Troja – myt och litteratur

 

troja-slaget

Berättelsen om akajernas (grekernas) belägring av Troja är en av litteraturens urscener. Akilles, Hector, Odysseus, Paris; alla dessa gestalter är som sprungna ur vår kulturs djupaste minnesbank. Homeros bägge episka långdikter, Iliaden och Odysséen, bildar myllan ur vilken den västerländska litteraturens träd växer. Men om de bakomliggande händelserna vet man egentligen inget alls och om Homeros ens existerat är högst tveksamt.

Den historiska staden Troja, i nordvästra Turkiet, nära Dardanellerna,  upptäcktes på 1800-talet och den tyske arkeologen Heinrich Schliemann menade att staden Hissarlik var det homeriska Troja. Han påstod sig också ha hittat den trojanske kungen Priamos skatt.

Som ung läste jag Fridtjuvs Bergs Trojanska kriget (originalupplaga 1901), som i bearbetad form återberättade berättelsen om belägringen av den mytiska staden. Den mest kända översättningen av Iliaden till svenska gjordes av Erland Lagerlöf i början av förra seklet. 1999 kom en nyöversättning av Ingvar Björkesson, (Iliaden : tolkad och kommenterad av Ingvar Björkesson)

 

slaget-om-trojaDet homeriska eposet om belägringen av Troja är skriven på hexameter, ett sexfotat versmått. Den är en krigsskildring, full av blod, våld och elände, där begrepp som heder och hämnd står i centrum. I höstas publicerade Theodor Kallifatides romanen Slaget om Troja där han i ett efterord menar att verseposet i hans synvinkel framträder som en antikrigstext, alls icke heroiserande det brutala våldet.

 

Kallifatides förlägger ramberättelsen till Grekland vid slutet av andra världskriget där en entusiasmerande lärare återberättar Iliaden för allt mer intresserade elever. Boken är högst läsvärd, en berättelse i egen rätt, men också ett sätt att åter ta del av den uråldriga berättelsen om kriget mellan greker och trojaner. Om man nu till äventyrs inte vill läsa originalet från pärm till pärm.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

Den vilda jakten på ett bättre jag

deadline

Nytt år, nya möjligheter, nya löften! Känns det igen?

De flesta av oss har säkert gett ett halvhjärtat nyårslöfte om att träna lite mer, äta lite mindre, kanske leva lite klimatsmartare. Vi vill helt enkelt blir en lite bättre version av oss själva. Två män som har drivit optimeringskulturen till sin spets är Carl Cederström och André Spicer. De är båda forskare, Cederström i företagsekonomi vid Stockholms universitet och Spicer är professor vid Cass Business School i London. De beslöt sig för att under ett år systematiskt förbättra tolv delar av sitt liv med hjälp av den enomra floran av självhjälpsböcker. Projektet beskrivs i boken Den vilda jakten på ett (bättre) jag. 

vildaUnder året som de testade självhjälpsområden skapade de en struktur med ett projekt per månad: produktivitet, kropp, hjärna, relationer, andlighet, sex, njutning, kreativitet, pengar, moral och bekräftlese. Den sista månaden ägnades åt mening i bemärkelsen att fundera över hela projektets underliggande motiv. Alla projekt genomfördes med metoder och tekniker från populära självhjälpsgurus.

Och vad har då de båda forskarna gjort under året? Förutom all tid de lagt ner har det även kostat mer än 100 000 per person. De har genomgått plastikoperationer, använt narkotika och sexleksaker, träffat andliga medier och tävlat i tyngdlyft (!) Vi får en historisk genomgång över populära självhjälpstrender från 1930-talet och framåt och den gemensamma nämnaren är löftet om att du kan förändra ditt liv med hjälp av just den här metoden.

Boken är underhållande, och jag förfasas och häpnar i lika delar. Att så totalt gå in i ett projekt vittnar om antingen hängivenhet eller dårskap. Jag som läsare behöver bara hänga med på den halsbrytande resan mot ett bättre jag.

Jeanette, Stadsbiblioteket

 

 

 

Misslyckade och glömda brott

 

Björnligan_sprängmedel

Brott är inget att skämta om, inte minst om de innehåller våldsinslag. Har man blivit rånad i sin lilla butik och med dödsångest stirrat på ett skarpladdat vapen skapar detta förmodligen men för livet. Ändå kan det inte hjälpas att man understundom kan le en smula när man tar del av brott som är så klumpigt utförda att man baxnar. Som de två unga malmöiterna som i stor penningknipa med anledning av drogmissbruk rånar en bank men tappar sedlar innan de åker fast. Eller den ambitiöse Söderhamnspolisen, också med pengabekymmer, som får hjärnsläpp och rånar en bank för att strax därefter delta i jakten på sig själv. Naturligtvis åker han fast.

misslyckadeOm detta kan man läsa i Andreas Utterströms och Mattias Bergman Misslyckade brott : verkliga krimberättelser där allt gått snett (2018). Läser man kriminalromaner eller ser på filmade deckare handlar det ofta om att lösa näst intill perfekt planerade brott. Verkligheten är annorlunda, där råder, som det sägs på bokens baksida, ”kaos, hybris och dumhet”. Och tur är väl det.

 

 

Vissa brott är så spektakulära, eller förfärliga, att de integlömda glöms bort. Kidnappningen av Charles Lindberghs son är en sådan händelse, på svensk botten kan exempelvis nämnas de von Sydowska morden (bägge brotten, som inträffade 1932, är förövrigt omskrivna i denna blogg). Andra faller däremot i glömska. Det är sådana händelser Petter Inedahl beskriver i Glömda mord och andra försvunna brott (2016). Den gemensamma nämnaren är brott begångna i Stockholmstrakten under 1950- och 1960-talet. I rättvisans namn ska sägas att några knappast är okända, exempelvis det beryktade trippelmordet på två poliser och en väktare i Handen 1967. Men i övrigt innehåller boken ett antal tragiska fall som knappast tillhör de mest omskrivna i svensk kriminalhistoria.

 

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket

Det omätbaras renässans

det-omatbaras-renassans-en-uppgorelse-med-pedanternas-varldsherravaldeJonna Bornemark är docent i filosofi vid Södertörns högskola.  2017 väcktes embryot till boken Det omätbaras renässans i ett sommarprat om kritik mot mätbarheten.

Bokens resonemang bygger på tre renässansfilosofer: Nicholas Cusanus, Giordano Bruno och René Descartes. Bornmark menar att man genom att vända sig till filosofin lättare får perspektiv på vår egen tid. Under renässansen kom för första gången också tanken om att skilja kropp från förnuft. Även förnuftet delades i två delar;  en del som känner och reflekterar, en del som kan räkna och dokumentera. Den senare är den som helt dominerar både arbets- och i hög grad också privatliv. Vi mäter och kalkylerar – blöjor i äldrevården vägs, lärare skriver incidentrapporter, elevers kunskap mäts i nationella prov, sagostunder på förskolan kvalitetssäkras och så vidare i all oändlighet. I privatlivet har vi samma förkärlek för det mätbara: appar som talar om när vi ska äta och träna, aktivitetsarmband som mäter puls, sömn, förbrukade kalorier och i förekommande fall fertilitet.

Konsekvensen av detta, menar Bornemark, är att stress idag är den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Vår förmåga till praktisk kunskap och att hantera problem efter sunt förnuft minskar, när känslan fått ge plats för siffror, diagram och staplar. För att inte tala om hur fattigt och torftigt själva livet känns om det ska reduceras till mätbara storheter.

Bornemark ger inte någon lösning på problemet. Men genom att belysa det kanske ett uppror mot pedanternas världsherravälde har inletts?

simple-flow-chart-example

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Tid att städa

tidattstädaÄr det bara jag, eller känner ni inte en viss stress inför julen? Inte för klapparna, inte för maten, inte för logistiken – nej, jag tänker på städningen. För visst är det sen gammalt att hemmet ska skina och dofta  när det är dags för Kalle Anka i rutan?

Fanny Ambjörnsson, genusvetare och socialantropolog, har undersökt städningens praktik och politik i boken Tid att städa. Hon har intervjuat ett trettiotal personer om deras städning, personligt och inträngande.

Alla vill ha rent och snyggt, ingen vill städa. Eller som en av personerna i boken säger: ”Det upptar större delen av min tid att tänka på städning och allt som borde städas. Det är bara en kort stund som jag är lycklig och det är när det är klart. allt är ju tiden innan städning, på något sätt”

När RUT-avdraget infördes föregicks det av en intensiv debatt om pigsamhällets återkomst, en farhåga som inte alls luftades på samma sätt när ROT-avdraget kom några år tidigare. Det är ok att leja bort målning av huset men inte städning av hemmet. Och så klart är det inte oproblematiskt att städerskans (jo, det är fortfarande oftast en hon) tid är så billig att även en medelinkomsttagare har råd att köpa städtjänster, men att den som städar är så lågavlönad att hon får ”ta hand om sin egen skit”.

Det är förvånansvärt roligt och intressant att läsa om städning; bra mycket roligare än att utföra den. Jag kommer att tänka på två andra, mycket läsvärda, böcker med städning och hushållsarbete i fokus: Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf och trilogin om Maj av Kristina Sandberg.

Ekelofmajarapportsk  att-foda-ett-barn

Jeanette, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Malström

malström

Malström är en kraftig virvelrörelse i vattnet i trånga sund som framkallas av ebb och flod. Föremål som kommit in i en malström dras mot vattenvirvelns mitt och sugs där ner under vattenytan. 

Sigrid Rausing är dotter till Hans Rausing, VD för  Tetrapak. Hon är också syster till Hans Kristian, och författare till boken Malström – en memoar som handlar om broderns missbruk och om hur det påverkat de anhöriga.

Familjen Rausing har, förutom sin banbrytande uppfinning, gjort sig kända för att hålla en låg offentlig profil. När Hans Kristians fru Eva hittades död i deras gemensamma hem och det visade sig att hon dött flera månader tidigare, skapade det stora rubriker i Sverige och Storbritannien.

Sigrid_Rausing_01

Sigrid Rausing

Hans Kristian Rausings drogmissbruk började i tonåren på en semesterresa. När han träffade Eva på ett behandlingshem började de båda ett nyktert och drogfritt liv; de gifte sig och fick fyra barn. Millennieskiftet firades med vänner och ett glas champagne, vilket inledde ett återfall i droger som varade fram till Evas död 2012.

Ingredienserna i händelserna runt Rausingfamiljen är hårresande, tragiska och inte så lite snaskiga. Dock är berättelsen återhållsam och och varsamt resonerande utan att väja för det faktiska händelseförloppet.

Vad jag lärt mig av boken? Att missbruk slår lika hårt oavsett i vilken miljö det utspelas. Och att anhöriga är lika drabbade som den som missbrukar.

Jeanette, Stadsbiblioteket

Karl XII:s död

Karl-XII-efter-slaget-Narva-1700

Den mörka höstnatten vilar tung kring Fredrikstens fästning utanför Halden i södra Norge. Det är den 30 november 1718 och den svenska stormakten har befunnit sig i oavbrutet krig sedan 1700. Landets ekonomi är körd i botten, tiotusentals soldater har stupat i krig, missväxt råder. Men kungen har efter det katastrofala nederlaget i Poltava 1709 och de många åren i Osmanska riket vänt åter till Sverige och har nu för avsikt att erövra Norge. Runt fästningen löper ett antal skyttegravar och på ett av dessa värn står Karl XII och spejar mot fästningen. Vid niotiden hör ett vittne ett dovt ljud och kungens huvud faller mot värnkanten. Den svenska stormaktstiden är därmed till ända.

Kungens död är en av de mest omskrivna händelserna i den svenska historien. Tidigt spreds rykten att den dödande kulan kommit från den egna sidan, bl a därför att ingångshålet var större än utgångshålet. Misstankar riktades mot kungens svåger, den blivande Fredrik I. Märkliga vandringshistorier fick fäste, exempelvis den om kulknappen som nu förvaras på Varbergs museum. Kungens grav öppnades 1917, undersökningar gjordes, fotografier togs.

krl from

Peter Froms Karl XII:s död (2005) vederlägger med emfas konspirationsteorierna, författaren menar att det är klarlagt att det fatala skottet avlossades från den norska sidan. Historikern Bengt Liljegren publicerade 2000 Karl XII (reviderad utgåva 2018 med titeln Krigarkungen) – också han tycks dela Froms uppfattning. Även Peter Englund skriver i en bloggtext 2015 (https://peterenglundsnyawebb.wordpress.com/2015/09/03/karl-xiis-dod-fallet-ar-avslutat/) att fallet tycks avslutat.

Sista onsdag innevarande månad är det precis 300 år sedan Karl XII:s död. Vågar jag påstå: case closed?

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad