Nördar och deras tröjor

matchtröja

Vad vore världen utan nörden? Otvivelaktigt tråkigare även om jag inbillar mig att det kan vara si och så att leva i nördens närhet, syret riskerar nämligen att ta slut.

Fotbollen är världens störta sport, utom i Nordamerika, och följaktligen är klotet fullt av fotbollsnördar. Erik Niva, den duktige fotbollsjournalisten med rötter i Norrbotten, är tivelsutan en av dem. Häromåret kom boken #jagärfotboll där Niva visar upp delar av sin imponerande samling fotbollströjor, allt från favoritlaget Tottenham till Fk Metalist Charkiv. 2015 började Niva publicera bilder ur samlingen på Instagram, beledsagade av en berättande text, och 2017 publicerades boken. Trivsam läsning för oss fotbollsfantaster, men – allvarligt Erik – var är Djurgårdens och Halmias tröjor?

krisi

Max Lundgrens ungdomsböcker om den fiktiva skånska fotbollsklubbben Åshöjden och dess vandring uppåt i seriesystemet är klassiska. Att göra en Åshöjden har blivit ett begrepp. Grimsås är en liten håla i Tranemo kommun, 1965 bodde det 500 personer i byn. Ändå tog sig laget till allsvenskt kval där hemmamatchen mot Brage drog oerhörda 15000 till arenan Grimsborg. Laget förlorade och numer spelar man i division sex. Om detta och andra fotbollsöden kan man läsa i Per Nguyens-Johanssons När bollen rullade vår väg (2017). Roligt och informativt för oss fotbollsgalningar.

lövås

Ni vet väl vilket lag som ligger sist i den allsvenska maratontabellen? Jodå, det är dalsländska Billingsfors som säsongen 1946/47 lyckades med bedriften att ta blott tre poäng under sin enda allsvenska sejour. När jag och hustrun var i Dalsland för några år sedan passade jag naturligtvis på att besöka den idylliska Lövåsvallen. Visst är det roligt med fotboll.

Håkan Olsson

 

Sär skrivningar

tangensbord

Erkänn att det gjorde lite ont att läsa ovanstående rubrik? Eller är du så van att du inte längre reagerar?

Svenska språket är unikt på det sätt att vi kan skapa nya ord av två befintliga. Något som (miss)brukas av löpsedelsmakare som brukar excellera i nakenchocker, rysskyla och snösmocka för att nämna några. Om man då istället skriver isär ord som ska vara sammanbundna kan innebörden drastiskt förändras och komik uppstå. Klassiker är brun hårig sjuk sköterska, eller skum banan. Eller mina ”favorit” kul glass! Skillnaden mellan rökfritt respektive rök fritt är ju rätt väsentlig för att ta en annan klassiker.

kul_glass

Min bestämda känsla är att särskrivningarna ökat under senaste åren. Detta motsägs av språkforskare som menar att det alltid funnits men att vi nu kommunicerar med med text och på så vi exponeras mer för språkfelen.

bokenStellan Löfving och David Stark har samlat roliga exempel på särskrivingar i böckerna Kassa personalen rekommenderar (2016), Skum kanin med ananansmak (2013) och Ärtor suger snaps (2015).

 

 

Läs, skratta och rys i förfäran!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Brott som skakat Sverige – enligt Martin Borg

handbojor

Litteraturen om verkliga brott är bred och att döma av utgivningen lär flödet knappast sina. Ibland stöter man på väl skrivna och djupt researchade böcker, som Hannes Råstams Fallet Tomas Quick (2012) eller Stefan Lisinskis utmärkta grävjobb om Kalamarksfallet, Att ta ett liv (2017). (Bägge för övrigt omskrivna i denna blogg.) Kvaliteten är dock ojämn men därvidlag skiljer sig väl böcker om brott inte från utgivningen i stort.

brottenUnderstundom publiceras böcker där beskrivningar av ett antal, mer eller mindre kända, brott presenteras. Martin Borgs Brotten som skakade Sverige (2017) är ett sådant exempel. Alldeles nyligen har Borg kommit med en uppföljare med den logiska titeln Brotten som skakade Sverige : tjugo nya brott (2019). Här samlas ett antal fall och bredden är stor, från en rapsodisk beskrivning av de tvivelaktiga domarna mot Olle Möller till giftskandalen i Teckomatorp. Jag tycker nog att Borg famnar över lite för mycket, bättre vore om han fördjupat och låtit sig nöja med, låt säga, hälften fall.

 

Dessutom är urvalet något tveksamt, ubåten Ulvens förlisning 1943 är förvisso intressant men knappast ett brott i gängse bemärkelse. Samma gäller kapitlet om den nedskjutna DC-3:an (Catalinaaffären 1952).

Men söker man kortfattade sammanfattningar av en samling kända företeelser, likt Åmseletragedin 1988 eller Stenbergapyromanen, ”verksam” från 60-talet till 80-talet, duger boken gott.

Håkan Olsson, bibliotekarie Stadsbiblioteket i Halmstad

Berusande läsning

vinglas

Den franske poeten Charles Baudelaire (1821 – 1867) skrev så här:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!

Baudelaire levde som han lärde, berusade sig på vin och allehanda droger och dog 46 år ung. Ingen bra förebild alltså. Under senare har jag läst två fackböcker som handlar om författare och alkoholmissbruk, båda med avstamp i författarnas egna missbruk och vägen mot ett nyktert liv.

jag-som-var-sa-rolig-att-dricka-vin-med-rapport-fran-ett-ar-som-nykter-alkoholistRebecka Åhlund är barn- och ungdomsförfattare och frilansjournalist, bosatt i London. I Jag som var så rolig att dricka vin med  berättar hon om ett liv där spriten spelar huvudrollen och om hur ansträngande det är att dölja missbruket för familj och vänner. Det är också en kritisk betraktelse över ett samhälle där alkohol har en så självklar roll att det är närmast suspekt att inte dricka i sociala sammanhang.

 

 

Leslie Jamison tar i boken Tillnyktring: om att skriva sig fri från spriten avstamp i sin tillnyktring-att-skriva-sig-fri-fran-spritenegen alkoholism och vägen till nykterhet med hjälp av AA, Anonyma Alkoholister. Hon  sätter missbruket i en vidare kontext med porträtt av kända, skapande personer med alkohol- och drogmissbruk, såsom Raymond Carver, Amy Winehouse, Billie Holiday. En recensent kallade Tillnyktring ett ”litterärt fylleslag” och spådde att boken är en framtida klassiker i ämnet.

 

 

Jeanette Malm, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Troja – myt och litteratur

 

troja-slaget

Berättelsen om akajernas (grekernas) belägring av Troja är en av litteraturens urscener. Akilles, Hector, Odysseus, Paris; alla dessa gestalter är som sprungna ur vår kulturs djupaste minnesbank. Homeros bägge episka långdikter, Iliaden och Odysséen, bildar myllan ur vilken den västerländska litteraturens träd växer. Men om de bakomliggande händelserna vet man egentligen inget alls och om Homeros ens existerat är högst tveksamt.

Den historiska staden Troja, i nordvästra Turkiet, nära Dardanellerna,  upptäcktes på 1800-talet och den tyske arkeologen Heinrich Schliemann menade att staden Hissarlik var det homeriska Troja. Han påstod sig också ha hittat den trojanske kungen Priamos skatt.

Som ung läste jag Fridtjuvs Bergs Trojanska kriget (originalupplaga 1901), som i bearbetad form återberättade berättelsen om belägringen av den mytiska staden. Den mest kända översättningen av Iliaden till svenska gjordes av Erland Lagerlöf i början av förra seklet. 1999 kom en nyöversättning av Ingvar Björkesson, (Iliaden : tolkad och kommenterad av Ingvar Björkesson)

 

slaget-om-trojaDet homeriska eposet om belägringen av Troja är skriven på hexameter, ett sexfotat versmått. Den är en krigsskildring, full av blod, våld och elände, där begrepp som heder och hämnd står i centrum. I höstas publicerade Theodor Kallifatides romanen Slaget om Troja där han i ett efterord menar att verseposet i hans synvinkel framträder som en antikrigstext, alls icke heroiserande det brutala våldet.

 

Kallifatides förlägger ramberättelsen till Grekland vid slutet av andra världskriget där en entusiasmerande lärare återberättar Iliaden för allt mer intresserade elever. Boken är högst läsvärd, en berättelse i egen rätt, men också ett sätt att åter ta del av den uråldriga berättelsen om kriget mellan greker och trojaner. Om man nu till äventyrs inte vill läsa originalet från pärm till pärm.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

Den vilda jakten på ett bättre jag

deadline

Nytt år, nya möjligheter, nya löften! Känns det igen?

De flesta av oss har säkert gett ett halvhjärtat nyårslöfte om att träna lite mer, äta lite mindre, kanske leva lite klimatsmartare. Vi vill helt enkelt blir en lite bättre version av oss själva. Två män som har drivit optimeringskulturen till sin spets är Carl Cederström och André Spicer. De är båda forskare, Cederström i företagsekonomi vid Stockholms universitet och Spicer är professor vid Cass Business School i London. De beslöt sig för att under ett år systematiskt förbättra tolv delar av sitt liv med hjälp av den enomra floran av självhjälpsböcker. Projektet beskrivs i boken Den vilda jakten på ett (bättre) jag. 

vildaUnder året som de testade självhjälpsområden skapade de en struktur med ett projekt per månad: produktivitet, kropp, hjärna, relationer, andlighet, sex, njutning, kreativitet, pengar, moral och bekräftlese. Den sista månaden ägnades åt mening i bemärkelsen att fundera över hela projektets underliggande motiv. Alla projekt genomfördes med metoder och tekniker från populära självhjälpsgurus.

Och vad har då de båda forskarna gjort under året? Förutom all tid de lagt ner har det även kostat mer än 100 000 per person. De har genomgått plastikoperationer, använt narkotika och sexleksaker, träffat andliga medier och tävlat i tyngdlyft (!) Vi får en historisk genomgång över populära självhjälpstrender från 1930-talet och framåt och den gemensamma nämnaren är löftet om att du kan förändra ditt liv med hjälp av just den här metoden.

Boken är underhållande, och jag förfasas och häpnar i lika delar. Att så totalt gå in i ett projekt vittnar om antingen hängivenhet eller dårskap. Jag som läsare behöver bara hänga med på den halsbrytande resan mot ett bättre jag.

Jeanette, Stadsbiblioteket

 

 

 

Misslyckade och glömda brott

 

Björnligan_sprängmedel

Brott är inget att skämta om, inte minst om de innehåller våldsinslag. Har man blivit rånad i sin lilla butik och med dödsångest stirrat på ett skarpladdat vapen skapar detta förmodligen men för livet. Ändå kan det inte hjälpas att man understundom kan le en smula när man tar del av brott som är så klumpigt utförda att man baxnar. Som de två unga malmöiterna som i stor penningknipa med anledning av drogmissbruk rånar en bank men tappar sedlar innan de åker fast. Eller den ambitiöse Söderhamnspolisen, också med pengabekymmer, som får hjärnsläpp och rånar en bank för att strax därefter delta i jakten på sig själv. Naturligtvis åker han fast.

misslyckadeOm detta kan man läsa i Andreas Utterströms och Mattias Bergman Misslyckade brott : verkliga krimberättelser där allt gått snett (2018). Läser man kriminalromaner eller ser på filmade deckare handlar det ofta om att lösa näst intill perfekt planerade brott. Verkligheten är annorlunda, där råder, som det sägs på bokens baksida, ”kaos, hybris och dumhet”. Och tur är väl det.

 

 

Vissa brott är så spektakulära, eller förfärliga, att de integlömda glöms bort. Kidnappningen av Charles Lindberghs son är en sådan händelse, på svensk botten kan exempelvis nämnas de von Sydowska morden (bägge brotten, som inträffade 1932, är förövrigt omskrivna i denna blogg). Andra faller däremot i glömska. Det är sådana händelser Petter Inedahl beskriver i Glömda mord och andra försvunna brott (2016). Den gemensamma nämnaren är brott begångna i Stockholmstrakten under 1950- och 1960-talet. I rättvisans namn ska sägas att några knappast är okända, exempelvis det beryktade trippelmordet på två poliser och en väktare i Handen 1967. Men i övrigt innehåller boken ett antal tragiska fall som knappast tillhör de mest omskrivna i svensk kriminalhistoria.

 

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket