Konsten att minnas

minnesproblem

Vill du:

-komma ihåg namn och ansikten
– Utveckla en effektivare studieteknik
– Förbättra förmågan att lösa problem
– Bli en mästare på frågesport
– Lär dig ett smart sätt att skapa lösenord

Har du svarat ja på flera av punkterna kanske det är dags att börja träna minnet?

Sedan smartphonen blev var man egendom behöver vi inte längre minnas något, eller lära oss fakta utantill. Allt finns ju en googling bort. Men det där vardagliga som lösenord och namnminne är ju en fördel om man kan komma ihåg.

Jag har länge varit fascinerad av personer som har förmågan att lära sig oändlig mängd information utantill. Den som kan rabbla flest decimaler av pi lär kunna 20 000 utantill. Han är för övrigt svensk och heter Jonas von Essen. Nyttan av detta kan kanske ifrågasättas men att ha förmågan är imponerande.

moonwalk

Minnesteknik kan tränas upp, likt allt annat. I boken Moonwalk med Einstein berättar journalisten Joshua Foer hur han på ett år tränat sig till en seger i de amerikanska minnesmästerskapen. Boken är inte bara en dagbok över hur Foer tränade upp sitt minne, utan också en historisk och vetenskaplig odyssé över människan och minnet genom århundraden.

Tricket, enligt Joshua Foer och andra minneskonstnärer, är att skapa associationer och bilder till det man vill komma ihåg, och  länka ihop till en lång berättelse. När det är dags att upprepa det som man ska komma ihåg räcker det att spela upp ”filmen” i huvudet och på så sätt frigöra informationen.

vagen-till-mastarminne-forandra-ditt-liv-med-kraftfull-minnestraning

Foers bok är väldigt rolig, smart och lärorik men om du vill ha rena träningskurser i minnesteknik finns det andra titlar som lämpar sig bättre. Under ämnesordet mnemoteknik hittar du titlar som Vägen till mästarminne av Mattias Ribbing. I boken finns övningar för träna upp  förmågan till koncentration, visualisering, kreativitet och snabbtänkthet.

Michael Power har skrivit boken Minnesträning som är vad den heter. Boken är fylld av roliga och intressanta övningar som hjälper dig att memorera, fokusera och strukturera.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

Konsten att skriva

”The first draft of anything is shit” är ett typiskt, lakoniskt citat från Ernest Hemingway. Med det antar jag att han menar att det är omarbetning som ger resultat, oavsett om det handlar om skrivande eller något helt annat. Elmore Leonard är inne på samma linje: ”If it sounds like writing, I rewrite it.”

Hur gör man då för att bli en bra författare? Hur veta när det är litteratur och inte bara text?

Till hjälp för dig med författardrömmar finns förstås en mängd böcker om konsten att skriva, eller kreativt skrivande som är sökordet i bibliotekskatalogen.

king

Klassikern heter Att skriva – en hantverkares memoarer av författaren Stepen King. Egentligen är det en författarmemoar, som framgår av undertiteln, men den fungerar utmärkt som handbok i konsten att skriva romaner.

En svensk favorit är Bodil Malmstens Så gör jag!-konsten att skriva. ”Ord, meningar, stycken, får aldrig bara bli. Ett tecken på att en bok är en riktig bok är att ingenting av det som står bara får ha råkat bli.” Hon beskriver den arbetsprocess som skrivandet är, inklusive det hon kallar ”helvetesperioden”. Boken är en handbok, men på ett typiskt Malmstenskt vis där hon varvar tips om ergonomi med kärva åsikter (som hon benämner fakta)  ”det finkulturella är fint för att det är fint” eller ”Stå utanför. behåll förundran inför allting”.

bodil

Slutligen, med ord från Roberto Bolaño: Att läsa är alltid viktigare än att skriva.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Skidhandsken är kastad!

utför

Det är med en barnslig förtjusning som jag traskar upp till vinden för att hämta ner carvingskidorna. De har fått vänta alldeles för länge, men snart ska de få arbeta igen. Med bitterljuva känslor kollar mina ömtåliga fingertoppar om skidorna behöver slipas inför säsongen. Aj, behovet av plåster säger mig att den halvåriga dvalan inte har satt sina spår på de fortfarande sylvassa kanterna. Perfekt!

utemagasinetI skrivande stund är skidorna framme, liftkortet köpt, goggles, hjälm, handskar är framplockade och på en superrea i sportaffären hittade jag nya kläder. Jag har också hunnit läsa det senaste numret av Utemagasinet, som hade snöat in på temat skidor. Med allt förberett är det bara den långa väntan som återstår, och den, den kan vara grym. Hela min själ längtar efter att stå däruppe på fjälltoppen, varifrån jag kan se på hur ett urklipp av världen breder ut sig nedanför mina fötter. Denna episkt lyriska miljö i kombination med den rena skräck som utförsåkning stundtals kan erbjuda (ibland går skidorna fortare än planerat) är helt enkelt oslagbar.

I min drömbild för en perfekt skiddag svischar jag nedför stupande backar i ett rasande tempo och varje kurva tar jag med en precision, stil och elegans jag i ärlighetens namn inte riktigt har i verkligheten, där jag ibland ofrivilligt och abrupt slutar åket i skogen (sånt som händer alla).

lavinboken

För den som också ibland hamnar lite snett i livet och på berget rekommenderar jag att man före avresa, slaviskt läser och begrundar Lavinboken: skidåkarens guide till att bedöma och hantera riskerna med laviner, och för den som önskar lugnare former och hellre går på tur har vi Lantmäteriets behändiga fjällkartor till utlån.

Även om jag stundtals känner mig som alpinisten Frida Hansdotter påminner de ofrivilliga skogsturerna mig om någonting annat, det faktum är att jag ofta tar mig vatten över huvudet. Jag minns speciellt en dag då självförtroendet var på topp och jag fick snilleblixten att köra över till Sälen för att åka den beryktade backen Väggen. Hade jag varit lite klokare skulle jag klart tänkt efter före, men det är inte min stil, så vi åkte dit. Till en början var lutningen på backen en baggis men efter några meter tog den en otäck vändning, gick rakt ner och det enda som hördes var mitt avgrundsvrål.

sälen

Nu är detta kanske inte riktigt sant utan det som hände var snarare att modet rann ur mig, skidorna bara slirade runt och jag vågade inte fortsätta åka, istället satte jag mig ner och funderade på hur jag skulle ta mig ur knipan som jag hade försatt mig i. Jag behövde inte sitta särskilt länge förrän insikten kom att det inte går att vända om, det fanns bara ett sätt att sig därifrån levande, och det var ner, och ner kommer man ju alltid. Efter mycket sladdande och plogande kom jag ner i ett sammanhängande stycke men den här dagen lärde mig en nyttig läxa för livet… jag behövde bättre skidor!

För att runda av det hela kan jag inte låta bli att tipsa om ett youtubeklipp, där man väldigt pedagogiskt visar allt vad en nybörjare i backen behöver veta.

Frida, Stadsbiblioteket

BASE jumping – Building, Antenna, Span and Earth

basejump

Ofta kommer man in på diskussioner om saker man vill göra någon gång i livet. Man gör upp planer, sparar pengar och längtar efter möjligheten till att kunna skapa sig nya upplevelser. För mig är en av livets guldkanter att få vara med om någonting nytt och att få lära sig nya saker. Min lista med vad jag vill göra är lång men nu har jag också kommit på att det finns spännande saker i världen som jag inte vill göra, vilket det här inlägget kommer att handla om.

I Alastair Fothergills fantastiskt vackra och intressanta bok Planeten jorden: som du aldrig har sett den tidigare, läste jag om någonting som jag aldrig har hört talas om tidigare, någonting som kallas för BASE jumping. I boken illustreras detta med en människa som, iklädd en fallskärm på ryggen, kastar sig ner i en av världens djupaste grottor Sotano de las golondrinas i Mexico. Helt galet.

sotano

Eftersom BASE jumping är någonting helt främmande för mig kastade jag mig direkt ut i internets vågor och började surfa runt. Finns mycket information om detta och jag kunde konstatera en sak: det ser fruktansvärt kul ut men jag skulle aldrig (inte ens för allt smör i Småland) kunna hoppa ner i ett 300 meter djupt grottschakt, eller handlöst kasta mig ut från taket av ett hotell i Rio de Janeiro. Never! Detta kommer inte finnas med i mina drömmar, kanske mardrömmar, men samtidigt otroligt häftigt och jag känner djup beundran för de personer som tar klivet ut och faktiskt vågar.

Principerna för BASE jumping har funnits sedan 1970-talet men av vad jag förstår har den, kanske med hjälp av teknikens framfart, utvecklats och vuxit betydligt under senare år då man idag kan dokumentera, videofilma och marknadsföra sina hopp i en helt annan skala än för bara tio år sedan.

parkour

En annan sport som under de senaste åren har växt sig stor är Parkour (även kallat Freerunning) där utövarna använder det som finns i miljön för att hoppa, springa på väggar och mycket mer spektakulära saker. Vill du veta mer kan du hitta Jan Witfelds bok The ultimate parkour and freerunning book : discover your possibilities på biblioteket.

/ Frida

Dyka efter drömmar

snorkling

I ett tidigare inlägg skrev jag om mina drömmar om att kunna dyka. Med tanke på min oförmåga att få ihop snorkel, andning och grodfötter hade jag förlikat mig med att dykaraspirationerna skulle stanna just vid att vara drömmar, ända tills alldeles nyligen då jag läste på nätet om Halmstads snorkelled vid Svärjarehålan. Då vaknade lusten återigen till liv och skam den som ger sig! Nu är inte snorkling samma sak som dykning men det är ändå bra nära varandra och man måste börja någonstans.

 svärjarehålan

Sagt och gjort, jag tog mig ner till snorkelleden, väl förberedd med alla diverse prylar och utrustning som man kan tänkas behöva: livboj, snorkel, cyklop, grodfötter, neoprendräkt, vantar och kamera. Den första utmaningen kom tidigare än väntat och redan på torra land tillstötte problem då kläderna skulle på. Med hjälp av en burk vaselin och ett skohorn lyckades jag stånkande och flämtande trycka i mina extra sommarkilon i dräkten, som på något konstigt vis verkade ha krympt i garderoben. Det jobbigaste gjort och snart stod jag där i full mundering och med en kropp som spratt av optimism, dags att lära sig snorkla! I min fantasi kände jag mig som värsta proffssnorklaren som skulle ut och fridyka, medan andra badare nog snarare tyckte att jag såg ut som en badkruka av episka mått där jag stod i en allt för tight neoprendräkt, vantar och trasiga grodfötter.

 

Efter en panikattack eller två fick jag äntligen kläm på andningen och blev faktiskt väldigt förvånad över hur fint det är under vattenytan i det svenska havet, som medelhavet fast lite brunare. Tidigare har jag levt i den felaktiga föreställningen om att man måste resa långt bort till något exotiskt land för att finna nöje i att snorkla och upptäcka vackra platser som över ytan ligger dolt för det mänskliga ögat.

 

Intressant läsning om fridykning bjuder Sebastian Näslund på i boken Snorkling & fridykning : under ytan på ett andetag, där han beskriver hur han har hållit andan i sju minuter! Där är mina tio sekunder ingenting att skryta med, dock ligger han i lä mot Stig Severinsens världsrekord på 22 minuter. Helt ofattbart.

 

Boken Adrenalin : med äventyr i blodet passar bra för den räddhågsne som gärna läser om extrema människor som utför extrema äventyr, den kan också vara behjälplig för den modige som letar efter uppslag och idéer inför nästa semester.

 adrenalin

 

/ Frida

 

Spelets regler

commodoreamiga

I den populärvetenskapliga boken Det infantila samhället talar författaren Carl Hamilton om att åldern är en social konstruktion, att vi lever i ett slags ålderslöst samhälle. Speciellt upplyftande är att Hamilton skriver att man kan vara ung oavsett hur gammal man är, vilket jag ser som ett intyg på att det faktiskt är helt ok att låna hem TV-spelet Last of us eller Skyrim från biblioteket, för att sedan ägna en ledig kväll åt att rädda världen ifrån själlösa zombies – trots att man är 30 år fyllda. Jag fick också detta bekräftat när jag en dag skrotade runt i Stadsbibliotekets magasin och råkade snubbla över J. Huizingas gamla psykologiklassiker från 1940-talet Den lekande människan (Homo ludens), där han lyfter fram vilken viktig roll lek och spel har för människan som kulturell och social varelse.

 

För den som är intresserad av TV-spel, och som är i närheten av min unga ålder kommer säkert, med skräckblandad förtjusning, ihåg Commodore 64 där spelen var i kassettbandsformat och kunde ta en halvtimma att starta. Jämför det med dagens konsoler där man får hjärtsnörp om spelet har oförskämdheten att ha en laddningstid på över en halv minut.

kassettband

 

För den som blir sugen på en nostalgitripp när ord som Commodore, Amiga, Sega saturn och nes kastas runt i texten så har vi boken The video game explosion : a history from PONG to PlayStation and beyond för utlåning på biblioteket. En bok som med ett intressant perspektiv tar läsaren med på en resa in i TV-spelets historia.

 

Vi har också tidskrifter i ämnet:

Level : Wii, PS3, XBOX 360, PS2, PC, PSP, DS, Retro

Robot : Sveriges coolaste speltidning

core

Nackdelen med Tv-spel är att man glömmer tid och rum och sitter stilla alldeles för länge, vilket kan leda till problematik i rygg- och nackmuskulatur (och för att inte tala om kramp i tummen), som i förlängningen kan innebära klippkort hos kiropraktorn (been there, done that). Så ett tips från coachen kan vara att man i samband med att man hyr TV-spel på biblioteket också plockar med sig en bok av den här typen:

Träna ryggen – Tomas Lihagen

Coreträning : 20-minutersprogram för starkare rygg och mage – Oscar Nilsson

Game on!

Frida, Stadsbiblioteket

”Bara” fötter

Bild

Skor för liljefötter

Någon gång har vi nog alla ställt oss frågan: hur hamnade jag här? Det jag talar om är det sporadiska surfandets förmåga att föra oss till platser som vi inte visste fanns. För mig hände det häromdagen då jag tänkte fixa mina hobbitliknande fötter inför den stundande sandalsäsongen. Jag hade plockat fram det nödvändiga: vinkelslip, sax och tvättsåpa. Men innan jag satte igång tänkte jag först leta upp lite goda råd ifrån internet. Jag vet inte hur, men av någon anledning hamnade jag istället på sidor som handlade om fotbindning (även kallat lotusfötter eller liljefötter), vilket inte riktigt var vad jag hade tänkt mig. Jag ställde mig återigen frågan: hur hamnade jag här?

 

Fotbindning är ett exempel på hur mode och fashion kan gå till det extrema. Fotbindning var en sed som gick ut på att binda unga flickors fötter på så vis att fötterna tvingades växa i båge. När det inte längre fanns något mellanrum mellan hälarna och tårna, fick flickorna byta bandagen mot skor. Dessa skor var oftast dyrbara och med diverse utsmyckning. Syftet med seden var att höja kvinnans värde i brudköpet. Varför just detta var så populärt verkar det inte finnas något definitivt svar på. Det finns argument för att det skulle ha ansetts som attraktivt (?), men då syftar det troligtvis på skorna de kunde bära, inte på själva foten som var deformerad och oftast mycket illaluktande. Andra forskare säger att det var en fråga om att visa sin samhällsstatus. En kvinna med lotusfötter blev handikappad och kunde oftast inte gå utan hjälpmedel, vilket innebar att hon inte kunde vara en del av försörjningen av hushållet. Detta signalerade till omvärlden att man hade det gott ställt eftersom man hade råd att ta en kvinna med lotusfötter till hustru. Det finns också teorier om att man gjorde detta för att kvinnan skulle vara bunden till hemmet, att hon inte hade den fysiska möjligheten till att kunna ta sig någonstans – som att vingklippa en fågel.

 

Är du som jag skräckfascinerad och vill läsa mer? Då kan Jung Changs bok Den sista kejsarinnan av Kina rekommenderas. barfota

 

Har du ett allmänt intresse av fötter har vi dessa på biblioteket:

Moderna skor – plågade fötter: insikter och träning för en friskare fot – Helle Gotved

Zonterapi på 5 minuter: enkla massagetekniker på händer och fötter – Ann Gillanders

Zonterapi för kvinnor: massageteknik på händer och fötter ger hälsa och välbefinnande – Nicola Hall

Instant nailcare : fabulous nails in next to no time – Sally Norton

 

Eller varför inte göra sig redo inför beach 2014 med lite fotgymnastik:

Starka fötter – Jari Ketola & Anna Lundberg

 

/Frida