”We, the people…” – om amerikanska presidenter

mountrushmore

Den 4 juli 1776 förklarades sig de ursprungliga 13 delstaterna i det av England kontrollerade Nordamerika självständiga. Kriget avslutade inte förrän 1783 och fyra år senare undertecknades The Constitution, en av världens äldsta nu gällande grundlagar, i Philadelphia. Lagskrivarna brukar kallas the founding fathers, bland dessa hittar man flera blivande presidenter, däribland Thomas Jefferson och James Madison.

Det amerikanska styrelseskicket bygger på maktdelningsprincipen, där den exekutiva makten (presidenten), ska balanseras av den lagstiftande makten (kongressen) och den dömande makten (högsta domstolen). Under resans gång har presidentens makt långsamt ökat och man brukar benämna innehavaren av ämbetet som världens mäktigaste man (alla 45 har som bekant varit män).

kh bok

Nyligen har Karin Henriksson publicerat USA:s alla presidenter : från Washington till Trump (2019) som är en gedigen genomgång, kronologiskt, från Georg Washingtons installation 1789 till dags dato. Presidenternas biografi och ämbetsutövning placeras i sitt historiska sammanhang och interfolieras med texter om konstitutionen, valhistorik, Vita huset och övrigt. Söker man en kortfattad överblick över de amerikanska presidenternas historia fungerar boken utmärkt.

Rankningar av ämbetsinnehavarna offentliggörs återkommande. Henriksson skriver : ”Rankningar av de ”bästa” presidenterna toppas ofta av Washington, Lincoln, Franklin D. Roosevelt…och i rankningarna av de ”sämsta” återfinns alltid James Buchanan, Franklin Pierce, Andrew Johnson, Warren Harding”.

Man undrar var den nuvarande presidenten så småningom hamnar? En del amerikaner vill nog placera Trump högt, andra placera twittraren i botten. Och snart är det dags för nästa val…

Håkan Olsson

Makteliter

Mikael Holmqvist är docent i sociologi och professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och som om inte det var nog en återkommande gästforskare å elituniversiteten Stanford och Cornell i USA. I Sverige har han väckt debatt med sina böcker om maktens boningar:

Djursholm – Sveriges ledarsamhälle 

I tegelstensboken om den mest överklassiga av Sveriges alla kommuner har Holmqvist intervjuat flera hundra av de ca 9000 invånarna i Djursholm. Frågorna är basala och på så vis väldigt avslöjande: Hur lever, formas och beter de sig i Djursholm? Bilden som framträder är inte smickrande. I Djursholm är ytan allt. Människorna är likriktade, långt från det övriga Sverige av mångkultur och klasskillnader. Ingenstans uttnyttjas RUT-avdraget i lika hög grad, ej heller  antibiotika och viagra; alkoholkonsumtionen är skyhög.  Barnen har landets högsta medelbetyg, trots mer mediokra resulatat på nationella proven. Och sjävklart finns en baksida av den skimrande ytan. Statushets, social kontroll och ekonomisk stress är en följd av kravet på perfektion. Boken är på nästan 800 sidor, och det är mastigt. Inga påståenden är antaganden, här vimlar det av statistiska fakta om läkemedelsförskrivning och t.om. hyllfördelning på biblioteket.

Efter genomlysningen av Djursholm riktar Mikael Holmqvist strålkastern mot Handelshögskolan. Handels är en plantskola för eliten, den politiska såväl som ekonomiska. Universitetet grundades och ägs fortfarande av svenska näringslivet om än delvis finansierat av skattemedel. Den sociologiska blicken är så användbar och så avslöjande men självklart har Handels – maktelitens skola av de ”utpekade” kritiserats för att vara falsk och förvrängd. Andra har tackat för inblicken i en sluten värld.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Att drabbas av det värsta

Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Eller?

honsomvarjagJag läste en bok härförleden som drabbade mig djupt. Den handlar om en kvinna, 58 år gammal, som plötsligt under en löptur ramlar handlöst. Detta händer ytterligare en gång och hon känner att någonting är fel. Huvudet känns ”svampigt” och hon har börjat glömma viktiga saker. Hon som var nyckelperson på jobbet som sjukhusadministratör, den som alla vänder sig till i stort och smått. Hon som aldrig skriver komihåglappar eftersom det inte behövs, som varit ensamstående mamma till två döttrar och aldrig bett om hjälp.

Efter många långa utredningar kommer dråpslaget. Diagnosen är tidig Alzheimer och för den finns ingen bot. I biografin Hon som var jag beskriver Wendy Mitchell hur sjukdomen förändrar hennes liv, men också om alla de knep hon utvecklar för att kunna leva så normalt som möjligt. Wendy blir talesperson för alzheimersjuka och börjar utbilda sjukhuspersonal och anhöriga till sjuka hur de ska hjälpa den som fått samma diagnos. Hon är själv så skicklig på att dölja sin sjukdom att hon blir fråntagen sjukpensionen, detta trots att det är helt omöjligt att fortsätta arbeta.

wendy

Wendy Mitchell

Allt är inte nattsvart även om författaren självklart sörjer sin förlorade ålderdom. Förmågan att njuta av dagen och vetskapen att dagarna är utmätta gör henne intensivt närvarande i nuet. Samtidigt planerar hon att själv bestämma när hon ska dö eftersom tanken på att blir helt dement skrämmer henne mer än allt annat.

Biblioteken har många böcker om demenssjukdomar men mig veterligen ingen annan som är skriven av patienten själv. ”Hon som var jag ” kan läsas av alla som vill förstå hur det känns att få en alzheimerdiagnos eller som har en närstående som är sjuk. Eller som jag, bara för att känna tacksamheten över ännu en tid som frisk.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Fula skivomslag

En av många bra saker med bibliotekarieyrket är att man får se väldigt många böcker. Inte så konstigt, jag vet, men det är fortfarande med lite andakt jag bläddrar i en helt ny bok. Många böcker är bra, och ofta vill jag läsa dem. Andra är säkert intressanta för någon men helt likgiliga för mig. Den tredje sorten är de riktigt konstiga böckerna; det finns böcker skrivna om precis allt! Om skägg, konstiga frisyrer, udda platser, skumma maträtter och väldigt mycket mer.

Dagens fynd liten bok med namnet Sveriges sämsta skivomslag. Visst är det fantastiskt att ha hela världens samlade musik i sin telefon, men något väsentligt går förlorat när vi inte längre köper skivor i konvolut. Utförslöpan började redan när CD:n tog mark från LP:n. LP-konvolut är en egen konstart där de mest kända ställs ut på museum. Det mest ikoniska måste väl vara Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band från 1967? Men de bästa konstnärerna stod inte till buds för alla artister, som istället fick hålla till godo med snabbt hoprafsade och illa genomtänkta reklambilder. När vi ser dessa skivomslag i dag framstår de inte sällan som oavsiktligt komiska och har inte åldrats väl. Värst i klassen är nog dansbanden med ett övermått män klädda i matchande dräkter som pastellfärgade snickarbyxor, plyschsparkdräkt eller käcka boleros över en sidenskjorta med puffärmar.

Ändå kan jag nästan sakna en tid när ”less is moore” inte var ett stilideal. När det var helt rimligt att ”Hela Sveriges Stubb-Jonas” fick ge ut en skiva med ett omslag där han – vad annars – poserar på ett kalhygge, sittandes på en stubbe.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Ödehus

ödehus

Åker man med bil utanför riksvägarna händer det ofta att man ser ett hus som är uppenbart övergivet. Trädgården är vildvuxen, färgen flagnar och hela huset andas tilltagande förfall.

Nyligen inleddes en kampanj här i Halland för att rädda de förfallna husen; projektet ”Lev din dröm” med syfte att fler ska få möjlighet att bo, verka och besöka landsbygden. För en väldigt billig peng går det att komma över en stuga, torp eller mindre gård.  Och utbudet verkar vara enormt – bara i Falkenbergs kommun finns 1300 dokumenterade ödehus.

ruckel

En nyutkommen bok: Ödehus – från ruckel till pärla av Robert Danielsson varvas personliga berättelser från ödehusräddare med tips om vanliga problem som hussvamp och murverksproblematik i grund och skorsten. Det är en växande rörelse med väldigt entusiastiska medlemmar som brinner för landsbygden och kulturminnesbevarande. Men klart är att man inte får vara rädd för håst, mångårigt slit innan rucklet kan kallas pärla. Men kanske är det vägen som är mödan värd?

Sven Olov Karlsson har tillsammans med fotografen Philip Periera dos Reis finnkammat Sveriges landsbygd på övergivna byggnader. Resultatet finns i två böcker, Svenska ödehus (2008) och Svenska ödehus 2 (2011). Här skildras ett Sverige som håller på att försvinna; bostadshus med krossade drömmar och dito fönster men även någon kyrka och sommarkoloni. Personer med kännedom om husen intervjuas vilket ger berättelser som är sorgliga, fantastiska och emellanåt roliga, lika ofta spännande. Bilderna är fantastiska och kompletterar texten perfekt.

Hampus Hedelius skrev 2008 Öde – det bortglömda Sverige.  I denna fotobok skildras skyddsrum från en tid när vi var överygade om att ryssen lurade runt hörnet, men också bergrum, övergivna laboratorier och hela fabriker.

Kanske har vi, eller ett antal eldsjälar,  kommit därhän att vi räddar husen istället för att tillåta fortsatt förfall. Hursomhelst är det vackra böcker som dokumenterar det vi inte ser fast det finns framför näsan.

hh

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Ständigt denne Ernst

eK

Ingen sommar utan Ernst i rutan. Denne pysmysige värmlänning är så känd att det räcker med förnamnet, något han delar med ett fåtal personer som Carola och Zlatan.  Han är älskad och hatad, beundrad och föraktad – kort sagt väcker Ernst Kirchsteiger känslor. Detta verkar inte påverka honom märkbart. Ernst fortsätter år efter år, med samma koncept av inredning, matlagning, trädgårdsarbete och ett och annat bevingat citat:

Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst.

Är man avslappnad nog för att sitta och titta på en nyckelpiga en stund slipper man äta magmedicin till hösten.

Varför gå den logiska vägen när det finns så många andra vägar?

Kirschteiger finns dock inte bara på TV. Han har gett ut ett antal böcker, med samma anslag och känsla av ouppnåelighet som i sommarprogrammen. För handen på hjärtat, tror ni att det finns någon som lever i så total harmoni med sig själv och sin omgivning, i en miljö där allt är vackert och uttänkt, där ingen någonsin stressar eller lagar halvfabrikat till middag?

Men lite verklighetsflykt kan väl behövas?

Vi har på biblioteken i Halmstad dessa och en del andra Ernst-böcker:

I det enkla bor det goda är en receptbok med inspiration från det toscanska, det svenska och det centraleuropeiska köket.

Lyckan i det lilla är en tankebok för den som vill hitta harmoni och lära sig känna tacksamhet i vardagen.

Sommar med Ernst: mat, blommor & fix Titeln säger det mesta 🙂

Ärliga material:mina tankar om järn, sten, trä, ull och glas är årets tillskott i floran. Boken består av en blandning av personliga betraktelser, minnen, fakta och historik om materialen i titeln. Det är både en personlig betraktelse och en historisk expose över hur t.ex. glaset förändrade livsvillkoren när det gjorde den enklaste torparsuga ljusare och v.armare.

Välkomna till biblioteken!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Älskade öar

Det är något särskilt med öar. Då tänker jag mest på mindre öar som kanske bebos av några hundra personer, eller de kanske mest fascinerande, de obebodda. Därmed inget ont sagt om större öar, som ibland också är nationer, likt Irland och Island.

ven

Vackra Ven

Min favoritö är Ven som hustrun och jag besöker en gång per år. Om den har det skrivits ett blogginlägg för några år sedan.

Fåröborna betraktar sig inte som gotlänningar, gutarna bor på ön söderut. När jag var på Fårö för några år sedan frågade jag en boende om de inte önskade en bro till ”fastlandet” och möttes av ett förvånat ansikte och det koncisa svaret ”usch”.

fårö

Fåröraukar

Som sydhallänning vill man gärna ha öarna på distans. Bohuslänningar och stockholmare skryter om sin fantastiska skärgård. Den mår vara fin men kan på intet vis konkurrera med den öppna horisontens magi. Nä, det räcker gott med Tylön.

tylön

Tylön

I sin fantastiska bok om avlägsna öar skriver Judith Schalansky om den obebodda Ensamheten (tillhör Ryssland och ligger i arktiska oceanen). Under kalla kriget hyste ön en av Sovjets största polarforskningsstationer – Schalansky noterar ”Den som kommer hit är inte längre en fånge utan en eremit, som tigande sitter av sina år i isöknen för att sedan återvända till fastlandet som ett helgon./…/ Chefsmekanikerns underhållsarbeten är nogsamt noterade i loggboken, olje- och bensinnivån för varje enskild maskin. Men den sista noteringen håller sig inte inom spalterna; skrivet med röd filtpenna står där: Den 23 november 1996. Idag kom evakueringsordern. Vatten urtappat, dieselgeneratorn avstängd. Stationen är… Det sista ordet går inte att läsa. Välkommen till Ensamheten.”

atlas

Någonstans längtar jag dit, ungefär som Bea Uusma längtar till Vitön med skillnaden att hon faktiskt varit där. På Vitön alltså.

Håkan, Stadsbiblioteket i Halmstad