Ständigt denne Ernst

eK

Ingen sommar utan Ernst i rutan. Denne pysmysige värmlänning är så känd att det räcker med förnamnet, något han delar med ett fåtal personer som Carola och Zlatan.  Han är älskad och hatad, beundrad och föraktad – kort sagt väcker Ernst Kirchsteiger känslor. Detta verkar inte påverka honom märkbart. Ernst fortsätter år efter år, med samma koncept av inredning, matlagning, trädgårdsarbete och ett och annat bevingat citat:

Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.

Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten.

Varför gå den logiska vägen när det finns så många andra vägar?

Kirschteiger finns dock inte bara på TV. Han har gett ut ett antal böcker, med samma anslag och känsla av ouppnåelighet som i sommarprogrammen. För handen på hjärtat, tror ni att det finns någon som lever i så total harmoni med sig själv och sin omgivning, i en miljö där allt är vackert och uttänkt, där ingen någonsin stressar eller lagar halvfabrikat till middag?

Men lite verklighetsflykt kan väl behövas?

Vi har på biblioteken i Halmstad dessa och en del andra Ernst-böcker:

I det enkla bor det goda är en receptbok med inspiration från det toscanska, det svenska och det centraleuropeiska köket.

Lyckan i det lilla är en tankebok för den som vill hitta harmoni och lära sig känna tacksamhet i vardagen.

Sommar med Ernst: mat, blommor & fix Titeln säger det mesta 🙂

Ärliga material:mina tankar om järn, sten, trä, ull och glas är årets tillskott i floran. Boken består av en blandning av personliga betraktelser, minnen, fakta och historik om materialen i titeln. Det är både en personlig betraktelse och en historisk expose över hur t.ex. glaset förändrade livsvillkoren när det gjorde den enklaste torparsuga ljusare och v.armare.

Välkomna till biblioteken!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Älskade öar

Det är något särskilt med öar. Då tänker jag mest på mindre öar som kanske bebos av några hundra personer, eller de kanske mest fascinerande, de obebodda. Därmed inget ont sagt om större öar, som ibland också är nationer, likt Irland och Island.

ven

Vackra Ven

Min favoritö är Ven som hustrun och jag besöker en gång per år. Om den har det skrivits ett blogginlägg för några år sedan.

Fåröborna betraktar sig inte som gotlänningar, gutarna bor på ön söderut. När jag var på Fårö för några år sedan frågade jag en boende om de inte önskade en bro till ”fastlandet” och möttes av ett förvånat ansikte och det koncisa svaret ”usch”.

fårö

Fåröraukar

Som sydhallänning vill man gärna ha öarna på distans. Bohuslänningar och stockholmare skryter om sin fantastiska skärgård. Den mår vara fin men kan på intet vis konkurrera med den öppna horisontens magi. Nä, det räcker gott med Tylön.

tylön

Tylön

I sin fantastiska bok om avlägsna öar skriver Judith Schalansky om den obebodda Ensamheten (tillhör Ryssland och ligger i arktiska oceanen). Under kalla kriget hyste ön en av Sovjets största polarforskningsstationer – Schalansky noterar ”Den som kommer hit är inte längre en fånge utan en eremit, som tigande sitter av sina år i isöknen för att sedan återvända till fastlandet som ett helgon./…/ Chefsmekanikerns underhållsarbeten är nogsamt noterade i loggboken, olje- och bensinnivån för varje enskild maskin. Men den sista noteringen håller sig inte inom spalterna; skrivet med röd filtpenna står där: Den 23 november 1996. Idag kom evakueringsordern. Vatten urtappat, dieselgeneratorn avstängd. Stationen är… Det sista ordet går inte att läsa. Välkommen till Ensamheten.”

atlas

Någonstans längtar jag dit, ungefär som Bea Uusma längtar till Vitön med skillnaden att hon faktiskt varit där. På Vitön alltså.

Håkan, Stadsbiblioteket i Halmstad

Sånt vi bara gör

sant-vi-bara-gor

Institutet för språk och folkminnen. Visst låter det lite dammigt, lite tungt akademiskt? Fel, fel, fel, fel – åtminstone enligt mig som nyss läst en bok utgiven i samarbete med nämnda institut. Boken är uppdelad i kapitel med exempel på allt det där vi gör och som förklaras kort av forskare inom språk och folkloristik. Den heter Sånt vi bara gör och handlar om just det. Allt det där vi gör utan att tänka efter men som bygger på en rad beslut, gemensamma kulturella och sociala koder. Som att ständigt rabbla vårt personnummer: hos läkaren, i kundtjänsten och i affären för att få del av kunderbjudanden.

Ytterligare exempel:

Hur vi hälsar på en annan person beror helt på sammanhang och på vem vi möter. I en kassakö säger vi hej när det är vår tur och  kassörskan tittar upp, möter vi en vän hejar vi på långt avstånd och troligtvis kramar vi varann. Är det en äldre person kanske vi väljer en annan hälsningsfras och tar i hand. Dessa avvägande för hur vi ska hälsa sker automatiskt men när man plockar isär beteendet ser vi att det är en rad beslut som sker helt utan att vi tänker på hur vi ska bete oss.

Kapitlen i boken är många och exemplen otaliga. Det blir kanske lite fragmentariskt eftersom varje författare bara har ett par sidor till sitt förfogande. Å andra sidan finns källhänvisningar till alla exempel om man verkligen vill fördjupa sig i sånt vi bara gör vare sig det handlar om språk, tilltal, gå i trappor, sjunga i duschen eller lämna sista kakan på fatet när vi är bortbjudna.

köa

Att köa är något vi bara gör och ve den som går före eller bryter sig in i kön.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Husesyn

interior-design-2899382_960_720Det påstås att det är ett svenskt fenomen att visa gäster runt i sitt boende vid första besöket. Själv tycker jag det är trevligt, både att titta runt och att visa mitt eget inte alls perfekta hem. Andra kan nog uppleva det som ett intrång – jag minns en livlig debatt i DN:s etikettspalt, ledd av salig Magdalena Ribbing, där hon helt förkastade seden:

Bevare mig väl! Denna ohämmade nyfikenhet! Faktiskt är jag benägen att kalla den svensk, min erfarenhet är att de gäster som har vuxit upp i exempelvis brittisk, amerikansk, fransk, tysk, italiensk kultur snarast skulle finna det genant att bege sig in i den privata sfär som andras sovrum och badrum utgör.

Så nej nej nej, du har inte minsta skyldighet att låta gästerna gå husesyn, oavsett de är svenska eller kommer någon annan stans ifrån. Har du generöst nog bjudit in dem så är det din sak att bestämma var i ditt hus de får sitta, stå och gå, en gäst har ingen rättighet att ”få se sig omkring”.

På senare år har det gått en rad tv-program där vi får kika in i vanliga människors boende. Givetvis är det ganska, för att inte säga väldigt originella hem som visas upp,  långt ifrån hur de allra flesta bor; ofta med tema som en speciell tidsepok eller en förkärlek för viss design eller färgskala.

Vissa hem är så sevärda att de blivit böcker som vi i vanlig ordning har på biblioteket.

Några axplock:

Hemma hos diktatorn är en bok som är vad den heter. Vi får titta in hos Stalin, Hitler, Bokassa, Lenin och Saddam Hussein och några till i samma liga. Det är kitch, vräkigt och smaklöst och med en uppenbar förkärlek för guld och leopardmönstrat; långt i från skandinavisk minimalism.

hemma

För den som inte går igång på ovanstående finns alternativ. Och vem vill inte se hur det ser ut hemma hos proffsen? I Arkitektens hem  av Kenneth Kauppi får vi följa med hem till 28 svenska arkitekter och ta del av deras tankar om boende. Uppföljarna till boken om deras hem heter Arkitektens fritidshus och Arkitektens trädgård. Tre väldigt trevliga, informativa och vackra böcker som du är välkommen att låna på Stadsbibliotket.

Jeanette, bibliotekarie Stadsbiblioteket i Halmstad

Pendeln – om att leva i skuggan av Förintelsen

pendeln

Hur reagerar man när det, långsamt, upptäcks att din familjs historia inte är den du trodde den var? Varför tystnar släktingar när vissa saker tas upp? Själv hade jag en farbror, professor i veterinärmedicin, som i unga år, sent trettiotal, flörtade med svenska nazistiska rörelser. Sedan kom kriget och han växte upp, förhoppningsvis.

Detta är intet mot vad Julie Lindahl, tysk-brasiliansk-engelska, gift med en svensk, tvingas erfara. Hennes älskade gamla mormor, Oma kallad, kulturellt intresserad, bor i München och uttrycker sig ibland tveksamt gällande invandrare och den tyska historien. Julias mamma, tidigt död, hade att ansträngt förhållande till både dotter och mor. Varför befann sig morfar, Opa kallad, i Polen under kriget, och varför flyttade familjen, tämligen hastigt, till Brasilien 1960? Molnen hopar sig.

jl

Julie Lindahl

En sexårig resa följer, genom Tyskland, Polen, Paraguay och Brasilien. Pendeln – med undertiteln ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna kom i början av året, fick goda recensioner, och har blivit en mycket efterfrågad bok på biblioteket. I detta nu har vi 12 exemplar och över 40 i kö.

Följ med Julia på hennes resa mot mörkrets hjärta, en resa som helt upptar hennes tid och dessutom äventyrar hälsan. Boken är inget stilistiskt mästerverk men den är tillräckligt välskriven för att locka till läsning. Och ämnet är centralt och allmängiltigt för förståelsen både av 1900-talet och den mänskliga naturen.

Håkan Olsson

Det moderna trettioåriga kriget

soldater

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet. Han har skrivit ett flertal böcker om 1900-talet, bl a Urkatastrofen som berör det första världskrigets plats i den moderna historien och Terror och tystnad, om liv och strukturer i det totalitära Sovjetunionen.

I Det moderna trettioåriga kriget : Europa 1914-1945 driver han tesen att perioden ska betraktas som ett enda långt krig (även om jämförelsen med det ursprungliga trettioåriga kriget 1618-1648 är en aning effektsökande. Dock kan sägas att den katastrof som inträffade i Centraleuropa på 1600-talet överträffades först 300 år senare).

det-moderna-trettioariga-kriget-europa-1914-1945

Tanken på att betrakta föreliggande epok som en period av kris och krig är inte ny, amerikanen Arno Mayers har bl a skrivit om detta.

Uppenbart är dock att det överrumplande krigsutbrottet 1914 är, för att låna Karlssons egna ord, en urkatastrof. En till synes ostoppbar trend mot ökat välstånd och demokratiska landvinningar ändade. Ländernas ekonomier ställdes om för krig och detta kvarstod i hög grad under mellankrigstiden. Brutala inbördeskrig (Ryssland, Spanien), folkmord i instrumentell skala (turkiska folkmordet på armenier) blev mönster som sedan återkom och brutaliserades under den ”andra halvleken”.

karta

Versaillefreden nämns ofta som en orsak till mellankrigstidens instabilitet, klart är att f a den franska linjen innebar draksådd (Jmf hur Tyskland och Japan behandlades efter 1945). De många nya staterna efter sammanbrottet för dubbelmonarkin och Ryssland definierades ofta etniskt, Ungern ex, vilket  på ett kusligt sätt återkommer idag.

Den auktoritära eller totalitära modellen vann stat efter stat, efter Frankrikes fall 1940 var endast fem europeiska stater demokratiska – Storbritannien, Irland, Schweiz, Sverige och Finland.

Bortsett den karlssonska tesen fungerar boken utmärkt som en historia om Europa mellan 1914-1945 och den avslutas med ett antal lärdomar, eller varningar –tyvärr aktuella i vår tid: Renässans för nationell slutenhet (Ungern, Polen m fl), undergångsstämningar samt allt oftare ifrågasättande av demokratin som sådan.

Det kan vara läge att citera Churchill  -”Democray is the worst form of government, except for all the others”

churchill

 

Håkan Olsson

 

Tjernobyl i text och bild

Strax före halv två, natten till lördagen 26 april 1986 exploderar reaktor fyra vid kärnkraftverket Tjernobyl, beläget i västra Ukraina, nära gränsen till Vitryssland. Total förvirring rådde efter haveriet, enligt gängse kunskap kunde inte reaktortypen, RBMK-1000, drabbas av ett dylikt scenario. Bristande kompetens och en oförmåga till självständigt tänkande, i hög grad beroende på inneboende strukturfel i Sovjetsystemet, gör att tiden innan rätta åtgärder sattes in blev orimligt lång. Högsta prioritet tyckes gälla att tysta ner, snarare än att, exempelvis, omedelbart utrymma den närliggande staden Prypjat.

Först två dygn senare uppmärksammade personalen vid Forsmark en förhöjd strålning. Initialt tros det skett en läcka från det egna verket men det kunde snart vederläggas. Senare den 28 april bekräftar sovjetiska myndigheter att en olycka skett i Tjernobyl.

Haveriet tros bero på att man vid stängning för underhåll av reaktor fyra ville göra en test för att visa att turbinerna vid ett bortfall av yttre elnät kunde leverera ström för säkerhetssystemen under den relativt korta tid (någon minut) som verkets egna dieseldrivna reservgeneratorer var under uppstart. För att genomföra experimentet hade vissa säkerhetssystem tillfälligt kopplats ur. Detta i kombination med reaktortypens instabilitet ledde till explosionen och att härden under ett antal dygn låg öppen och spred radioaktiva ämnen, bl a till norra Sverige. Värst drabbades naturligtvis närområdet. Ett femtiotal människor lär ha omkommit direkt eller som en följd av akuta strålskador.

Att jag skriver om Tjernobylkatastrofen just nu beror på att HBO visar en femdelad serie om händelsen. Välspelad, bl a medverkar både Stellan Skarsgård och David Dencik, obönhörlig och stundtals smärtsam. Jag rekommenderar den varmt.

Den vitryska nobelpristagaren Svetlana Aleksijevtj har skrivit en oerhört stark bok om olyckan och efterspelet – Bön för Tjernobyl : krönika över framtiden (på svenska 2013). Som i sina övriga hyllade böcker om Sovjetepoken låter hon människor – i starkt förtätad form – kom till tals i egen sak.

Elena Filatova skriver i Tjernobyl : dagbok från spökstaden (2006) om tiden efter haveriet.

Kristina Berggrens fascinerande och skrämmande fotobok Pripyat : tusen år av ensamhet (2012) visar bilder på en övergiven stad där saker ligger kvar som de lämnades för 33 år sedan. Naturen tar alltmer över i denna moderna gestaltning av apokalypsen.

Titta och läs!

Håkan Olsson