Kategorier
Mot strömmen Naturrutan

Fjällvandring – hiss eller diss?

Av Jeanette Malm

Vandrare högt uppe på ett berg

Under coronaåret har svenska folket upptäckt naturen. Det badas i isvakar, grillkolen säljer slut i affärerna, naturreservaten är knökfulla och uppfödarna blir nerringda av folk som måste – måste- ha en valp och det helst igår. Inget ont att säga om allt detta (förutom att man får hoppas att valparna inte hamnar på Blocket när matte och husse inte längre kan jobba hemma). Naturen, alltså – den står för allt som är gott och nyttigt och stärkande. Aldrig har man väl hört någon som säger att den inte gillar skogspromenader och grill över öppen eld? Böcker om naturens alla fröjder finns det gott om och jag rekommenderar dem varmt. Vandringen blir bättre om man är förberedd; svampsoppan lite tryggare om du inte förväxlat champinjonen med vit flugsvamp. Och så vidare. Men just för att vår naturdyrkan är ett självklart inslag i den svenska nationalkaraktären (om sådan finnes?) är det desto roligare att läsa om motsatsen.

Först läste jag Vi skulle ha fjällvandrat av Gunilla Bergensten. Den handlar egentligen om alla de misstag hon tycker att hon gjort som förälder. Boken är en lista över allt som hon önskar att hon gjort, och att fjällvandra är högst på listan. Fjällvandringen blir en symbol för det präktiga föräldraskapet som man gillar att demonstrerar på instagram och som ger andra, mindre präktiga föräldrar dåligt samvete.

Norske komikern Are Kalvö hatar naturen. Han hatar att vandra i naturen och allra mest hatar han fjällvandringar. Detta gör honom till en mycket ovanlig representant för det norska folket som älskar att gå på tur. Som ung vuxen har han haft vänner som likt honom själv hellre umgåtts på krogen eller på flanerande tillsammans på stadens gator – det är alltså inte själva promenerandet Are Kalvö avskyr (hatar) det är att göra det i naturen – men som nybliven 40-åring för han en upptäckt: alla hans vänner har blivit besatta av att fjällvandra! Om detta handlar Fjällvandring åt helvete – en norrmans motvilliga försök att lära sig att älska naturen. Och även en naturälskande långvandrare som undertecknad kan inte låta blir att skratta åt de roliga, välfunna och lite elaka beskrivningarna.

Lämna en kommentar