”We, the people…” – om amerikanska presidenter

mountrushmore

Den 4 juli 1776 förklarades sig de ursprungliga 13 delstaterna i det av England kontrollerade Nordamerika självständiga. Kriget avslutade inte förrän 1783 och fyra år senare undertecknades The Constitution, en av världens äldsta nu gällande grundlagar, i Philadelphia. Lagskrivarna brukar kallas the founding fathers, bland dessa hittar man flera blivande presidenter, däribland Thomas Jefferson och James Madison.

Det amerikanska styrelseskicket bygger på maktdelningsprincipen, där den exekutiva makten (presidenten), ska balanseras av den lagstiftande makten (kongressen) och den dömande makten (högsta domstolen). Under resans gång har presidentens makt långsamt ökat och man brukar benämna innehavaren av ämbetet som världens mäktigaste man (alla 45 har som bekant varit män).

kh bok

Nyligen har Karin Henriksson publicerat USA:s alla presidenter : från Washington till Trump (2019) som är en gedigen genomgång, kronologiskt, från Georg Washingtons installation 1789 till dags dato. Presidenternas biografi och ämbetsutövning placeras i sitt historiska sammanhang och interfolieras med texter om konstitutionen, valhistorik, Vita huset och övrigt. Söker man en kortfattad överblick över de amerikanska presidenternas historia fungerar boken utmärkt.

Rankningar av ämbetsinnehavarna offentliggörs återkommande. Henriksson skriver : ”Rankningar av de ”bästa” presidenterna toppas ofta av Washington, Lincoln, Franklin D. Roosevelt…och i rankningarna av de ”sämsta” återfinns alltid James Buchanan, Franklin Pierce, Andrew Johnson, Warren Harding”.

Man undrar var den nuvarande presidenten så småningom hamnar? En del amerikaner vill nog placera Trump högt, andra placera twittraren i botten. Och snart är det dags för nästa val…

Håkan Olsson

Att drabbas av det värsta

Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal. Eller?

honsomvarjagJag läste en bok härförleden som drabbade mig djupt. Den handlar om en kvinna, 58 år gammal, som plötsligt under en löptur ramlar handlöst. Detta händer ytterligare en gång och hon känner att någonting är fel. Huvudet känns ”svampigt” och hon har börjat glömma viktiga saker. Hon som var nyckelperson på jobbet som sjukhusadministratör, den som alla vänder sig till i stort och smått. Hon som aldrig skriver komihåglappar eftersom det inte behövs, som varit ensamstående mamma till två döttrar och aldrig bett om hjälp.

Efter många långa utredningar kommer dråpslaget. Diagnosen är tidig Alzheimer och för den finns ingen bot. I biografin Hon som var jag beskriver Wendy Mitchell hur sjukdomen förändrar hennes liv, men också om alla de knep hon utvecklar för att kunna leva så normalt som möjligt. Wendy blir talesperson för alzheimersjuka och börjar utbilda sjukhuspersonal och anhöriga till sjuka hur de ska hjälpa den som fått samma diagnos. Hon är själv så skicklig på att dölja sin sjukdom att hon blir fråntagen sjukpensionen, detta trots att det är helt omöjligt att fortsätta arbeta.

wendy

Wendy Mitchell

Allt är inte nattsvart även om författaren självklart sörjer sin förlorade ålderdom. Förmågan att njuta av dagen och vetskapen att dagarna är utmätta gör henne intensivt närvarande i nuet. Samtidigt planerar hon att själv bestämma när hon ska dö eftersom tanken på att blir helt dement skrämmer henne mer än allt annat.

Biblioteken har många böcker om demenssjukdomar men mig veterligen ingen annan som är skriven av patienten själv. ”Hon som var jag ” kan läsas av alla som vill förstå hur det känns att få en alzheimerdiagnos eller som har en närstående som är sjuk. Eller som jag, bara för att känna tacksamheten över ännu en tid som frisk.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Sånt vi bara gör

sant-vi-bara-gor

Institutet för språk och folkminnen. Visst låter det lite dammigt, lite tungt akademiskt? Fel, fel, fel, fel – åtminstone enligt mig som nyss läst en bok utgiven i samarbete med nämnda institut. Boken är uppdelad i kapitel med exempel på allt det där vi gör och som förklaras kort av forskare inom språk och folkloristik. Den heter Sånt vi bara gör och handlar om just det. Allt det där vi gör utan att tänka efter men som bygger på en rad beslut, gemensamma kulturella och sociala koder. Som att ständigt rabbla vårt personnummer: hos läkaren, i kundtjänsten och i affären för att få del av kunderbjudanden.

Ytterligare exempel:

Hur vi hälsar på en annan person beror helt på sammanhang och på vem vi möter. I en kassakö säger vi hej när det är vår tur och  kassörskan tittar upp, möter vi en vän hejar vi på långt avstånd och troligtvis kramar vi varann. Är det en äldre person kanske vi väljer en annan hälsningsfras och tar i hand. Dessa avvägande för hur vi ska hälsa sker automatiskt men när man plockar isär beteendet ser vi att det är en rad beslut som sker helt utan att vi tänker på hur vi ska bete oss.

Kapitlen i boken är många och exemplen otaliga. Det blir kanske lite fragmentariskt eftersom varje författare bara har ett par sidor till sitt förfogande. Å andra sidan finns källhänvisningar till alla exempel om man verkligen vill fördjupa sig i sånt vi bara gör vare sig det handlar om språk, tilltal, gå i trappor, sjunga i duschen eller lämna sista kakan på fatet när vi är bortbjudna.

köa

Att köa är något vi bara gör och ve den som går före eller bryter sig in i kön.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Pendeln – om att leva i skuggan av Förintelsen

pendeln

Hur reagerar man när det, långsamt, upptäcks att din familjs historia inte är den du trodde den var? Varför tystnar släktingar när vissa saker tas upp? Själv hade jag en farbror, professor i veterinärmedicin, som i unga år, sent trettiotal, flörtade med svenska nazistiska rörelser. Sedan kom kriget och han växte upp, förhoppningsvis.

Detta är intet mot vad Julie Lindahl, tysk-brasiliansk-engelska, gift med en svensk, tvingas erfara. Hennes älskade gamla mormor, Oma kallad, kulturellt intresserad, bor i München och uttrycker sig ibland tveksamt gällande invandrare och den tyska historien. Julias mamma, tidigt död, hade att ansträngt förhållande till både dotter och mor. Varför befann sig morfar, Opa kallad, i Polen under kriget, och varför flyttade familjen, tämligen hastigt, till Brasilien 1960? Molnen hopar sig.

jl

Julie Lindahl

En sexårig resa följer, genom Tyskland, Polen, Paraguay och Brasilien. Pendeln – med undertiteln ett barnbarn utforskar sin familjs nazistiska förflutna kom i början av året, fick goda recensioner, och har blivit en mycket efterfrågad bok på biblioteket. I detta nu har vi 12 exemplar och över 40 i kö.

Följ med Julia på hennes resa mot mörkrets hjärta, en resa som helt upptar hennes tid och dessutom äventyrar hälsan. Boken är inget stilistiskt mästerverk men den är tillräckligt välskriven för att locka till läsning. Och ämnet är centralt och allmängiltigt för förståelsen både av 1900-talet och den mänskliga naturen.

Håkan Olsson

Tjernobyl i text och bild

Strax före halv två, natten till lördagen 26 april 1986 exploderar reaktor fyra vid kärnkraftverket Tjernobyl, beläget i västra Ukraina, nära gränsen till Vitryssland. Total förvirring rådde efter haveriet, enligt gängse kunskap kunde inte reaktortypen, RBMK-1000, drabbas av ett dylikt scenario. Bristande kompetens och en oförmåga till självständigt tänkande, i hög grad beroende på inneboende strukturfel i Sovjetsystemet, gör att tiden innan rätta åtgärder sattes in blev orimligt lång. Högsta prioritet tyckes gälla att tysta ner, snarare än att, exempelvis, omedelbart utrymma den närliggande staden Prypjat.

Först två dygn senare uppmärksammade personalen vid Forsmark en förhöjd strålning. Initialt tros det skett en läcka från det egna verket men det kunde snart vederläggas. Senare den 28 april bekräftar sovjetiska myndigheter att en olycka skett i Tjernobyl.

Haveriet tros bero på att man vid stängning för underhåll av reaktor fyra ville göra en test för att visa att turbinerna vid ett bortfall av yttre elnät kunde leverera ström för säkerhetssystemen under den relativt korta tid (någon minut) som verkets egna dieseldrivna reservgeneratorer var under uppstart. För att genomföra experimentet hade vissa säkerhetssystem tillfälligt kopplats ur. Detta i kombination med reaktortypens instabilitet ledde till explosionen och att härden under ett antal dygn låg öppen och spred radioaktiva ämnen, bl a till norra Sverige. Värst drabbades naturligtvis närområdet. Ett femtiotal människor lär ha omkommit direkt eller som en följd av akuta strålskador.

Att jag skriver om Tjernobylkatastrofen just nu beror på att HBO visar en femdelad serie om händelsen. Välspelad, bl a medverkar både Stellan Skarsgård och David Dencik, obönhörlig och stundtals smärtsam. Jag rekommenderar den varmt.

Den vitryska nobelpristagaren Svetlana Aleksijevtj har skrivit en oerhört stark bok om olyckan och efterspelet – Bön för Tjernobyl : krönika över framtiden (på svenska 2013). Som i sina övriga hyllade böcker om Sovjetepoken låter hon människor – i starkt förtätad form – kom till tals i egen sak.

Elena Filatova skriver i Tjernobyl : dagbok från spökstaden (2006) om tiden efter haveriet.

Kristina Berggrens fascinerande och skrämmande fotobok Pripyat : tusen år av ensamhet (2012) visar bilder på en övergiven stad där saker ligger kvar som de lämnades för 33 år sedan. Naturen tar alltmer över i denna moderna gestaltning av apokalypsen.

Titta och läs!

Håkan Olsson

 

 

Ekorrhjulet x 3

rat-race-2395779_960_720Länge har jag funderat över uttrycket att ”lämna ekorrhjulet”. Inte så att jag inte fattar innebörden – att ständigt springa men inte komma någon vart, att inte ha kontroll över sitt liv – men det är ju hamstrar som kutar runt runt, inte ekorrar? En snabb googling gav mig svaret. Under 1800-talet och tidigare hölls tydligen ekorrar som husdjur på samma sätt som hamstrar idag.

Två nyutkomna böcker har samma tema och nästan samma titel:

Axelssons bok är en beskrivning av hur hon  som 4-barnsmamma och lärare i Umeå fick nog och slutade jobba. Det krävdes ganska drastiska förändringar av hela familjen för att spara in den uteblivna lönen; mjölk- och fruktransonering, gröt till lunch, inga besök hos frissan, ingen fritidsplats för barnen och så vidare. Intressant läsning som ändå efterlämnar ett skav. Åsa Axelsson har en man som arbetar, hon blir alltså helt beroende av hans lön och kan se fram mot en väldigt knapp pension.

Lindbergs bidrag till trenden skiljer sig lite från den ovan nämnda. Boken beskriver vägen till ekonomisk frihet och hur författarparet, Oskar och Maribel Lindberg båda har slutat lönearbeta till förmån för en minimalistisk livsstil.

Den tredje och sista boken i listan är en antologi som började med en artikelserie i DN. Författaren Lerner och ett gäng andra som alla valt att gå mot strömmen för ett ekonomiskt och ekologiskt livsval.

time-is-money-2644068_960_720

Böckerna är roliga och lite lockande att läsa, samt sätter fingret på något viktigt. Dock – det känns (inte så lite) problematiskt att det är övriga skattebetalare som ska bekosta den samhällsstruktur som krävs för att leva i ett modernt samhälle: bibliotek, sjukvård, skola och allt annat nödvändigt. Borde vi inte verka för att fler kan jobba mindre, inte att ett fåtal inte ska jobba alls?

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Berusande läsning

vinglas

Den franske poeten Charles Baudelaire (1821 – 1867) skrev så här:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!

Baudelaire levde som han lärde, berusade sig på vin och allehanda droger och dog 46 år ung. Ingen bra förebild alltså. Under senare har jag läst två fackböcker som handlar om författare och alkoholmissbruk, båda med avstamp i författarnas egna missbruk och vägen mot ett nyktert liv.

jag-som-var-sa-rolig-att-dricka-vin-med-rapport-fran-ett-ar-som-nykter-alkoholistRebecka Åhlund är barn- och ungdomsförfattare och frilansjournalist, bosatt i London. I Jag som var så rolig att dricka vin med  berättar hon om ett liv där spriten spelar huvudrollen och om hur ansträngande det är att dölja missbruket för familj och vänner. Det är också en kritisk betraktelse över ett samhälle där alkohol har en så självklar roll att det är närmast suspekt att inte dricka i sociala sammanhang.

 

 

Leslie Jamison tar i boken Tillnyktring: om att skriva sig fri från spriten avstamp i sin tillnyktring-att-skriva-sig-fri-fran-spritenegen alkoholism och vägen till nykterhet med hjälp av AA, Anonyma Alkoholister. Hon  sätter missbruket i en vidare kontext med porträtt av kända, skapande personer med alkohol- och drogmissbruk, såsom Raymond Carver, Amy Winehouse, Billie Holiday. En recensent kallade Tillnyktring ett ”litterärt fylleslag” och spådde att boken är en framtida klassiker i ämnet.

 

 

Jeanette Malm, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad