Lösa förbindelser

Termen prekariat myntades redan på 1960-talet i Frankrike och anspelar dels på prekär (besvärlig situation) och proletariatet (egendomslösa arbetare). I vår tid är det en realitet för många, och en del menar t.o.m. att fasta arbeten eller  tillsvidareanställningar är en anställningsform med kort bäst före-datum. Prekariatet kännetecknas också, förutom obefintlig anställningstrygghet, av lågt inflytande över arbetssituationen, brist på trygghet från statliga förmåner och svårighet att försörja sig på lönen eftersom den är dels låg, dels osäker.

losa-forbindelser-om-kampen-for-fasta-forhallanden-i-handelnJenny Wrangborg har i Lösa förbindelser: om kampen för fasta förhållanden i handeln intervjuat 60 personer som jobbar i butik, på lager eller kontor. Alla har det gemensamt att de aldrig kan planera vare sig lång- eller kortsiktigt eftersom de måste inställa sig med kort varsel. Tackar man återkommande nej blir man inte tillfrågad. Det visar sig också att det är de tyngsta och mest monotona jobben som tilldelas bemanningsföretagens arbetare. När de jobbar i butik kan de ägna hela arbetsdagar åt att plocka frysvaror, något som den fastanställda personalen inte tillåts göra. Och bristen på ordentliga arbetskläder eller bristen på säkerhetsutbildning som leder till fler skador, fler olyckor bland timanställda än övrig personal.

Det är en upprörande bok om en värld jag inte trodde fanns, eller åtminstone inte att det var så illa. Många av de intervjuade säger att de ser sig som moderna slavar utan eget värde. Om de skadas eller blir sjuka är det ingen som tar ansvar för rehabilitering utan de förlorar jobbet.

prekariatet-den-nya-farliga-klassen

Om du vill läsa mer om prekariat finns att låna ekonomen Guy Standings båda böcker: En färdplan för prekariatet där han lägger fram politiska förslag (varav medborgarlön är ett) för att förbättra situationen för de utsatta.

Prekariatet – den nya farliga klassen belyser problemet med att den som står utanför social trygghet löper riska att hamna i politiskt utanförskap och är lätt byte för populism: snabba, enkla lösningar på komplicerade problem.

Jeanette, Stadsbiblioteket

 

 

 

Dramat vid Hjälmaren

Arbogamordet

Det s k sommarstugemordet utanför Arboga är ett av de mest omskrivna mordfallen under senare tid. Inte konstigt om man betänker att brottet nästan kan liknas vid ett Shakespearedrama – fadermord, förbjuden kärlek, giftmordsförsök, försäkringsbedrägeri i miljonklassen. Och i botten naturligtvis en familjetragedi av omfattande slag.

För allmänheten påbörjas historien den tredje augusti 2016. I en sommarstuga vid Hjälmarens norra strand hittas en äldre man mördad; det är hans fru, själv svårt knivskadad, som kontaktar larmcentralen. Tämligen snart riktas misstankarna mot parets dotter. Efter några bisarra turer, bl a reser dottern till Thailand, häktas hon och hennes unge pojkvän i Trondheim.

Året innan har Johanna Möllers make, Aki Paasila, under märkliga omständigheter drunknat vid sommarstugans badbrygga. Möllers försäkringsbolag anar oråd men polisen betraktar dödsfallet som en olycka. Strax före mordet på fadern beslutar If att inte betala ut Paasilas livförsäkring på 2,5 miljoner. I december 2016 misstänks Möller även för mord på maken. Pojkvännen, Mohammad Rajabi, flykting från Afghanistan, erkänner i februari 2017 mordet på pappan och mordförsöket på mamman, dessutom anklagar han Johanna Möller för att ha anstiftat dådet.

Möller nekar envist till brottet, trots att bevisbördan får sägas vara tung. I augusti 2017 faller domen – livstids fängelse för Möller och fjorton års fängelse följt av utvisning för Rajabi. Däremot frias hon för mordet på maken. I februari 2018 fastställer hovrätten domarna och nekar Möller prövningstillstånd.

svenska brott

Det flitiga författarparet Tomas Bodström och Lar Olof Lampers har i dagarna publicerat sin tredje bok om uppmärksammade rättsfall och den handlar sålunda om detta mord; Sommarstugemordet i Arboga. Det är en hederssak att jag läst, eller åtminstone läst delar av, de böcker jag lyfter fram i denna blogg. Så är inte fallet denna gång, den lär ankomma biblioteket endera dagen. Men givet författarnas två tidigare alster så går jag i god även för denna.

Spännande att följa om Möller framledes kommer att erkänna de brott hon är dömd för, så har ju skett förr med ihärdiga nekare, exempelvis John Ausonius och Peter Mangs.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

Uppdatering: Skribent Olsson meddelar att han nu, med behållning, läst ovan nämnda bok.

Hunger

hunger-historien-om-min-kropp

Boken är knalligt rosa med titeln i fet svart stil. Hunger heter den och är skriven av Roxane Gay. Gay slog igenom för några år sedan med Bad feminist som är en slags handbok i feministiskt tänkande utan pekpinnar. Man får lyssna på hiphop som ofta är extremt sexistisk, eller läsa Femtio nyanser-böckerna och ändå kalla sig feminist. Inte alltid en självklar ståndpunkt i mer renläriga feministiska manifest.

Roxane Gays senaste bok handlar om henne själv, utifrån det faktum att hon är extremt överviktig, men också om allmängiltiga frågor angående fetma. Hennes egen historia är sorglig och fruktansvärd; hon blev gruppvåldtagen som tolvåring av ett gäng pojkar som var obetydligt äldre. Matmissbruket var ett sätt för Gay att göra sig oattraktiv och att döva ångesten efter traumat.

Hunger – historien om (min) kropp handlar om Roxane Gays egna erfarenheter av att leva i en kropp som är långt större än de flestas, om klädinköp, om blickar och tips om bantning från välmenande familj.

Det som skiljer Roxane Gays bok från andra personliga berättelser om fetma är att det inte är en bok om lyckad viktnedgång. Ur förordet: ”Det här är mina fulaste, svagaste, naknaste sidor. Det här är historien om min kropp eftersom kroppar som min oftast ignoreras eller avfärdas eller förlöjligas.”

våg

Andra böcker om övervikt:

Jenny Dahlberg: Tjock  samt När jag fyller 30 ska jag vara smal

Bo Andersson: Allt annat än lagom

William Leith: De hungriga åren

Lionel Shriver: Store bror (visserligen en roman, men väldigt bra och problematiserande på samma vis som Gays bok, därför får den vara med i vår fackboksblogg)

Jeanette, bibliotekarie

Stadsbiblioteket i Halmstad

Vett och etikett

mrDet första som dyker upp i mitt huvud när jag hör uttrycket ”vett och etikett” är Magdalena Ribbing. I fikarummets samtal om ditt och datt dyker hennes namn ofta upp; ”vad skulle Ribbing sagt?” om att vi kommenterar varandra mat (det avrådde hon från) eller referenser till konstiga diskussioner i hennes Hyfs & stil-spalt i DN. Jag minns särskilt motståndet mot ordet ”hen” som hon motarbetade med kraft. Man måste inte hålla med Magdalena Ribbing för att sakna och respektera henne, hon stod för sina åsikter och försvarade dem mycket välformulerat. Vissa har avfärdat henne som upprätthållare av överklassmanér istället för att se det humanistiska patos som var hennes drivkraft. Om än med rötter i borgerliga ideal. Ibland överraskade Magdalena Ribbing; som när hon slog fast att Dylan inte alls var ohyfsad när han inte närvarade vid Nobelfesten efter att ha tilldelats priset i litteratur, eller ens bekräftade att han var pristagare.  ”Dylan är ett geni, och genier måste tillåtas bete sig utanför ramarna” löd Ribbings omdöme.

Även om Ribbing är borta, hon dog 2017 efter en fallolycka i hemmet, lever hennes råd kvar i de böcker som hon skrev i ämnet. 2016 kom Ribbings etikett, en bibel på 400 sidor om allt inom ämnet vett, hyfs, etikett och stil.

duka-dukat-duking-hemmet-inredning-inspiration-bjudning-bord-servetter-band-orange

Andra användbara titlar: Hålla tal som innehåller tips för alla möjliga tillfällen, Bröllopsboken med tips om allt, precis allt, för den stora dagen. Magdalena Ribbing har utöver andra böcker om dukning och smycken även skrivit en biografi över släktingen  Den vackre kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing.

Jeanette, Stadsbiblioteket

Kyrkogårdar

ängel

Få ställen är så känsloladdade som begravningsplatser. Här sänker man rösten, fylls av vördnad och påminns om livets korthet och vissheten att allt en dag ska ta slut. Men det är också rofyllda, ofta vackra platser. Det är också spännande att föreställa sig hur namnen på stenarna varit som levande personer, och lite kusligt är det att hitta sin namne.

På begravningsplatserna blir de sociala strukturerna väldigt tydliga och minner om förfluten tid då personens (männens) yrkestitel var lika självklar på gravstenen som namnet och födelse- och dödsår. Vi kan fantisera om klensmeden, översten, spettekaksbagaren eller hemmansägaren och deras ofta namnlösa makor.

Vissa gravar vårdas även om det gått många år, andra är förfallna och bortglömda. Kyrkogårdens fyra syften är, enligt Augustprisbelönade boken Minnets stigar ”att sanitärt godtagbart ta hand om den avlidne, att förmedla en kontakt med det eviga, att hantera sorgen, att utmärka den dödes sociala ställning.”

Den mest kända kyrkogården är kanske Père-Lachaise i Paris. Här ligger bl.a. La Fontaine, Molière, Jim Morrison, Edith Piaf, Oscar Wilde, Marcel Proust, Chopin, Isadora Duncan och Maria Callas begravda.

minnets_stigar

I Minnets stigar – en resa bland svenska kyrkogårdar skildras hundratals svenska begravningsplatser. Det är en underbar bok som berättar historien om begravningsplatsen ur olika perspektiv. Vi läser om gravstenarna, om kolerakyrkogårdarna, de anonyma barn- och kvinnogravarna och inte minst djurkyrkogårdar.

Inskriptioner på gravstenar är ett eget kapitel och det kanske mest fängslande i boken. En favorit är ”Omsider lycklig” från en grav i Husaby. Eller ”Mor” helt utan namn eller årtal.

Fler böcker i ämnet: 2013 kom I de dödas vilorum av Jeanette Rosengren, den handlar om Malmös begravningsplatser. 1998 skrev Göran Åstrand Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

Miss Leavitts stjärnor

leavitt_250

Historien är full av kvinnor som inte fått erkännande under sin livstid eller för all del inte heller senare. En av de mer fascinerande är Henrietta Leavitt. Aha, den Henrietta! utbrister nu bloggens initierade läsare. Eller antagligen inte, hos de allra flesta är hon nog fortfarande ett obekant namn.

Henrietta Leavitt var astronom under sena 1800-talet och fram till sin död 1921. Hennes upptäckter ledde till kunskapen om universums oändlighet. Edwin Hubble – han med teleskopet – bevisade att det fanns galaxer och stjärnor utanför Vintergatan med hjälp av Henrietta Leavitts lag.

Om detta läser vi i den till formatet lilla, men innehållsmässigt stora boken Miss Leavitts stjärnor: om kvinnan som upptäckte hur man mäter universum av George Johnson (2006).

miss-leavitts-stjarnor-om-kvinnan-som-upptackte-hur-man-mater-universum

Ur förordet kan vi läsa att Henrietta Leavitt lämnade så svaga spår efter sig att att en regelrätt biografi inte är möjlig. Inte ens i läroböcker i astronomi är hon förärad mer utrymme än en fotnot eller liten faktaruta. Jag tror inte att det är överdrivet att påstå att huvudskälet till att hon fallit glömska beror på att hon är kvinna.

Läs Miss Leavitts stjärnor och skänk henne en  tanke av tacksamhet för att hon inte lät sig nedslås av bristen på erkännande under livstiden.

Tack, Henrietta Leavitt!

Jeanette, Stadsbiblioteket

Skolattentat där och här

bowling

Skolskjutningar har dessvärre nästan blivit rutin under de senaste decennierna, företrädesvis i USA, men också på andra ställen. Den mest beryktade är förmodligen massakern vid Columbine High School i Littleton, Colorado, i april 1999. Då mördades 12 elever och en lärare av Eric Harris och Dylan Klebold, bägge sistaårselever på skolan. Bägge mördarna sköt sig själva. Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine (2002), som handlar om vapendebatten i USA , har som utgångspunkt tragedin i Colorado.

Några år senare drabbades Finland av samma ruskiga fenomen. I november 2007 sköt Pecka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer på skolan i Jokela, innan han avslutade sitt eget liv. Gärningsmannen var elev på skolan och var aktiv på högerextrema sajter.

det som aldrig

Den 22 oktober 2015 drabbades även vårt land av en fruktansvärd skoltragedi. Den 21-årige Anton Lundin Pettersson tog sig in på grundskolan Kronan i Trollhättan, beväpnad med svärd och kniv, och mördade tre personer innan han skottskadades av polisen. Några timmar senare dog han på sjukhuset. Motivet var uppenbart rasistiskt, Pettersson valde medvetet offer med ickesvensk bakgrund. 2017 publicerade Åsa Erlandsson boken Det som aldrig fick ske : skolattentatet i Trollhättan. Det första kapitlet är plågsamt att läsa, i detalj följer hon mördarens väg genom skolan innan han fälls av två poliskulor. Men boken är viktig läsning, efter ihärdigt researcharbete finner hon bl a ett avskedmejl skrivet till en holländare, där en annan sida av mördaren framträder. Ensam, djupt deprimerad hoppas han att poliserna siktar väl; Lundin Pettersson ogillar invandrare, klart påverkad av hatsajter, men också sig själv. Det hela är djupt tragiskt.

All heder åt Erlandsson som skrivit en angelägen och ögonöppnande bok.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad