Massor utav sport (och lite om var vi ställer böckerna)

Så här i OS-tider kanske det finns lust att läsa en bok om atleter och sportstjärnor?

Om svaret är ja, bege dig då till biblioteket och leta upp avdelningen Rbz.  På denna hylla finner du biografier om personer som idrottar. Just biografier är en veritabel djungel i biblioteksvärlden. Konstnärsbiografier hittar du på Ibz, skådespelare på Ikz, filosofer på Dbz, präster och profeter på Cjz osv.  Allt som blir över sätter vi på en avdelning som heter Lz. Krångligt? Ja, lite, men som tur är finns det alltid personal som med glädje lotsar dig genom snåren, fram till guldkornen.

Några av de senaste årens biografier om idrottare:

Usain Bolt: Snabbare än blixten

Bolt är världens snabbaste människa och tror ha mer att ge, utöver de sex OS-guld han redan har. Jamicanen är också världsrekordinnehavare på distanserna 100, 200 samt 4* 100 meter. Respekt!usain

Messi : biografin

Världens genom tidernas bäste fotbollsspelare sägs han vara, Lionel Andrés Messi. Här kan du läsa om vägen till skyttetronen.

messi

Patrik Sjöberg: Det du inte såg

Den här biografin fick ett enormt genomslag ner den kom 2011. Anledningen var att Patrik Sjöberg berättade om de övergrepp hans styvfar och tränare utsatt honom för under flera år. Tack vare boken öppnades många ögon för ett problem som inte diskuterats offentligt. patriks

Alexander Gustafsson: The Mauler

MMA (mixed material arts) sägs vara världens hårdaste sport. Svenska Alexander ”The Mauler” Gustafsson är rankad som trea i världen i en sport där det mesta är tillåtet. Hur blev bondgrabben från Arboga superstjärnan bland de tuffaste av de tuffa?

mauler

Tjejerna då? Tyvärr, tyvärr är kvinnliga idrottare gravt underrepresenterade på biografihyllan.  Jag hittade ändå ett par, som Anja och Pärson och Bakom garden : ett boxarliv i tio ronder (om Åsa Sandell) men många stora kvinnliga idrottsstjärnor har oskrivna levnadsberättelser.

Avdelningen passionerade sportjournalister har en ganska stor utgivning under året. De mest namnkunniga, och läsvärda, är Erik Nivas Känner ni vibbarna? : fotbollen och det nya Sverige samt Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll av Olof Lundh.

 

Jeanette, Stadsbiblioteket (som är genuint ointresserad av all sport, men gillar ändå att läsa om människoöden)

Fotboll – glädje och vånda

EM-Frankrike

 Fotboll är världens populäraste och mest spridda sport. I de flest länder är fotbollen förstasport, det stora undantaget är naturligtvis USA. Passionen kring spelet om bollen antar nästan religiösa former som ibland, dessvärre, urartar. Bråken i Marseille mellan ryska och engelska fans, läs huliganer, är det senaste exemplet.

Jag är allmänt sportintresserad, men fotbollen intar en självklar särställning. I mitt jobb är idrottsintresse inte en allmän företeelse, men för mig  råder ingen motsättning mellan poesi och ett perfekt inlägg.  Zlatans avgörande frispark mot Danmark i andra play-off -matchen  i november var stor konst!

fotbollNu spelas EM i Frankrike. Det är både roligt och plågsamt; att följa favoritlaget, det må vara svenska landslaget eller ett klubblag, är som att åka berg och dalbana. När man dessutom har en pessimistisk utgångspunkt blir det etter värre. Ibland undrar jag varför man frivilligt utsätter sig för nittio minuters  stegrande nervositet, ibland uppgivenhet, besvikelse – och så plötsligt – en kort stunds eufori.

Nick Hornby, den engelska författaren, debuterade 1997 med Fever Pitch. Hornby är Arsenal-anhängare (för övrigt mitt engelska lag) och gestaltar utmärkt det jag ovan försökt antyda. Beskrivningen av den totala lyckan när Arsenal slutligen vinner ligan är obetalbar!

niva_kanner_ni_vibbarna_omslag_inb

På svenska har vi flera duktiga fotbollsskribenter, några av dem är knutna till Aftonbladet. Simon Banks krönikor är välfunna men främst håller jag nog Erik Niva, som också publicerat många av sina texter i bokform – Liven längs linjen  (2008), Den nya världsfotbollen (2010), Utväg: fotboll (2014) – och den senaste, Känner ni vibbarna : fotbollen och det nya Sverige (2016). Niva har ett brett perspektiv, i den senaste samlingen lyfter han fram fotbollen som samlande, integrerande kraft. I dagarna har den stridbare TV4-journalisten Olof Lundh, som ofta vågar ställa de obekväma frågorna, publicerat Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll.

Förra sommaren överraskade det svenska  U21-laget hela Europa när man högst oväntat vann EM-guld i Tjeckien. Flera spelar i det laget har tagit plats i årets EM-trupp, det finns möjligheter för blivande förbundskaptenen Janne Andersson att på sikt bygga ett bra lag. Men just nu handlar det mesta om vår enda världsstjärna, Zlatan.

zlatan

Har jag inte glömt något? Visst, damfotbollen – lika viktig – men till den får jag återkomma.

Heja Sverige!

Håkan, Stadsbiblioteket

Golfresan

golf

En dag stod jag och en kollega och snackade lite löst om kläder och färger och att rosa fortfarande kan uppfattas som någonting typiskt ”feminint”. Fråga mig inte hur men den här diskussionen ändrade snabbt riktning och, ett tu tre, pratade vi golf istället och om hur det är en sport som har genomgått stora förändringar under de senaste åren, en sport som har gjort en spännande och moralisk resa.

Första gången jag spelade golf var jag i tonåren, sedan har jag haft uppehåll i femton år, vilket idag gör mig till nybörjare igen. Men just detta långa uppehåll är intressant eftersom det gör att jag verkligen kan se vilken positiv förändring sporten har genomgått vad gäller genus, etnicitet och mångfald. När jag var tonåring vågade man knappt säga att man hade det gröna kortet eftersom det kunde i vissa sammanhang uppfattas som någonting fult och omgivningen kunde titta snett för att man spelade, vad man då kallade för, moderatbandy. Idag ser det annorlunda ut och golfen har aktivt arbetat med att tvätta bort stämpeln som en sport tillägnad den vita, rika mannen. För inte alls längesedan hade sporten en exkluderande homogen karaktär men idag har man tänkt om och vill istället inkludera en mångfald.

Det man har gjort är att det är enklare och billigare att skaffa sig ett golf-id. Andrahandsmarknaden har fått ett uppsving och man kan enkelt få tag i billigt bra set med golfklubbor. I Halmstad finns det en uppsjö med välskötta Pay and Play, som är korthålsbanor dit alla är välkomna att spela, med eller utan golf-id. Många golfklubbar har också slopat klädkoder, se exempelvis svenska stjärnan Henrik Stenson när han spelade iförd endast kalsipper och golfhandske under CA Championship i Florida och åter satte den svenska synden på världskartan. henrik s

Men en sak som jag speciellt har tänkt på sedan jag återupptog min skakiga karriär inom golfen är frågan om genus. Går man exempelvis i en golfshop för att köpa kläder är det svårt att urskilja vad som är dam- respektive herravdelningen. Kläderna ser i princip likadana ut, framförallt när det gäller färg, det finns få arenor där färgen på kläderna inte är konservativt könsspecifika.

Golfvärlden försöker också ändra själva diskursen, där ett konkret exempel på detta är namnen på utslagsplatserna. Vid varje utslagsplats finns två olika tee, en röd och en gul. När jag tog grönt kort hette dessa dam- tee respektive herr-tee, där förstnämnda var enklare att slå ifrån. Men golfen har blivit en typ av meritokrati och nu heter det endast gul och röd och varifrån du väljer att slå beror på ditt handicap och på hur duktig spelare man är – spelar ingen roll om du är man eller kvinna.

keps

Visst finns det fortfarande områden inom golfen som behöver förbättras men det är ändå rätt imponerande vilken resa man har gjort vad gäller genus, etnicitet och mångfald, där golfen verkligen har, ur det här perspektivet, legat på den allra lägsta botten. Ända till en bra bit in i 1900-talet var golfen själva urtypen för segregationssamhället med sina vita manliga spelare och svarta manliga caddies.

Är du intresserad av genusfrågor inom idrottsvärlden finns den här att låna på biblioteket:

Kutte Jönsson: Idrottsfilosofiska introduktioner : nio kapitel om idrott och sport, moral och etik, kultur och kritik, kön och genus, politik och ideologi, kropp och teknologi

Tycker du att genus är ett viktigt forskningsområde eller är något som du är nyfiken på att veta mer om? På biblioteket kan du bl. a hitta klassikern Under det rosa täcket: om kvinnlighetens vara och feministiska strategier av Nina Björk. Eller varför inte göra ett riktigt djupdyk och låna hem Virginia Woolfs bok Orlando och sedan toppa detta med filmatiseringen av boken, där duktiga Tilda Swinton spelar huvudrollen som Orlando.

/ Frida

Skidhandsken är kastad!

utför

Det är med en barnslig förtjusning som jag traskar upp till vinden för att hämta ner carvingskidorna. De har fått vänta alldeles för länge, men snart ska de få arbeta igen. Med bitterljuva känslor kollar mina ömtåliga fingertoppar om skidorna behöver slipas inför säsongen. Aj, behovet av plåster säger mig att den halvåriga dvalan inte har satt sina spår på de fortfarande sylvassa kanterna. Perfekt!

utemagasinetI skrivande stund är skidorna framme, liftkortet köpt, goggles, hjälm, handskar är framplockade och på en superrea i sportaffären hittade jag nya kläder. Jag har också hunnit läsa det senaste numret av Utemagasinet, som hade snöat in på temat skidor. Med allt förberett är det bara den långa väntan som återstår, och den, den kan vara grym. Hela min själ längtar efter att stå däruppe på fjälltoppen, varifrån jag kan se på hur ett urklipp av världen breder ut sig nedanför mina fötter. Denna episkt lyriska miljö i kombination med den rena skräck som utförsåkning stundtals kan erbjuda (ibland går skidorna fortare än planerat) är helt enkelt oslagbar.

I min drömbild för en perfekt skiddag svischar jag nedför stupande backar i ett rasande tempo och varje kurva tar jag med en precision, stil och elegans jag i ärlighetens namn inte riktigt har i verkligheten, där jag ibland ofrivilligt och abrupt slutar åket i skogen (sånt som händer alla).

lavinboken

För den som också ibland hamnar lite snett i livet och på berget rekommenderar jag att man före avresa, slaviskt läser och begrundar Lavinboken: skidåkarens guide till att bedöma och hantera riskerna med laviner, och för den som önskar lugnare former och hellre går på tur har vi Lantmäteriets behändiga fjällkartor till utlån.

Även om jag stundtals känner mig som alpinisten Frida Hansdotter påminner de ofrivilliga skogsturerna mig om någonting annat, det faktum är att jag ofta tar mig vatten över huvudet. Jag minns speciellt en dag då självförtroendet var på topp och jag fick snilleblixten att köra över till Sälen för att åka den beryktade backen Väggen. Hade jag varit lite klokare skulle jag klart tänkt efter före, men det är inte min stil, så vi åkte dit. Till en början var lutningen på backen en baggis men efter några meter tog den en otäck vändning, gick rakt ner och det enda som hördes var mitt avgrundsvrål.

sälen

Nu är detta kanske inte riktigt sant utan det som hände var snarare att modet rann ur mig, skidorna bara slirade runt och jag vågade inte fortsätta åka, istället satte jag mig ner och funderade på hur jag skulle ta mig ur knipan som jag hade försatt mig i. Jag behövde inte sitta särskilt länge förrän insikten kom att det inte går att vända om, det fanns bara ett sätt att sig därifrån levande, och det var ner, och ner kommer man ju alltid. Efter mycket sladdande och plogande kom jag ner i ett sammanhängande stycke men den här dagen lärde mig en nyttig läxa för livet… jag behövde bättre skidor!

För att runda av det hela kan jag inte låta bli att tipsa om ett youtubeklipp, där man väldigt pedagogiskt visar allt vad en nybörjare i backen behöver veta.

Frida, Stadsbiblioteket

BASE jumping – Building, Antenna, Span and Earth

basejump

Ofta kommer man in på diskussioner om saker man vill göra någon gång i livet. Man gör upp planer, sparar pengar och längtar efter möjligheten till att kunna skapa sig nya upplevelser. För mig är en av livets guldkanter att få vara med om någonting nytt och att få lära sig nya saker. Min lista med vad jag vill göra är lång men nu har jag också kommit på att det finns spännande saker i världen som jag inte vill göra, vilket det här inlägget kommer att handla om.

I Alastair Fothergills fantastiskt vackra och intressanta bok Planeten jorden: som du aldrig har sett den tidigare, läste jag om någonting som jag aldrig har hört talas om tidigare, någonting som kallas för BASE jumping. I boken illustreras detta med en människa som, iklädd en fallskärm på ryggen, kastar sig ner i en av världens djupaste grottor Sotano de las golondrinas i Mexico. Helt galet.

sotano

Eftersom BASE jumping är någonting helt främmande för mig kastade jag mig direkt ut i internets vågor och började surfa runt. Finns mycket information om detta och jag kunde konstatera en sak: det ser fruktansvärt kul ut men jag skulle aldrig (inte ens för allt smör i Småland) kunna hoppa ner i ett 300 meter djupt grottschakt, eller handlöst kasta mig ut från taket av ett hotell i Rio de Janeiro. Never! Detta kommer inte finnas med i mina drömmar, kanske mardrömmar, men samtidigt otroligt häftigt och jag känner djup beundran för de personer som tar klivet ut och faktiskt vågar.

Principerna för BASE jumping har funnits sedan 1970-talet men av vad jag förstår har den, kanske med hjälp av teknikens framfart, utvecklats och vuxit betydligt under senare år då man idag kan dokumentera, videofilma och marknadsföra sina hopp i en helt annan skala än för bara tio år sedan.

parkour

En annan sport som under de senaste åren har växt sig stor är Parkour (även kallat Freerunning) där utövarna använder det som finns i miljön för att hoppa, springa på väggar och mycket mer spektakulära saker. Vill du veta mer kan du hitta Jan Witfelds bok The ultimate parkour and freerunning book : discover your possibilities på biblioteket.

/ Frida

Dyka efter drömmar

snorkling

I ett tidigare inlägg skrev jag om mina drömmar om att kunna dyka. Med tanke på min oförmåga att få ihop snorkel, andning och grodfötter hade jag förlikat mig med att dykaraspirationerna skulle stanna just vid att vara drömmar, ända tills alldeles nyligen då jag läste på nätet om Halmstads snorkelled vid Svärjarehålan. Då vaknade lusten återigen till liv och skam den som ger sig! Nu är inte snorkling samma sak som dykning men det är ändå bra nära varandra och man måste börja någonstans.

 svärjarehålan

Sagt och gjort, jag tog mig ner till snorkelleden, väl förberedd med alla diverse prylar och utrustning som man kan tänkas behöva: livboj, snorkel, cyklop, grodfötter, neoprendräkt, vantar och kamera. Den första utmaningen kom tidigare än väntat och redan på torra land tillstötte problem då kläderna skulle på. Med hjälp av en burk vaselin och ett skohorn lyckades jag stånkande och flämtande trycka i mina extra sommarkilon i dräkten, som på något konstigt vis verkade ha krympt i garderoben. Det jobbigaste gjort och snart stod jag där i full mundering och med en kropp som spratt av optimism, dags att lära sig snorkla! I min fantasi kände jag mig som värsta proffssnorklaren som skulle ut och fridyka, medan andra badare nog snarare tyckte att jag såg ut som en badkruka av episka mått där jag stod i en allt för tight neoprendräkt, vantar och trasiga grodfötter.

 

Efter en panikattack eller två fick jag äntligen kläm på andningen och blev faktiskt väldigt förvånad över hur fint det är under vattenytan i det svenska havet, som medelhavet fast lite brunare. Tidigare har jag levt i den felaktiga föreställningen om att man måste resa långt bort till något exotiskt land för att finna nöje i att snorkla och upptäcka vackra platser som över ytan ligger dolt för det mänskliga ögat.

 

Intressant läsning om fridykning bjuder Sebastian Näslund på i boken Snorkling & fridykning : under ytan på ett andetag, där han beskriver hur han har hållit andan i sju minuter! Där är mina tio sekunder ingenting att skryta med, dock ligger han i lä mot Stig Severinsens världsrekord på 22 minuter. Helt ofattbart.

 

Boken Adrenalin : med äventyr i blodet passar bra för den räddhågsne som gärna läser om extrema människor som utför extrema äventyr, den kan också vara behjälplig för den modige som letar efter uppslag och idéer inför nästa semester.

 adrenalin

 

/ Frida

 

Döden på berget

berg1

Varför blir man bergsbestigare? Jag tänker inte på personer som utövar sporten klippklättring utan de som gärna ger sig in i dödens zon, d v s höjder över 8000 meter. Där är klättringen inte extremt svår, däremot är de omgivande faktorerna ytterst komplicerade. Hård köld, fruktanvärda stormar, farligt låg syrehalt. I dagarna har vi tagit del av katastrofen på Mount Everest, där fler än tio sherpas avlidit efter plötsliga laviner. Nepaleserna jobbade för att förbereda klättrare inför toppförsöken, de satte upp rep, ordnade med stegar mm.

 

Det har skrivits mycket om alpinism. En klassiker i genren är Heinrich Harrers Den vita spindeln (1960), om förstagångsbestigningen av Eigers nordvägg. Den kallas också Mordwand, givet den stora samling offer som den tekniskt svåra, närmast lodräta, väggen skördat. Den typen av klättring genomförs bara av erfarna alpinister; till Everests topp kan man däremot köpa sig, komplett med sherpas, syrgas och ledare.

Mordwand

Mordwand

 

Jon Krakauer skildrar i Tunn luft (1998) de ödesdigra toppförsöken mot Everest 1996. På grund av förseningar och svåra väderleksförhållanden blev två klättringslag kvar strax under toppen. Åtta personer avled. I Göran Kropps 8000+ (1998) skildras de dramatiska händelserna från ett annat perspektiv, Kropp besteg berget ett par veckor senare.

8000

 

Peter Zuckerman beskriver i Begravda i himlen (2013) en liknande olycka på K2, planetens näst högsta berg. 11 personer omkom vid en bestigning 2008, huvudsakligen beroende på laviner.

 

Har jag fått svar på min inledande fråga? Nej. Är jag fascinerad? Ja.

 

 

Håkan Olsson, bibliotekarie, Stadsbiblioteket