Vett och etikett

mrDet första som dyker upp i mitt huvud när jag hör uttrycket ”vett och etikett” är Magdalena Ribbing. I fikarummets samtal om ditt och datt dyker hennes namn ofta upp; ”vad skulle Ribbing sagt?” om att vi kommenterar varandra mat (det avrådde hon från) eller referenser till konstiga diskussioner i hennes Hyfs & stil-spalt i DN. Jag minns särskilt motståndet mot ordet ”hen” som hon motarbetade med kraft. Man måste inte hålla med Magdalena Ribbing för att sakna och respektera henne, hon stod för sina åsikter och försvarade dem mycket välformulerat. Vissa har avfärdat henne som upprätthållare av överklassmanér istället för att se det humanistiska patos som var hennes drivkraft. Om än med rötter i borgerliga ideal. Ibland överraskade Magdalena Ribbing; som när hon slog fast att Dylan inte alls var ohyfsad när han inte närvarade vid Nobelfesten efter att ha tilldelats priset i litteratur, eller ens bekräftade att han var pristagare.  ”Dylan är ett geni, och genier måste tillåtas bete sig utanför ramarna” löd Ribbings omdöme.

Även om Ribbing är borta, hon dog 2017 efter en fallolycka i hemmet, lever hennes råd kvar i de böcker som hon skrev i ämnet. 2016 kom Ribbings etikett, en bibel på 400 sidor om allt inom ämnet vett, hyfs, etikett och stil.

duka-dukat-duking-hemmet-inredning-inspiration-bjudning-bord-servetter-band-orange

Andra användbara titlar: Hålla tal som innehåller tips för alla möjliga tillfällen, Bröllopsboken med tips om allt, precis allt, för den stora dagen. Magdalena Ribbing har utöver andra böcker om dukning och smycken även skrivit en biografi över släktingen  Den vackre kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing.

Jeanette, Stadsbiblioteket

Kyrkogårdar

ängel

Få ställen är så känsloladdade som begravningsplatser. Här sänker man rösten, fylls av vördnad och påminns om livets korthet och vissheten att allt en dag ska ta slut. Men det är också rofyllda, ofta vackra platser. Det är också spännande att föreställa sig hur namnen på stenarna varit som levande personer, och lite kusligt är det att hitta sin namne.

På begravningsplatserna blir de sociala strukturerna väldigt tydliga och minner om förfluten tid då personens (männens) yrkestitel var lika självklar på gravstenen som namnet och födelse- och dödsår. Vi kan fantisera om klensmeden, översten, spettekaksbagaren eller hemmansägaren och deras ofta namnlösa makor.

Vissa gravar vårdas även om det gått många år, andra är förfallna och bortglömda. Kyrkogårdens fyra syften är, enligt Augustprisbelönade boken Minnets stigar ”att sanitärt godtagbart ta hand om den avlidne, att förmedla en kontakt med det eviga, att hantera sorgen, att utmärka den dödes sociala ställning.”

Den mest kända kyrkogården är kanske Père-Lachaise i Paris. Här ligger bl.a. La Fontaine, Molière, Jim Morrison, Edith Piaf, Oscar Wilde, Marcel Proust, Chopin, Isadora Duncan och Maria Callas begravda.

minnets_stigar

I Minnets stigar – en resa bland svenska kyrkogårdar skildras hundratals svenska begravningsplatser. Det är en underbar bok som berättar historien om begravningsplatsen ur olika perspektiv. Vi läser om gravstenarna, om kolerakyrkogårdarna, de anonyma barn- och kvinnogravarna och inte minst djurkyrkogårdar.

Inskriptioner på gravstenar är ett eget kapitel och det kanske mest fängslande i boken. En favorit är ”Omsider lycklig” från en grav i Husaby. Eller ”Mor” helt utan namn eller årtal.

Fler böcker i ämnet: 2013 kom I de dödas vilorum av Jeanette Rosengren, den handlar om Malmös begravningsplatser. 1998 skrev Göran Åstrand Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

Miss Leavitts stjärnor

leavitt_250

Historien är full av kvinnor som inte fått erkännande under sin livstid eller för all del inte heller senare. En av de mer fascinerande är Henrietta Leavitt. Aha, den Henrietta! utbrister nu bloggens initierade läsare. Eller antagligen inte, hos de allra flesta är hon nog fortfarande ett obekant namn.

Henrietta Leavitt var astronom under sena 1800-talet och fram till sin död 1921. Hennes upptäckter ledde till kunskapen om universums oändlighet. Edwin Hubble – han med teleskopet – bevisade att det fanns galaxer och stjärnor utanför Vintergatan med hjälp av Henrietta Leavitts lag.

Om detta läser vi i den till formatet lilla, men innehållsmässigt stora boken Miss Leavitts stjärnor: om kvinnan som upptäckte hur man mäter universum av George Johnson (2006).

miss-leavitts-stjarnor-om-kvinnan-som-upptackte-hur-man-mater-universum

Ur förordet kan vi läsa att Henrietta Leavitt lämnade så svaga spår efter sig att att en regelrätt biografi inte är möjlig. Inte ens i läroböcker i astronomi är hon förärad mer utrymme än en fotnot eller liten faktaruta. Jag tror inte att det är överdrivet att påstå att huvudskälet till att hon fallit glömska beror på att hon är kvinna.

Läs Miss Leavitts stjärnor och skänk henne en  tanke av tacksamhet för att hon inte lät sig nedslås av bristen på erkännande under livstiden.

Tack, Henrietta Leavitt!

Jeanette, Stadsbiblioteket

Skolattentat där och här

bowling

Skolskjutningar har dessvärre nästan blivit rutin under de senaste decennierna, företrädesvis i USA, men också på andra ställen. Den mest beryktade är förmodligen massakern vid Columbine High School i Littleton, Colorado, i april 1999. Då mördades 12 elever och en lärare av Eric Harris och Dylan Klebold, bägge sistaårselever på skolan. Bägge mördarna sköt sig själva. Michael Moores dokumentär Bowling for Columbine (2002), som handlar om vapendebatten i USA , har som utgångspunkt tragedin i Colorado.

Några år senare drabbades Finland av samma ruskiga fenomen. I november 2007 sköt Pecka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer på skolan i Jokela, innan han avslutade sitt eget liv. Gärningsmannen var elev på skolan och var aktiv på högerextrema sajter.

det som aldrig

Den 22 oktober 2015 drabbades även vårt land av en fruktansvärd skoltragedi. Den 21-årige Anton Lundin Pettersson tog sig in på grundskolan Kronan i Trollhättan, beväpnad med svärd och kniv, och mördade tre personer innan han skottskadades av polisen. Några timmar senare dog han på sjukhuset. Motivet var uppenbart rasistiskt, Pettersson valde medvetet offer med ickesvensk bakgrund. 2017 publicerade Åsa Erlandsson boken Det som aldrig fick ske : skolattentatet i Trollhättan. Det första kapitlet är plågsamt att läsa, i detalj följer hon mördarens väg genom skolan innan han fälls av två poliskulor. Men boken är viktig läsning, efter ihärdigt researcharbete finner hon bl a ett avskedmejl skrivet till en holländare, där en annan sida av mördaren framträder. Ensam, djupt deprimerad hoppas han att poliserna siktar väl; Lundin Pettersson ogillar invandrare, klart påverkad av hatsajter, men också sig själv. Det hela är djupt tragiskt.

All heder åt Erlandsson som skrivit en angelägen och ögonöppnande bok.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

En guide till klassisk musik

klassiks

”Den klassiska musiken är en sagolik skattkammare som rikligt belönar den som vågar sig in i den” Så skriver Nicholas Ringskog Ferrada-Noli i boken Den andra musiken från 2017. Ringskog är också aktuell i kulturfrågeprogrammet Kontrapunkt som lågmäld expert på just klassisk musik.

den-andra-musiken-en-introduktion-till-att-lyssna-pa-klassisk-musik

Många upplever klassisk musik som svår, svårtillgänglig, omodern, gammaldags och ointressant. I Den andra musiken guidar författaren oss genom ett antal verk från olika tider och genrer. Till varje kapitel har han skapat en Spotify-lista och rekommenderar oss läsare att lyssna samtidigt som vi läser.

Eftersom jag nyligen läst romanen Tidens larm av Julian Barnes som handlar om den ryske tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj börjar jag med hans verk. Sjostakovitj verkade under kalla kriget och var hårt ansatt från kommunistpartiet vars påbud löd att konsten ska hylla proletariatet och ledarna, den får absolut inte ha ett  egenvärde i sig. Detta medför att S skrämdes till självcensur, men skapade ändå musik som lever än i dag.

Den andra musiken är ingen lärobok i formell betydelse. Ringskog har valt verk han själv tycker om, och förklarar initierat och passionerat varför vi bör ta till oss den klassiska musiken:

”Klassisk musik handlar om så mer än historia. Det är konst, det handlar om känslor, det handlar om livet. Den klassiska musiken begär inte att du studerar den eller har en massa kunskaper om den. Den begär bara att du lyssnar på den. För den har något att säga dig. Alla värdefulla konstverk säger: det här är också livet, så här kan det också vara.”

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Larmrapporten

larmrapporten

Vi lever i tider då vinklade nyheter, halvsanningar, alternativa fakta och rena fejknyheter sköljer över oss. Hur ska vi värja oss? Hur ska vi skilja sant från falskt?

Stora journalistpriset 2017 i klassen Årets röst gick till vetenskapsjournalisten och forskaren Emma Frans som samma år kom med boken Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams; en liten bok på 150 sidor som ger oss verktygen som hjälper oss avslöja ovanstående. En recensent kallade den ”en omistlig handbok i Trumpismens tidevarv”.  Larmrapporten ger oss vetenskapskoll för att förstå hur fakta – och påstådda fakta – ska bedömas.

På Stadsbiblioteket har vi under våren 2018 läst Emma Frans bok som komplement till ett antal artiklar för att utbilda oss i vaksamhet mot ”trams”.I Larmrapporten får vi lära oss om noceboeffekten (motsatsen till placeboeffekten. Om placebo ger en positiv effekt på hälsa och välbefinnande genom förväntanseffekter och annat, så är nocebo den motsvarande, negativa effekten) eller om hur statistik som i sig är sann  kan bli missvisande om ena axeln i en graf kapas. Ett helt kapitel ägnas åt att bästa sättet att få någon att ändra uppfattning, inte genom raljans utan att systematiskt visa hur kunskapen tagits fram. Emma Frans knep är att alltid ställa motfrågan Hur vet du det?

Det här kanske låter som en nödvändig, men också lite trist och torr bok? Helt fel, Emma Frans är rolig som få. 63 000 följare på Twitter kan väl inte ha fel?

frans2

Jeanette Malm, bibliotekarie

Leave it to Dag

1000lapp

Om man googlar efter ”mest kända svenskar” dyker snart Dag Hammarskjölds namn upp. Numer pryds dessutom de nya 1000-lapparna av hans porträtt, en ära som tillfallit synnerligen få svenskar.

Hammarskjöld föds 1905, som den yngste sonen till ämbetsmannen Hjalmar och dennes fru Agnes. Förhållandet till fadern blir komplicerat livet igenom; dennes ämbetsmannaideal ärver Dag, samtidigt försöker han stillsamt frigöra sig. Fadern ledde för övrigt en ämbetsmannaministär under de besvärliga krigsåren och fick det mindre tilltalande öknamnet ”Hungerskjöld”.

Dag studerar i Uppsala, blir småningom statssekreterare i finansdepartementet och en av Ernst Wigforss närmaste medarbetare. Karriären pekar spikrakt uppåt, kabinettsekreterare på UD och konsultativt statsråd under utrikesminister Östen Undén.

Ändå är den trogne och lojale tjänstemannen inte nöjd, livet måste vara något större. Tidigt kulturintresserad, språkligt begåvad (han talade flytande engelska, franska och tyska) och inte minst en hängiven poesiläsare vacklade han mellan olika livshållningar. Hans arbetsförmåga var enastående, arbetsdagarna var sällan under femton timmar. Fick han någon dag över togs nattåget till fjällen där han vandrade och fotograferade i ödemarken.

Den 31 mars 1953 händer något oväntat. Den svenske FN-ambassadören telegraferar att Dags namn dykt upp i spekulationerna om vem som ska ersätta norrmannen Tryggve Lie som FN:s generalsekreterare. Resten är historia.

Dag Hammarskjölds integritet är välbekant, bara de närmaste vännerna, om ens de, visste vad som dolde sig bakom den högeffektiva, briljanta men också blyga fasaden. När hans efterlämnade aforismer och korta texter publicerades postumt i Vägmärken (1963) var förvåningen stor. Generalsekreteraren som andlig sökare och religiös grubblare?

bära

Sekundärlitteraturen om Dag Hammarskjöld är omfattande, jag ska bara nämna ett fåtal. Alldeles nyligen läste jag Henrik Berggrens Dag Hammarskjöld : att bära världen (2016). Boken fungerar alldeles utmärkt som en introduktion, Berggren följer Dag genom livet och lyckas teckna ett porträtt av både gärning och människa. Boken är dessutom förnämligt illustrerad.

Två mer utförliga biografier är Roger Lipseys Hammarskjöld : a life (2013) och Brian Urquharts Dag Hammarskjöld (1974). Engelsmannen Urquhart jobbade under Hammarskjöld och beskriver hans politiska gärning medan Lipsey tolkar den intellektuellt och existentiellt.

Två svenskar som skrivit om Dag Hammarsskjöld är Mats Svegfors (Dag Hammarskjöld : den förste moderne svensken, 2005) och vännen Bo Beskow (Dag Hammarskjöld : ett porträtt, 1968).

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad