isberg

Titanics jungfrutur inleddes i Southampton, där merparten av besättningen bodde. Via Cherbourg nådde man irländska Queenstown 12 april och satte sedan kurs mot New York. Den 14 april emottogs ett flertal isvarningar utan att kapten Smith lät sänka farten. Kvällen var stjärnklar och kall, havsytan beskrevs som dead calm och liknades vid ett salsgolv. Två timmar och fyrtio minuter efter kollisionen sjönk fartyget. Ett par timmar senare kom Cunardlinjens Carpathia och plockade upp de överlevande ur livbåtarna. Av totalt 2224 ombord räddades endast 710.

Ur den rikhaltiga litteraturen om olyckan lyfter jag fram fyra titlar. Trots att den kom redan 1956 är Walter Lords En natt att minnas : Titanics undergång klart läsvärd. Ska man bara läsa en bok om Titanic duger den gott. Michael Davies Titanic : katastrofen som förändrade en värld (1987) är intressant bl a för att den ägnar en stor del om de efterföljande sjöförhören. Den svenske Titanic-kännaren Claes-Göran Wetterholms Titanic (1999) är rikt illustrerad och har en spännande slagsida(?) åt den stora svenska passagerarskaran. Robert D Ballards Vi fann Titanic (1991) är en fotobok med fantastiska bilder på det sedan 1985 hittade vraket.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket

 

Last night in Sweden

  • last-night-in-sweden

Ni minns väl talet den 18 februari 2017 där den nytillträdde amerikanske presidenten helt plötsligt utbrast: Se vad som hände igår kväll i Sverige! Sverige! Vem skulle ha trott det?

Förbryllat tittade vi på varann och undrade ”vad har jag missat som är så stort att Donald Trump nämner det i ett tal?” Ingenting, visade det sig. Åtminstone inte något som president Trump kunde ha intresse av.  Han syftade på en (tveksam) undersökning som visade på ett samband mellan flyktingmottagande och ökad brottslighet. Uttalandet ledde till boken Last night in Sweden, en fotobok om ett vardagsliv i landet Sverige.

I boken medverkar 100 svenska fotografer med bilder som är odramatiska i den bemärkelsen att de inte hamnar på någon löpsedel. De skildrar vårt samhälle i all sin komplexitet och mångfald på ett stillsamt vis: här finns bilden av långtradarchaffisar på fiket, av barnen på ”nattis” i Angered, från anstalten Hall med intagna som viker tvätt. Vi ser kvinnan som får artificiell solbränna i en dusch, killen som sitter på sin scoter och pilkar på havsisen utanför Naimakka. Och så vidare.

Last night in Sweden kom till genom s.k. crowdfunding, ett sätt att i förväg samla in pengar till projekt genom internet. Boken ska ges till Donald Trump och samtliga kongressledamöter samt medlemmarna i Europaparlamentet.

På Stadsbiblioteket finns en stor avdelning med fotoböcker. Välkommen att låna eller att slå dig ner en stund och bläddra.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Bergtagen

Bergtagen_Cover_Subtitle_SWE_170213-1

Tänker ni att den här texten ska handla om Thomas Manns roman från 1924, tegelstenen som utspelar sig på ett sanatorium? Fel, även om det är en väldigt läsvärd bok, men i den här bloggen skriver vi enbart om facklitteratur. Boken som lånat titeln från Mann är istället en coffee table-bok för friluftsälskare och heter Bergtagen – inspiration för vandrare.

Naturfotografen Claes Grundsten har skrivit en mängd böcker om vandring och friluftsliv och hans böcker är alltid informativa med tydligt bildfokus. Bergtagen är nog en av de vackraste böcker jag sett, med bilder från berg i sex kontinenter.

Under senare tid har det varit en del uppmärksammade räddningsaktioner där ovana klättrare och vandrare fått ringa SOS för att undsättas. Många rutinerade friluftspersoner menar att okunskapen om fjällvärlden är stor och att man inför en klättring måste förbereda sig väl och ha mat och kläder för oförutsedda situationer.

I Grundstens bok finns inga pekpinnar. Han förmedlar en stark kärlek till bergen och en tilltro till läsarens omdöme att planera sin klättring. Bergtagen är späckad med anekdoter om kända alpinister, grekiska filosofer och myter om berg. Även den som aldrig tänkt ge sig upp på minsta kulle tror jag har stor behållning av boken som givetvis finns att låna på biblioteket!

Jeanette, bibliotekarie på Stadsbiblioteket

Den banala ondskan

hannaa

Hannah Arendt levde 1906-1975 men är fortfarande högst aktuell nu, mer än 40 år efter sin död. Hon var politisk filosof och författare, judinna född i Tyskland men flydde i samband med Hitlers maktövertagande till först Frankrike och senare USA.

Mest uppmärksammad är hennes biografi över Adolf Eichmann, arkitekten bakom Förintelsen. Det finns en föreställning om att ondska eller psykisk sjukdom låg bakom det systematiska utrotandet av judar, romer, homosexuella och andra för nazismens ideologi misshagliga grupper. Hannah Arendts artiklar från rättegången mot Eichmann är samlade i boken Den banala ondskan – Eichmann i Jerusalem. Här visar hon en man som är ganska ointresserad av politik, alls ingen ideologisk fanatiker. Eichmann såg sitt arbete som en plikt, han var enligt Arendts uppfattning en fantasilös byråkrat, en kugge i maskineriet snarare än en samvetslös mördare.

den-banala-ondskan-eichmann-i-jerusalem

Givetvis har inte bilden av Eichmann stått oemotsagd. Senare fynd av bandinspelningar med Eichmann, inspelade under hans exilår i Argentina, ger en bild av en övertygad nazist som tillsammans med en grupp av andra SS-män verkar för ett återupprättande av nationalsocialismen. Oavsett vilken bild som är den rätta är Arendts bok väl värd att läsas och tesen om den banala ondskan kan ge förståelse åt ”obegripliga” grymheter utförda av lydiga underordnade.

Ett annat mastodontverk av Hannah Arendt är Totalitarismens ursprung där hon väver samman antisemitismens historia med imperialismens och framför en mörk vision om framtida totalitarism. På biblioteken finns även Om våld, en skrift om förhållandet mellan våld och politik.

haÄr du nyfiken och vill veta mer om personen och filosofen Hannah Arendt finns filmen om henne att hyra på Stadsbiblioteket.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad