Koreakriget 1950-1953

kk

 

Koreakriget är ett både avlägset och ständigt närvarande krig. Ett fredsavtal saknas fortfarande, 67 år efter att stilleståndsavtalet slöts i juni 1953. Kriget var den första stora konflikten efter andra världskriget och den första sedan kalla kriget blivit ett faktum.

Bakgrunden var att segrarmakterna under Potsdamkonferensen i juli 1945 delat den koreanska halvön längs den 38:e breddgraden, i en amerikansk respektive sovjetisk ockupationszon. USA och Sovjet kom inte överens om hur landet skulle styras och den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som ordförande.

Därmed var spelplatsen krattad och att de respektive ockupationsstyrkorna drog sig tillbaka 1948-49 ändrade inget i sak. Efter att Kim konsulterat Stalin och Mao gick nordkoreanska trupper över gränsen den 25 juni 1950. FN, som bojkottades av Sovjet, fastställde, efter hemställan från president Truman, en resolution om omedelbart tillbakadragande och ett antal länder, med USA i spetsen, bidrog med soldater.

Strider rasade främst under andra halvåret 1950. Först trycktes de allierade kraftigt tillbaka, men efter en amfibieinsats vid Inchon, Seouls hamnstad, återgick initiativet till de FN-ledda styrkorna. Man nådde nästan den kinesiska gränsen innan konfliktlinjen stabiliserade vid den 38:e breddgraden i början av 1951. Sedan vidtog ett lågintensivt krig till stilleståndet 1953. Förlusterna i människoliv var stora, bland civila på bägge sidor och bland de stridande förbanden, främst på nordsidan.

koreakrigetkalla

Naturligtvis finns det mycket skrivet om Koreakriget men faktum är att Artur Szulcs Koreakriget(2019) är den första svenska skildringen av konflikten. Boken är en relativt kortfattad genomgång av kriget, dess orsaker och följder. Vill man läsa om marinkårens aktion vid Inchon i september 1950 kan man läsa en intressant text i Gunnar Åselius Krigen under kalla kriget (2007).

Vi lever fortfarande i Koreakrigets långa skugga, inte minst manifesterat av Kim
Jong-uns ständigt pågående vapenskrammel.

Håkan Olsson

Palmemordet

sista

Jag beställde nyligen ännu en bok om mordet på Olof Palme, Lars Borgnäs Olof Palmes sista steg : i sällskap med en mördare (2020). Den torgför teorin att det primära målet var Lisbeth Palme och att Olof föll för det andra skottet. Som brukligt när det gäller privatspanare nyttjar man de vittnesmål som talar för den egna teorin och struntar stillsamt i de som motsäger den. Lena Andersson, författaren och skribenten, har tydligen skrivit förordet. Andersson har tidigare, i en DN-artikel, förespråkat ”mötesscenariot”, att Palme skulle stämt möte med någon. Mitt på Sveavägen, halv tolv en kall februarikväll!? Logiken förefaller likna en vällagrad emmenthalerost – full av hål.

Och nu, den artonde februari, halvannan vecka före 34-årsdagen av mordet avslöjar Palmegruppens åklagare, som ironiskt nog heter Krister Petersson, att man senare i vår ämnar väcka åtal, alternativt lägga ner utredningen för gott. Förvirring är bara förnamnet.

den-osannolika-mordaren-skandiamannen-och-mordet-pa-olof-palmeNär jag senare tar del av tidningarnas artiklar kring nyheten verkar det handla om Stig Engström, den så kallade ”Skandiamannen”. För ett par år sedan publicerade tidskriften Filter ett reportage som pekade ut Engström som gärningsman. Det blev också en bok, Thomas Pettersson – Den osannolika mördaren(2018). Som vanligt talar en del för Engström, en del emot. Till skillnad från diverse andra spår finns det en tydlig koppling till brottsplatsen, Engström jobbade i grannhuset och var bevisligen på plats mordkvällen. Å andra sidan uppsökte han frivilligt polisen, som vittne, och betedde sig rent allmänt knappast som en förövare skulle ha gjort. Det finns ett problem till, Engström dog 2000.

Ämnar åklagare Petersson fastslå att Engström är mördaren måste det till handfasta bevis, läs mordvapnet. Annars hamnar vi i ett läge där fallet sägs vara ”polisiärt uppklarat” vilket för övrigt många, inte minst poliser, anser om Christer Pettersson (alltså inte åklagaren), 1989 dömd i tingsrätten men friad i hovrätten.

Blomma-Rosor

Jag beundrar Olof Palme, både för hans politiska gärning, och som människa. Många av de reformer som vi, hittills, tagit för givna tillkom under hans regeringstid – daghemsutbyggnad, föräldraförsäkring, förbättrad jämställdhet, MBL och LAS. Han var också en stridbar röst i den internationella politiken; kritiserade USA för den orättfärdiga krigföringen i Sydostasien, arbetade mot kärnvapen, nagelförde diktaturer, från Tjeckoslovakien till Spanien.

Han var också en intellektuell politiker, bildad, litteraturintresserad. Palme kunde i tal citera Stig Dagerman eller Ragnar Thoursie. Några årtionden senare prisade en annan statsminister Camilla Läckberg!

Åren efter mordet läste jag mycket om attentatet. Vartefter blev jag allt tröttare i takt med att konspirationsteorierna avlöste varandra. Privatspanarna blev allt fler, man kan tala om foliehattarnas parad.

underbara-dagar-framfor-oss-en-biografi-over-olof-palmeEtt tips är att istället rikta sökarljuset mot Palmes liv och gärning, läs gärna Henrik Berggrens förträffliga biografi från 2010 Underbara dagar framför oss”. Olof Palme är så mycket intressantare som levande än död.

Men nya böcker ges ut, hattarna sitter fast och jag känner mig gammal och trött.

 

Håkan Olsson

”We, the people…” – om amerikanska presidenter

mountrushmore

Den 4 juli 1776 förklarades sig de ursprungliga 13 delstaterna i det av England kontrollerade Nordamerika självständiga. Kriget avslutade inte förrän 1783 och fyra år senare undertecknades The Constitution, en av världens äldsta nu gällande grundlagar, i Philadelphia. Lagskrivarna brukar kallas the founding fathers, bland dessa hittar man flera blivande presidenter, däribland Thomas Jefferson och James Madison.

Det amerikanska styrelseskicket bygger på maktdelningsprincipen, där den exekutiva makten (presidenten), ska balanseras av den lagstiftande makten (kongressen) och den dömande makten (högsta domstolen). Under resans gång har presidentens makt långsamt ökat och man brukar benämna innehavaren av ämbetet som världens mäktigaste man (alla 45 har som bekant varit män).

kh bok

Nyligen har Karin Henriksson publicerat USA:s alla presidenter : från Washington till Trump (2019) som är en gedigen genomgång, kronologiskt, från Georg Washingtons installation 1789 till dags dato. Presidenternas biografi och ämbetsutövning placeras i sitt historiska sammanhang och interfolieras med texter om konstitutionen, valhistorik, Vita huset och övrigt. Söker man en kortfattad överblick över de amerikanska presidenternas historia fungerar boken utmärkt.

Rankningar av ämbetsinnehavarna offentliggörs återkommande. Henriksson skriver : ”Rankningar av de ”bästa” presidenterna toppas ofta av Washington, Lincoln, Franklin D. Roosevelt…och i rankningarna av de ”sämsta” återfinns alltid James Buchanan, Franklin Pierce, Andrew Johnson, Warren Harding”.

Man undrar var den nuvarande presidenten så småningom hamnar? En del amerikaner vill nog placera Trump högt, andra placera twittraren i botten. Och snart är det dags för nästa val…

Håkan Olsson

Det moderna trettioåriga kriget

soldater

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet. Han har skrivit ett flertal böcker om 1900-talet, bl a Urkatastrofen som berör det första världskrigets plats i den moderna historien och Terror och tystnad, om liv och strukturer i det totalitära Sovjetunionen.

I Det moderna trettioåriga kriget : Europa 1914-1945 driver han tesen att perioden ska betraktas som ett enda långt krig (även om jämförelsen med det ursprungliga trettioåriga kriget 1618-1648 är en aning effektsökande. Dock kan sägas att den katastrof som inträffade i Centraleuropa på 1600-talet överträffades först 300 år senare).

det-moderna-trettioariga-kriget-europa-1914-1945

Tanken på att betrakta föreliggande epok som en period av kris och krig är inte ny, amerikanen Arno Mayers har bl a skrivit om detta.

Uppenbart är dock att det överrumplande krigsutbrottet 1914 är, för att låna Karlssons egna ord, en urkatastrof. En till synes ostoppbar trend mot ökat välstånd och demokratiska landvinningar ändade. Ländernas ekonomier ställdes om för krig och detta kvarstod i hög grad under mellankrigstiden. Brutala inbördeskrig (Ryssland, Spanien), folkmord i instrumentell skala (turkiska folkmordet på armenier) blev mönster som sedan återkom och brutaliserades under den ”andra halvleken”.

karta

Versaillefreden nämns ofta som en orsak till mellankrigstidens instabilitet, klart är att f a den franska linjen innebar draksådd (Jmf hur Tyskland och Japan behandlades efter 1945). De många nya staterna efter sammanbrottet för dubbelmonarkin och Ryssland definierades ofta etniskt, Ungern ex, vilket  på ett kusligt sätt återkommer idag.

Den auktoritära eller totalitära modellen vann stat efter stat, efter Frankrikes fall 1940 var endast fem europeiska stater demokratiska – Storbritannien, Irland, Schweiz, Sverige och Finland.

Bortsett den karlssonska tesen fungerar boken utmärkt som en historia om Europa mellan 1914-1945 och den avslutas med ett antal lärdomar, eller varningar –tyvärr aktuella i vår tid: Renässans för nationell slutenhet (Ungern, Polen m fl), undergångsstämningar samt allt oftare ifrågasättande av demokratin som sådan.

Det kan vara läge att citera Churchill  -”Democray is the worst form of government, except for all the others”

churchill

 

Håkan Olsson