Misslyckade och glömda brott

 

Björnligan_sprängmedel

Brott är inget att skämta om, inte minst om de innehåller våldsinslag. Har man blivit rånad i sin lilla butik och med dödsångest stirrat på ett skarpladdat vapen skapar detta förmodligen men för livet. Ändå kan det inte hjälpas att man understundom kan le en smula när man tar del av brott som är så klumpigt utförda att man baxnar. Som de två unga malmöiterna som i stor penningknipa med anledning av drogmissbruk rånar en bank men tappar sedlar innan de åker fast. Eller den ambitiöse Söderhamnspolisen, också med pengabekymmer, som får hjärnsläpp och rånar en bank för att strax därefter delta i jakten på sig själv. Naturligtvis åker han fast.

misslyckadeOm detta kan man läsa i Andreas Utterströms och Mattias Bergman Misslyckade brott : verkliga krimberättelser där allt gått snett (2018). Läser man kriminalromaner eller ser på filmade deckare handlar det ofta om att lösa näst intill perfekt planerade brott. Verkligheten är annorlunda, där råder, som det sägs på bokens baksida, ”kaos, hybris och dumhet”. Och tur är väl det.

 

 

Vissa brott är så spektakulära, eller förfärliga, att de integlömda glöms bort. Kidnappningen av Charles Lindberghs son är en sådan händelse, på svensk botten kan exempelvis nämnas de von Sydowska morden (bägge brotten, som inträffade 1932, är förövrigt omskrivna i denna blogg). Andra faller däremot i glömska. Det är sådana händelser Petter Inedahl beskriver i Glömda mord och andra försvunna brott (2016). Den gemensamma nämnaren är brott begångna i Stockholmstrakten under 1950- och 1960-talet. I rättvisans namn ska sägas att några knappast är okända, exempelvis det beryktade trippelmordet på två poliser och en väktare i Handen 1967. Men i övrigt innehåller boken ett antal tragiska fall som knappast tillhör de mest omskrivna i svensk kriminalhistoria.

 

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket

Karl XII:s död

Karl-XII-efter-slaget-Narva-1700

Den mörka höstnatten vilar tung kring Fredrikstens fästning utanför Halden i södra Norge. Det är den 30 november 1718 och den svenska stormakten har befunnit sig i oavbrutet krig sedan 1700. Landets ekonomi är körd i botten, tiotusentals soldater har stupat i krig, missväxt råder. Men kungen har efter det katastrofala nederlaget i Poltava 1709 och de många åren i Osmanska riket vänt åter till Sverige och har nu för avsikt att erövra Norge. Runt fästningen löper ett antal skyttegravar och på ett av dessa värn står Karl XII och spejar mot fästningen. Vid niotiden hör ett vittne ett dovt ljud och kungens huvud faller mot värnkanten. Den svenska stormaktstiden är därmed till ända.

Kungens död är en av de mest omskrivna händelserna i den svenska historien. Tidigt spreds rykten att den dödande kulan kommit från den egna sidan, bl a därför att ingångshålet var större än utgångshålet. Misstankar riktades mot kungens svåger, den blivande Fredrik I. Märkliga vandringshistorier fick fäste, exempelvis den om kulknappen som nu förvaras på Varbergs museum. Kungens grav öppnades 1917, undersökningar gjordes, fotografier togs.

krl from

Peter Froms Karl XII:s död (2005) vederlägger med emfas konspirationsteorierna, författaren menar att det är klarlagt att det fatala skottet avlossades från den norska sidan. Historikern Bengt Liljegren publicerade 2000 Karl XII (reviderad utgåva 2018 med titeln Krigarkungen) – också han tycks dela Froms uppfattning. Även Peter Englund skriver i en bloggtext 2015 (https://peterenglundsnyawebb.wordpress.com/2015/09/03/karl-xiis-dod-fallet-ar-avslutat/) att fallet tycks avslutat.

Sista onsdag innevarande månad är det precis 300 år sedan Karl XII:s död. Vågar jag påstå: case closed?

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

Är Skandiamannen mördaren?

op

Mordet på statsminister Olof Palme den där kalla februarikvällen för mer än trettio år sedan får väl anses vara en av den svenska historiens mest traumatiska händelser. Även om man inte ska överdriva betydelsen av enstaka företeelser eller personer så är det nog rimligt att påstå att Sverige förändrades; det oskuldsfulla landet i norra Europa blev plötsligen ett land vilket som helst.

De första åren följde jag, liksom många andra, utredningen intensivt; från den katastrofala Hans Holmértiden till rättegången mot Christer Pettersson. Många, inte minst poliser, anser fallet vara ”polisiärt uppklarat”, trots att Pettersson friades i hovrätten. Efter 1989 har inget att värde egentligen framkommit, trots mängder av böcker, dokumentärer och artiklar. Antal spår och teorier är löjligt många – polisspåret, Sydafrikaspåret, kurdspåret, CIA-spåret etc. Problemet för alla dessa ingångar är att kopplingen till brottsplatsen är mer eller mindre obefintlig. Men armén av privatspanare måste ju ha något att syssla med!

palme_minnesplatta

I våras publicerade tidskriften Filter ett reportage om den s k Skandiamannen, Stig Engström, där denne, naturligtvis död sedan många år, pekades ut som gärningsman. Engström fanns tidigt med i utredningen, han jobbade bredvid brottsplatsen och var enligt egen utsaga vittne till mordet. Rätt snart avfördes han och betraktades närmast som mytoman. I reportaget framgick att en bok skulle följa, resultatet blev Tomas Petterssons Den osannolika mördaren : Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Boken är välskriven och rejält researchad, bl a påvisar man att Engström hade tidigare okända möjligheter att anskaffa vapen. Ändå lämnar texten många frågor obesvarade, varför skulle exempelvis mördaren gång på gång kontakta både polis och press. Men läs gärna boken och dra dina egna slutsatser.

Numer blir jag mest trött när Palmemordet kommer på tal, dessvärre är jag tämligen övertygad om att brottet förblir ouppklarat. Men det vore onekligen bra om jag hade fel.

 

Håkan Olsson

Seriemördaren i Kalifornien

gsk

Det skrivs för mycket om seriemördare. Att döma av den enorma mängd spänningsromaner, och TV-serier, som berör fenomenet kan man tro att det är en av de vanligaste brottsformerna. Så är det naturligtvis inte. Sveriges mest kände seriemördare, Tomas Quick, visade sig vara en mytoman med psykiska problem. Men de verkliga fallen, där Förenta staterna är klart överrepresenterat, är trots allt fascinerande. Vad får en människa att så totalt gå över alla slutgiltiga gränser?

Ett känt amerikanskt case är den s k Golden State Killer (Kalifornien kallas ibland ”the Golden state”) som mellan 1974 och 1986 utförde (åtminstone) 13 mord, 50 våldtäkter och 100 inbrott. Beroende på var i staten brotten begicks kallades han också ”East area rapist” och ”Original night stalker”. Så småningom kom man till insikt om att samma person utfört brotten, bl a med hjälp av DNA-jämförelser i början på 2000-talet.

Förvåningen var stor när polisen i april i år lyckades binda en person till flertalet av gärningarna. DNA-tester bekräftade att den tidigare polisen Joseph James DeAngelo, 72 år, verkligen var The Golden State Killer.

gone

Om mordserien och utredningarna har den amerikanske journalisten Michelle McNamara skrivit I´ll be gone in the dark : one womans obsessive search for the Golden state killer (2018) om vilken Stephen King har sagt: ”The Golden State Killer is the dark half; Michelle McNamara´s is the light half. It´s a journey into two minds, one sick and disordered, the other intelligent and determined. I loved this book.”

Håkan Olsson

Dramat vid Hjälmaren

Arbogamordet

Det s k sommarstugemordet utanför Arboga är ett av de mest omskrivna mordfallen under senare tid. Inte konstigt om man betänker att brottet nästan kan liknas vid ett Shakespearedrama – fadermord, förbjuden kärlek, giftmordsförsök, försäkringsbedrägeri i miljonklassen. Och i botten naturligtvis en familjetragedi av omfattande slag.

För allmänheten påbörjas historien den tredje augusti 2016. I en sommarstuga vid Hjälmarens norra strand hittas en äldre man mördad; det är hans fru, själv svårt knivskadad, som kontaktar larmcentralen. Tämligen snart riktas misstankarna mot parets dotter. Efter några bisarra turer, bl a reser dottern till Thailand, häktas hon och hennes unge pojkvän i Trondheim.

Året innan har Johanna Möllers make, Aki Paasila, under märkliga omständigheter drunknat vid sommarstugans badbrygga. Möllers försäkringsbolag anar oråd men polisen betraktar dödsfallet som en olycka. Strax före mordet på fadern beslutar If att inte betala ut Paasilas livförsäkring på 2,5 miljoner. I december 2016 misstänks Möller även för mord på maken. Pojkvännen, Mohammad Rajabi, flykting från Afghanistan, erkänner i februari 2017 mordet på pappan och mordförsöket på mamman, dessutom anklagar han Johanna Möller för att ha anstiftat dådet.

Möller nekar envist till brottet, trots att bevisbördan får sägas vara tung. I augusti 2017 faller domen – livstids fängelse för Möller och fjorton års fängelse följt av utvisning för Rajabi. Däremot frias hon för mordet på maken. I februari 2018 fastställer hovrätten domarna och nekar Möller prövningstillstånd.

svenska brott

Det flitiga författarparet Tomas Bodström och Lar Olof Lampers har i dagarna publicerat sin tredje bok om uppmärksammade rättsfall och den handlar sålunda om detta mord; Sommarstugemordet i Arboga. Det är en hederssak att jag läst, eller åtminstone läst delar av, de böcker jag lyfter fram i denna blogg. Så är inte fallet denna gång, den lär ankomma biblioteket endera dagen. Men givet författarnas två tidigare alster så går jag i god även för denna.

Spännande att följa om Möller framledes kommer att erkänna de brott hon är dömd för, så har ju skett förr med ihärdiga nekare, exempelvis John Ausonius och Peter Mangs.

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

Uppdatering: Skribent Olsson meddelar att han nu, med behållning, läst ovan nämnda bok.

Trippelmordet i Uddevalla

bodstömlampers

Lars Olof Lampers och Tomas Bodström

Det är natten till lördagen den 7 mars 2015. I ett bostadsområde i Uddevalla, inte så långt från stadens centrala delar, noterar flera boende något som låter som smällare, möjligen skottlossning. Det har förekommit en del droghandel i närheten av ett mindre industriområde och flertalet vittnen somnar om.

Vid sjutiden på lördagsmorgonen ser en kvinna som är ute och joggar en vit Audi med öppen dörr. I närheten av bilen ligger två män på marken, synbarligen döda. Joggaren ringer 112 och larmet noteras 06.59. När polis och ambulans anländer visar det sig att det sitter en död kvinna i bilen. Vanligen stillsamma Uddevalla har drabbats av ett trippelmord.

Snart misstänks två bröder, bägge bekanta med de manliga mordoffren, som bägge har kopplingar till kriminella kretsar. I tingsrätten döms den yngre brodern, Mark Salibas, till livstids fängelse, man anser det dock inte styrkt att den äldre brodern, Martin, medverkat. När domen överklagas till hovrätten fälls dock även han. Martin Salibas avviker dock till Libanon och då utlämningsavtal saknas mellan Sverige och Libanon är han så vitt känt fortfarande där. Motivet till mordet är att de mördade tros ha rånat bröderna Salinas far. Den döda kvinnan var flickvän till en av de skjutna och råkade bara vara på fel plats vid fel tillfälle.

svenska-brott-trippelmordet-i-uddevallaTomas Bodström, känd advokat och tidigare justitieminister, och Lars Olof Lampers gav 2016 ut en bok om styckmordet i Boden. 2017 återkom de med Trippelmordet i Uddevalla. Boken är upplagd på samma sätt som föregångaren; Lampers beskriver händelseförloppet och Bodström kommenterar polisarbetet och domarna ur juridisk synvinkel. Att den yngre brodern är skyldig anses stå bortom rimligt tvivel men Bodström tvekar kring domen mot Martin Salibas.

Boken är en intressant skildring av ett komplicerat rättsfall där svårigheten främst ligger i att bevisa vem som gjort vad.

Håkan Olsson

 

Oskyldig bakom galler i 13 år

att-ta-ett-liv-fallet-kaj-linna-och-kalamarksmordet

I april 2004 rånas ett brödrapar på en ensligt belägen gård i Kalamark, några mil väster om Piteå. Den yngre brodern klarar sig, efter två dagar hittas han av hemtjänsten, svårt medtagen. Den två år äldre brodern påträffas död i ladugården, brutalt mördad.

Rånmordet slås upp stort i medierna och ryktet går i bygden. Snart riktar polisen sökarljuset mot Kaj Linna, efter ett tips från en person som senare kommer att kallas ”huvudvittnet”. Att Linna lämnat landet, han grips senare i Wales, gör inte saken bättre. Småningom döms Linna i både tingsrätt och hovrätt, utan teknisk bevisning, utan tydliga vittnesmål. Case closed.

Ett drygt år efter att domen vunnit laga kraft kontaktar Linnas syster Dagens Nyheters kriminalreporter Stefan Lisinski; denne läser domarna och påbörjar ett långvarigt grävande efter sanningen. Lisinski blir gradvis övertygad om att Linna fällts på felaktiga grunder och saken slås upp stort i flera DN-artiklar. Med hjälp av andra förbereder man en resningsansökan, som dock inte beviljas. Åren går.

Slutligen, efter många bakslag, kröns arbetet med framgång. I juni i år frikänns Linna av en enig hovrätt. Ett rekordstort skadestånd är att vänta.

linna lisinski

I höst publicerade Lisinski boken Att ta ett liv : fallet Kaj Linna : Kalamarksmordet. Trots att utfallet är givet är boken spännande; i detalj beskrivs hur Lisinski och hans medhjälpare vrider och vänder på vittnesutsagor, telefonlistor, körsträckor som ska ha framförts under viss tid. Allt nagelfars och efter hand faller de tidigare tings- och hovrätternas resonemang ihop som ett korthus. Boken är välskriven, lågmäld och kan verkligen rekommenderas.

Flera frågor återstår dock. Hur kunde polisen drabbas av tunnelseende, varför såg inte de tidigare domarna de uppenbara svagheterna i åtalet, och – framför allt – vem eller vilka är de verkliga förövarna?

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket