Sara Danius

 

Sara Danius är död och vi är så ledsna. För många med mig stod hon för stil, intelligens, förnuft och värdighet i en tid som präglades av plumphet och lögner. Jag tänker förstås på #metoo och Sara Danius roll som ständig sekreterare i Svenska Akademien; en post hon tvingades bort från av skäl som fortfarande är helt obegripliga. När det stormade som hårdast visade svenska folket sitt stöd som manifesterades i ett knytblusuppror våren 2018. Här på stadsbiblioteket klädde sig bibliotekarierna, oavsett kön, på en presentation av vårens boknyheter, alla i knytblusar. En enkel, men talande handling till stöd  för öppenhet och mod, mot patriarkala strukturer och tystnadskultur.

Sara Danius vara professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Hon intresserade sig för förhållandet mellan samhälle och litteratur och skrev en rad böcker som blivit lästa långt utanför forskarkretsen. När jag tittar i bibliotekets katalog inför den här texten ser jag att samtliga titlar är utlånade, och att det är reservationskö på flera av böckerna.

Den blå tvålen handlar om realismens inträde i romankonsten. Realismen visar verkligheten som den är, inte som den borde vara till skillnad från tidigare, idealiserande stilriktningar. Genom närläsning av Stendahl, Balzac och Flaubert visar Sara Danius hur  realisterna  för första gången håller en spegel mot verkligheten i romaner som kryllar av återgivna detaljer. Och det är så intressant att läsa om!

 

Min favoritbok av Sara Danius heter Husmoderns död och andra texter.  Det är en essäbok med en hejdlös blandning av texter om allt från Tranströmer till Proust och majonäs. Titeltexten är en essä där Danius jämför 1960 års utgåva av Bonniers kokbok med den senaste från 2010. I den tidigare upplagan förväntades hemmafrun som var målgruppen för kokboken flå en hare hemma i köket och att klyva en levande hummer. Kokboken blir en spegel över de samhällsförändraingar som skett under 50 år och det är så underhållande och hisnande att läsa om.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Tyst,känslig och introvert – det nya svarta?

intro

Under ett par års tid har jag noterat en ökning av fackböcker som handlar om tystnad och om att vara introvert och högkänslig och jag anar en röd tråd. Nu vänder vi oss inåt och stänger världen ute ; en värld som blir mer och mer obegriplig och kanske skrämmande?

kaggeErling Kagge är äventyrare och filosof. I boken Stillhet i tidens larm   beskriver han ett inre tillstånd av frid och stillhet som går att hitta oavsett yttre kaos, men inte utan ansträngning. Det fina med stillhet, enligt Kagge är att den är en exklusiv lyx som också är helt gratis. Fint va?

På samma tema skriver buddistmunken Thich Nhat Hanh i Tystnad I boken får vi lära oss övningar och tekniker för att lyssna inåt i en tid när både tankar och omgivningens brus riskerar att dränka den inre dialogen.

 

Susan Cain: Tyst  är ett brandtal för de introverta –  de som hellre lyssnar än pratar, som uppfinner och skapar men ogillar att marknadsföra sig själva, de som hellre jobbar på egen hand än brainstormar i grupp. Samma författare har också skrivit Den tysta kraften

lji

Linus Jonkmanvar en av de första som i boken Introvert: den tysta revolutionen kartlade den introverta världen. han väntar också på att se den första platsannonsen där stillsamhet, reflekterande och inåtvändhet efterfrågas. För visst behöver vi sakta ner farten den skenande takten och det ökande bruset, vända oss inåt och tänka efter?

Räcker det inte med dessa tips finns det även dessa på samma hylla:

Elaine Aaron, psykoterapeut och forskare, har myntat begreppet högkänslighet (HSP) och har skrivit flera intressanta böcker. Den högkänsliga människan och kärleken  handlar om strategier för att undvika att bli sårad; något som HSP-personer enligt Aaron blir i större utsträckning.

Märtha Louise: Född sensitiv Jomän, det är norska prinsessan Märtha Louise som berättar om livet som högkänslig. I boken finns en rad andra berättelser och även övningar som kan hjälpa den sensitive.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Brevbäraren som gick upp i rök

bj

Bosse Jansson

Jag har tidigare i denna blogg skrivit om märkliga försvinnanden, exempelvis det förbryllande Dahljöfallet, där tre unga arbetarkillar från Göteborg spårlöst försvinner en julidag 1965. Det finns ett sällsamt sug i dessa berättelser, som stannade tiden; de försvunna befinner sig i någon sorts limbo, vare sig levande eller döda. Även litterärt är detta ett tacksamt stoff, jag påminner mig en tidig novell av Per Olof Sundman, där en hästtransport över en norrländsk is slutar med ett gåtfullt försvinnande.

Anders Sundelin, som tidigare bl a publicerat en läsvärd bok om Stig Wennerström, har alldeles nyligen utgivit Brevbäraren som försvann. Fallet är ingalunda okänt, Sundelin själv har ägnat försvinnandet ett kapitel i Främlingen i Falun (2002), men detta är den första stora genomgången av mysteriet.

bb

Bosse Jansson är lång och rödlätt, vid försvinnandet är han 26 år. Jansson jobbar som brevbärare på Söder i Stockholm, bor ensam i en lägenhet på Folkungagatan. Han är politiskt engagerad på yttersta vänsterkanten och är livligt engagerad i Svensk-albanska föreningen. Jansson uppfattas som ytterst samvetsgrann, både på arbetet och i föreningslivet. Sundelin skriver: ”Lördag morgon stiger han upp, tidigt, går till jobbet, sorterar posten och bär ut den. (Lördagsutdelning finns fortfarande för dem som betalar.) Efteråt tar han tunnelbanan till Kristineberg, gör vad han ska göra och förbereder måndagskvällens styrelsemöte. Han säger hejdå till Per Lundgren, vi ses på måndag. Han tar tunnelbanan hem. Mer vet vi inte.” Det är lördagen den 3 april 1976 och sedan dess är Bosse Jansson borta.

Jag rekommenderar verkligen Sundelins bok, mer för de frågor den ställer än de eventuella svar som ges. Sökandet efter minsta lilla ledtråd, hur perifer den än kan verka, samtal med bekanta till Jansson, letande i diverse arkiv – allt finns med. Torts att lösningen förefaller lika svårfunnen vid bokens slut är vägen dit mödan värd.

En nära men avlägsen tid kommer oss till – Sundelin umgicks i liknande kretsar som Jansson – det blir samtidigt en belysning av författarens egna förflutna. Och frågan kvarstår, vad hände egentligen med den gänglige brevbäraren de där tidiga aprildagarna för drygt fyrtio år sedan?

out-of-the-question

Håkan Olsson

”We, the people…” – om amerikanska presidenter

mountrushmore

Den 4 juli 1776 förklarades sig de ursprungliga 13 delstaterna i det av England kontrollerade Nordamerika självständiga. Kriget avslutade inte förrän 1783 och fyra år senare undertecknades The Constitution, en av världens äldsta nu gällande grundlagar, i Philadelphia. Lagskrivarna brukar kallas the founding fathers, bland dessa hittar man flera blivande presidenter, däribland Thomas Jefferson och James Madison.

Det amerikanska styrelseskicket bygger på maktdelningsprincipen, där den exekutiva makten (presidenten), ska balanseras av den lagstiftande makten (kongressen) och den dömande makten (högsta domstolen). Under resans gång har presidentens makt långsamt ökat och man brukar benämna innehavaren av ämbetet som världens mäktigaste man (alla 45 har som bekant varit män).

kh bok

Nyligen har Karin Henriksson publicerat USA:s alla presidenter : från Washington till Trump (2019) som är en gedigen genomgång, kronologiskt, från Georg Washingtons installation 1789 till dags dato. Presidenternas biografi och ämbetsutövning placeras i sitt historiska sammanhang och interfolieras med texter om konstitutionen, valhistorik, Vita huset och övrigt. Söker man en kortfattad överblick över de amerikanska presidenternas historia fungerar boken utmärkt.

Rankningar av ämbetsinnehavarna offentliggörs återkommande. Henriksson skriver : ”Rankningar av de ”bästa” presidenterna toppas ofta av Washington, Lincoln, Franklin D. Roosevelt…och i rankningarna av de ”sämsta” återfinns alltid James Buchanan, Franklin Pierce, Andrew Johnson, Warren Harding”.

Man undrar var den nuvarande presidenten så småningom hamnar? En del amerikaner vill nog placera Trump högt, andra placera twittraren i botten. Och snart är det dags för nästa val…

Håkan Olsson

Makteliter

Mikael Holmqvist är docent i sociologi och professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och som om inte det var nog en återkommande gästforskare å elituniversiteten Stanford och Cornell i USA. I Sverige har han väckt debatt med sina böcker om maktens boningar:

Djursholm – Sveriges ledarsamhälle 

I tegelstensboken om den mest överklassiga av Sveriges alla kommuner har Holmqvist intervjuat flera hundra av de ca 9000 invånarna i Djursholm. Frågorna är basala och på så vis väldigt avslöjande: Hur lever, formas och beter de sig i Djursholm? Bilden som framträder är inte smickrande. I Djursholm är ytan allt. Människorna är likriktade, långt från det övriga Sverige av mångkultur och klasskillnader. Ingenstans uttnyttjas RUT-avdraget i lika hög grad, ej heller  antibiotika och viagra; alkoholkonsumtionen är skyhög.  Barnen har landets högsta medelbetyg, trots mer mediokra resulatat på nationella proven. Och sjävklart finns en baksida av den skimrande ytan. Statushets, social kontroll och ekonomisk stress är en följd av kravet på perfektion. Boken är på nästan 800 sidor, och det är mastigt. Inga påståenden är antaganden, här vimlar det av statistiska fakta om läkemedelsförskrivning och t.om. hyllfördelning på biblioteket.

Efter genomlysningen av Djursholm riktar Mikael Holmqvist strålkastern mot Handelshögskolan. Handels är en plantskola för eliten, den politiska såväl som ekonomiska. Universitetet grundades och ägs fortfarande av svenska näringslivet om än delvis finansierat av skattemedel. Den sociologiska blicken är så användbar och så avslöjande men självklart har Handels – maktelitens skola av de ”utpekade” kritiserats för att vara falsk och förvrängd. Andra har tackat för inblicken i en sluten värld.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Att drabbas av det värsta

Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Eller?

honsomvarjagJag läste en bok härförleden som drabbade mig djupt. Den handlar om en kvinna, 58 år gammal, som plötsligt under en löptur ramlar handlöst. Detta händer ytterligare en gång och hon känner att någonting är fel. Huvudet känns ”svampigt” och hon har börjat glömma viktiga saker. Hon som var nyckelperson på jobbet som sjukhusadministratör, den som alla vänder sig till i stort och smått. Hon som aldrig skriver komihåglappar eftersom det inte behövs, som varit ensamstående mamma till två döttrar och aldrig bett om hjälp.

Efter många långa utredningar kommer dråpslaget. Diagnosen är tidig Alzheimer och för den finns ingen bot. I biografin Hon som var jag beskriver Wendy Mitchell hur sjukdomen förändrar hennes liv, men också om alla de knep hon utvecklar för att kunna leva så normalt som möjligt. Wendy blir talesperson för alzheimersjuka och börjar utbilda sjukhuspersonal och anhöriga till sjuka hur de ska hjälpa den som fått samma diagnos. Hon är själv så skicklig på att dölja sin sjukdom att hon blir fråntagen sjukpensionen, detta trots att det är helt omöjligt att fortsätta arbeta.

wendy

Wendy Mitchell

Allt är inte nattsvart även om författaren självklart sörjer sin förlorade ålderdom. Förmågan att njuta av dagen och vetskapen att dagarna är utmätta gör henne intensivt närvarande i nuet. Samtidigt planerar hon att själv bestämma när hon ska dö eftersom tanken på att blir helt dement skrämmer henne mer än allt annat.

Biblioteken har många böcker om demenssjukdomar men mig veterligen ingen annan som är skriven av patienten själv. ”Hon som var jag ” kan läsas av alla som vill förstå hur det känns att få en alzheimerdiagnos eller som har en närstående som är sjuk. Eller som jag, bara för att känna tacksamheten över ännu en tid som frisk.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Fula skivomslag

En av många bra saker med bibliotekarieyrket är att man får se väldigt många böcker. Inte så konstigt, jag vet, men det är fortfarande med lite andakt jag bläddrar i en helt ny bok. Många böcker är bra, och ofta vill jag läsa dem. Andra är säkert intressanta för någon men helt likgiliga för mig. Den tredje sorten är de riktigt konstiga böckerna; det finns böcker skrivna om precis allt! Om skägg, konstiga frisyrer, udda platser, skumma maträtter och väldigt mycket mer.

Dagens fynd liten bok med namnet Sveriges sämsta skivomslag. Visst är det fantastiskt att ha hela världens samlade musik i sin telefon, men något väsentligt går förlorat när vi inte längre köper skivor i konvolut. Utförslöpan började redan när CD:n tog mark från LP:n. LP-konvolut är en egen konstart där de mest kända ställs ut på museum. Det mest ikoniska måste väl vara Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band från 1967? Men de bästa konstnärerna stod inte till buds för alla artister, som istället fick hålla till godo med snabbt hoprafsade och illa genomtänkta reklambilder. När vi ser dessa skivomslag i dag framstår de inte sällan som oavsiktligt komiska och har inte åldrats väl. Värst i klassen är nog dansbanden med ett övermått män klädda i matchande dräkter som pastellfärgade snickarbyxor, plyschsparkdräkt eller käcka boleros över en sidenskjorta med puffärmar.

Ändå kan jag nästan sakna en tid när ”less is moore” inte var ett stilideal. När det var helt rimligt att ”Hela Sveriges Stubb-Jonas” fick ge ut en skiva med ett omslag där han – vad annars – poserar på ett kalhygge, sittandes på en stubbe.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad