Terror på danska

appel

Gotfred Appel, inspiratör för Blekingegadeligan

För ett tag sedan skrev jag om den tyska terrororganisationen RAF, främst dess karismatiska frontfigur Ulrike Meinhof. En rännil i den västeuropeiska vänsterextremismen under 1970- och 1980-talet var den danska Blekingegadeligan. Den uppstod inom den danska litteraturvetaren Gotfred Appels maoistiskt färgade Kommunistisk arbjedskreds (KAK – som alltså betyder något annat än Kungliga automobilklubben).

Gruppen misströstade om revolution i Danmark utan stödde istället antiimperialistiska rörelser i tredje världen, främst Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). Folkfronten blev ryktbar under 1970-talet efter flera spektakulära flygkapningar. Blekingegadeligan finansierade sin verksamhet via rån av banker, postkontor och värdetransporter, dessutom stal man vapen, bl a ur svenska mobförråd.

Gruppen greps 1989 och då avslöjades deras tillhåll på Blekingegaden 2 i Köpenhamn, därav namnet.

blekingegadeligan-1-den-danska-cellenbgl2

Den danske journalisten Peter Øvig Knudsens två böcker om ligan blev mycket hyllade, och lästa, i Danmark. De översattes till svenska 2009 med titlarna Blekingegadeligan 1 – den danska cellen och Blekingegadeligan 2 – Den hårda kärnan.

Øvig Knudsens böcker är välskrivna, lämnar plats för egna reflektioner och är spännande som en deckare.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

Kejne och rättsrötan – del 2

moberg

För ett par månader sedan skrev jag ett blogginlägg om Haijby-affären, den ena av de stora s.k. rättsröteaffärerna under 1950-talet. Den andra skandalen kallas Kejneaffären efter pastorn Karl-Erik Kejne (1913-1960).

Upprinnelsen var att en ung man kontaktade Kejne och påstod att hans hyresvärd, lekmannapredikanten Gösta Malmberg, försökt förmå den unge mannen att delta i ett sexövergrepp på en drogad kvinna. Denne Malmberg dömdes 1950, mot sitt nekande, för att ha begått sexuellt övergrepp mot en man som stod under Malmbergs övervakning och sålunda i en beroendeställning. Affären vidgades vartefter, Kejne och hans supportar hävdade att det fanns en ”homosexliga” under beskydd av höga samhällsskikt. Dessa anklagelser kunde avfärdas och trots ett visst mått av korruption inom rättsväsendet är väl hetsjakten på homosexuella den mest allvarliga aspekten av Kejneaffären.  Man kan med fog påstå att kampen för de homosexuellas likaberättigande försvårades av upprördheten i debatten.

kejne-verkligheten-bakom-1950-talets-rattsroteaffar

Om denna pikanta händelse har författaren (och rabbinen) Dan Korn, mest känd för sina fotoböcker om det försvinnande Gammalsverige, skrivit en riktig tegelsten, Kejne : verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffärer (2013). Korn tar även upp Kurt Haijby och dennes anklagelser mot kungahuset.

apelsinmannen_pocketVill man ha en skönlitterär skildring av denna infekterade tid kan jag rekommendera Birgitta Stenbergs delvis självbiografiska romaner Mikael och poeten (1956) och Apelsinmannen (1983) (titeln syftar på att Kejne påstod sig ha blivit utsatt för ett attentat medelst en förgiftad apelsin).

Håkan Olsson

Ulrike Meinhof : människan och terrorn

baader

Baader-Meinhofligan

Vi tycks leva i en mörk och bekymmersam tid. För ett par veckor sedan slog terrorn till på Drottninggatan i Stockholm, en fredagseftermiddag då människor av olika nationaliteter fridsamt strövade runt i huvudstadens mitt. Gärningsmannen, en uzbek som nekats uppehållstillstånd, kapade en lastbil och mejade ner människor längs gatan innan fordonet kraschades i ett varuhus. Fyra personer dog och ett flertal skadades. Vi har sett mönstret tidigare, i Nice, i Berlin.

Det kan vara viktigt att påpeka att trots dessa illdåd, ofta med jihadistisk bakgrund, så har Europa upplevt mer terrordrabbade årtionden. Under 70- och 80-talet var Storbritannien svårt drabbat av IRAs terror, bomber i London och på Nordirland var nästan vardagsmat. I Italien orkestrerade de röda brigaderna flera spektakulära bomddåd och kidnappningar. I Västtyskland var RAF – Rote-Armee-Fraktion – aktiva under främst första halvan av sjuttiotalet. En central gestalt i denna marxist-leninistiska s.k. stadsgerilla var journalisten Ulrike Meinhof.

Meinhof föddes 1934, blev tidigt föräldralös och uppfostrades av en vän till familjen. Hon drogs in i studentrörelsen och radikaliserades under 60-talet. Hon var en utmärkt stilist och skrev i tidskriften konkret (som i hemlighet finansierades av den östtyska regimen). Det västtyska 60-talet var en tid av uppror och nytänkande. De unga anklagade föräldragenerationen, ofta med rätta, för att ha förträngt den nazistiska erfarenheten och det omfattande medlöperiet. I april 1968 utsattes vänsterledaren Rudi Dutschke för ett attentat, en högerextremism höll i vapnet. Detta blev startpunkten för RAF, för vilken Meinhof blev ett slags taleskvinna. Till skillnad från jihadistisk terror var gruppens dåd inte urskillningslösa, den riktades mot mål som RAF utsåg som motståndare, exempelvis banker, företagsledare mm. Gruppen finansierade sin verksamhet via bankrån. Ledande i fraktionen var, förutom Meinhof, Gudrun Ensslin och Andreas Baader (därav benämningen Baader-Meinhof-ligan). Senare åtalades Meinhof, med övriga, för mord på fyra personer. Meinhof dog, under oklara omständigheter, officiellt självmord, I Stammheimfängelset i maj 1976.

omslag-till-ulrike-meinhofDen tyska författaren Jutte Ditfurth publicerade 2008 en utmärkt biografi, Meinhof. Boken följer Ulrike tätt i spåren, från den besvärliga barndomen till det ödesdigra sjuttiotalet. Ditfurth låter läsaren ta ställning, väjer inte för Meinhofs ansvar men söker också svaren i den tämligen repressiva västtyska miljön. Vill man ta del av Meinhofs egna texter kan jag rekommendera Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt, utgiven på Cavefors förlag 1976.

Slutligen vill jag varmt rekommendera Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman Theres (1996). Författaren talar genom dokument, brev och andra handlingar och väver en kalejdoskopisk och ytterst fascinerande väv kring en av 1900-talets mest gåtfulla personligheter.

Håkan Olsson

Haijby och rättsrötan

-s-haijby-k-1947-patrik-kajson

I december 1947 lämnar en bok med titeln Patrik Kajson går igen trycket. Boken, skriven av Kurt Haijby, ges ut på eget förlag och upplagan är på 1000 exemplar. Boken köps till största delen av polisen, med medel tillkomna från hovförvaltningen.

 

 

Bakgrunden är att Haijby, en kringflackande särling med brottsligt förflutet, bl a bedrägeri, vållande till annans död och otukt med barn, har påstått att han haft en affär med kung Gustav V. Detta har enligt forskningen (exempelvis Stig Hadenius i dennes biografi Gustav V (2005)), inte kunnat beläggas, likafullt betalar hovet stora summor till Haijby i utbyte mot hans tystnad.

Haijbyaffären är en av 50-talets  s.k. rättsaffärer, mycket omskriven, bl a engagerade sig Vilhelm Moberg i saken. Efter kungens död 1950 skriver Haijby ett antal skrivelser till olika myndigheter vars genomgående tema är att han utsatts för rättsövergrepp, bl a har han vid några tillfällen placerats på Beckomberga. Haijbys advokat Henning Sjöström är övertygad om sanningshalten i hans klients påståenden. 1952 krävde Herbert Tingsten i DN att saken måste undersökas offentligt.

haibysjösy

Haiby t.v. med sin advokat HenningSjöström

Advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelsson publicerade 2008 romanen Ers majestäts olycklige Kurt där de i huvudsak ansluter till Mobergs och Sjöströms kritiska synsätt. Maths Heuman torgför i Rättsaffärerna Kejne och Haijby (1978) att Haijby med  hustruns hjälp pressat hovet på pengar genom att lögnaktigt antyda att kungen gjort sexuella närmanden. Hajiby har kunnat beslås med flera lögner, bl a att han förfördes av kungen redan 1912. Likafullt måste man ställa frågan varför hovet betalade Haijby ansenliga summor. Oavsett kan man nog konstatera att rättsövergrepp förekommit. Som en röd tråd genom hela affären löper också en unken syn på homosexualitet, man får dock betänka att homosexualitet avkriminaliserades först på 40-talet.

Avslutningsvis vill jag citera vad Ernst Wigforss lär ha sagt när han fick kännedom om misstankarna kring den åldrade monarken: ”Kungen? Så vital vid hans ålder? Beundransvärt”

Håkan Olsson