Jag beställde nyligen ännu en bok om mordet på Olof Palme, Lars Borgnäs Olof Palmes sista steg : i sällskap med en mördare (2020). Den torgför teorin att det primära målet var Lisbeth Palme och att Olof föll för det andra skottet. Som brukligt när det gäller privatspanare nyttjar man de vittnesmål som talar för den egna teorin och struntar stillsamt i de som motsäger den. Lena Andersson, författaren och skribenten, har tydligen skrivit förordet. Andersson har tidigare, i en DN-artikel, förespråkat ”mötesscenariot”, att Palme skulle stämt möte med någon. Mitt på Sveavägen, halv tolv en kall februarikväll!? Logiken förefaller likna en vällagrad emmenthalerost – full av hål.

Och nu, den artonde februari, halvannan vecka före 34-årsdagen av mordet avslöjar Palmegruppens åklagare, som ironiskt nog heter Krister Petersson, att man senare i vår ämnar väcka åtal, alternativt lägga ner utredningen för gott. Förvirring är bara förnamnet.

När jag senare tar del av tidningarnas artiklar kring nyheten verkar det handla om Stig Engström, den så kallade ”Skandiamannen”. För ett par år sedan publicerade tidskriften Filter ett reportage som pekade ut Engström som gärningsman. Det blev också en bok, Thomas Pettersson – Den osannolika mördaren(2018). Som vanligt talar en del för Engström, en del emot. Till skillnad från diverse andra spår finns det en tydlig koppling till brottsplatsen, Engström jobbade i grannhuset och var bevisligen på plats mordkvällen. Å andra sidan uppsökte han frivilligt polisen, som vittne, och betedde sig rent allmänt knappast som en förövare skulle ha gjort. Det finns ett problem till, Engström dog 2000.

Ämnar åklagare Petersson fastslå att Engström är mördaren måste det till handfasta bevis, läs mordvapnet. Annars hamnar vi i ett läge där fallet sägs vara ”polisiärt uppklarat” vilket för övrigt många, inte minst poliser, anser om Christer Pettersson (alltså inte åklagaren), 1989 dömd i tingsrätten men friad i hovrätten.

Jag beundrar Olof Palme, både för hans politiska gärning, och som människa. Många av de reformer som vi, hittills, tagit för givna tillkom under hans regeringstid – daghemsutbyggnad, föräldraförsäkring, förbättrad jämställdhet, MBL och LAS. Han var också en stridbar röst i den internationella politiken; kritiserade USA för den orättfärdiga krigföringen i Sydostasien, arbetade mot kärnvapen, nagelförde diktaturer, från Tjeckoslovakien till Spanien.

Han var också en intellektuell politiker, bildad, litteraturintresserad. Palme kunde i tal citera Stig Dagerman eller Ragnar Thoursie. Några årtionden senare prisade en annan statsminister Camilla Läckberg!

Åren efter mordet läste jag mycket om attentatet. Vartefter blev jag allt tröttare i takt med att konspirationsteorierna avlöste varandra. Privatspanarna blev allt fler, man kan tala om foliehattarnas parad.

Ett tips är att istället rikta sökarljuset mot Palmes liv och gärning, läs gärna Henrik Berggrens förträffliga biografi från 2010 ”Underbara dagar framför oss”. Olof Palme är så mycket intressantare som levande än död.

Men nya böcker ges ut, hattarna sitter fast och jag känner mig gammal och trött.

Håkan Olsson