Kategoriarkiv: Kuriositeter

”We, the people…” – om amerikanska presidenter

Posted on by
Svara

mountrushmore

Den 4 juli 1776 förklarades sig de ursprungliga 13 delstaterna i det av England kontrollerade Nordamerika självständiga. Kriget avslutade inte förrän 1783 och fyra år senare undertecknades The Constitution, en av världens äldsta nu gällande grundlagar, i Philadelphia. Lagskrivarna brukar kallas the founding fathers, bland dessa hittar man flera blivande presidenter, däribland Thomas Jefferson och James Madison.

Det amerikanska styrelseskicket bygger på maktdelningsprincipen, där den exekutiva makten (presidenten), ska balanseras av den lagstiftande makten (kongressen) och den dömande makten (högsta domstolen). Under resans gång har presidentens makt långsamt ökat och man brukar benämna innehavaren av ämbetet som världens mäktigaste man (alla 45 har som bekant varit män).

kh bok

Nyligen har Karin Henriksson publicerat USA:s alla presidenter : från Washington till Trump (2019) som är en gedigen genomgång, kronologiskt, från Georg Washingtons installation 1789 till dags dato. Presidenternas biografi och ämbetsutövning placeras i sitt historiska sammanhang och interfolieras med texter om konstitutionen, valhistorik, Vita huset och övrigt. Söker man en kortfattad överblick över de amerikanska presidenternas historia fungerar boken utmärkt.

Rankningar av ämbetsinnehavarna offentliggörs återkommande. Henriksson skriver : ”Rankningar av de ”bästa” presidenterna toppas ofta av Washington, Lincoln, Franklin D. Roosevelt…och i rankningarna av de ”sämsta” återfinns alltid James Buchanan, Franklin Pierce, Andrew Johnson, Warren Harding”.

Man undrar var den nuvarande presidenten så småningom hamnar? En del amerikaner vill nog placera Trump högt, andra placera twittraren i botten. Och snart är det dags för nästa val…

Håkan Olsson

Makteliter

Posted on by
Svara

Mikael Holmqvist är docent i sociologi och professor i företagsekonomi vid Stockholms universitet och som om inte det var nog en återkommande gästforskare å elituniversiteten Stanford och Cornell i USA. I Sverige har han väckt debatt med sina böcker om maktens boningar:

Djursholm – Sveriges ledarsamhälle 

I tegelstensboken om den mest överklassiga av Sveriges alla kommuner har Holmqvist intervjuat flera hundra av de ca 9000 invånarna i Djursholm. Frågorna är basala och på så vis väldigt avslöjande: Hur lever, formas och beter de sig i Djursholm? Bilden som framträder är inte smickrande. I Djursholm är ytan allt. Människorna är likriktade, långt från det övriga Sverige av mångkultur och klasskillnader. Ingenstans uttnyttjas RUT-avdraget i lika hög grad, ej heller  antibiotika och viagra; alkoholkonsumtionen är skyhög.  Barnen har landets högsta medelbetyg, trots mer mediokra resulatat på nationella proven. Och sjävklart finns en baksida av den skimrande ytan. Statushets, social kontroll och ekonomisk stress är en följd av kravet på perfektion. Boken är på nästan 800 sidor, och det är mastigt. Inga påståenden är antaganden, här vimlar det av statistiska fakta om läkemedelsförskrivning och t.om. hyllfördelning på biblioteket.

Efter genomlysningen av Djursholm riktar Mikael Holmqvist strålkastern mot Handelshögskolan. Handels är en plantskola för eliten, den politiska såväl som ekonomiska. Universitetet grundades och ägs fortfarande av svenska näringslivet om än delvis finansierat av skattemedel. Den sociologiska blicken är så användbar och så avslöjande men självklart har Handels – maktelitens skola av de ”utpekade” kritiserats för att vara falsk och förvrängd. Andra har tackat för inblicken i en sluten värld.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Fula skivomslag

Posted on by
Svara

En av många bra saker med bibliotekarieyrket är att man får se väldigt många böcker. Inte så konstigt, jag vet, men det är fortfarande med lite andakt jag bläddrar i en helt ny bok. Många böcker är bra, och ofta vill jag läsa dem. Andra är säkert intressanta för någon men helt likgiliga för mig. Den tredje sorten är de riktigt konstiga böckerna; det finns böcker skrivna om precis allt! Om skägg, konstiga frisyrer, udda platser, skumma maträtter och väldigt mycket mer.

Dagens fynd liten bok med namnet Sveriges sämsta skivomslag. Visst är det fantastiskt att ha hela världens samlade musik i sin telefon, men något väsentligt går förlorat när vi inte längre köper skivor i konvolut. Utförslöpan började redan när CD:n tog mark från LP:n. LP-konvolut är en egen konstart där de mest kända ställs ut på museum. Det mest ikoniska måste väl vara Beatles Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band från 1967? Men de bästa konstnärerna stod inte till buds för alla artister, som istället fick hålla till godo med snabbt hoprafsade och illa genomtänkta reklambilder. När vi ser dessa skivomslag i dag framstår de inte sällan som oavsiktligt komiska och har inte åldrats väl. Värst i klassen är nog dansbanden med ett övermått män klädda i matchande dräkter som pastellfärgade snickarbyxor, plyschsparkdräkt eller käcka boleros över en sidenskjorta med puffärmar.

Ändå kan jag nästan sakna en tid när ”less is moore” inte var ett stilideal. När det var helt rimligt att ”Hela Sveriges Stubb-Jonas” fick ge ut en skiva med ett omslag där han – vad annars – poserar på ett kalhygge, sittandes på en stubbe.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

 

 

Ödehus

Posted on by
Svara

ödehus

Åker man med bil utanför riksvägarna händer det ofta att man ser ett hus som är uppenbart övergivet. Trädgården är vildvuxen, färgen flagnar och hela huset andas tilltagande förfall.

Nyligen inleddes en kampanj här i Halland för att rädda de förfallna husen; projektet ”Lev din dröm” med syfte att fler ska få möjlighet att bo, verka och besöka landsbygden. För en väldigt billig peng går det att komma över en stuga, torp eller mindre gård.  Och utbudet verkar vara enormt – bara i Falkenbergs kommun finns 1300 dokumenterade ödehus.

ruckel

En nyutkommen bok: Ödehus – från ruckel till pärla av Robert Danielsson varvas personliga berättelser från ödehusräddare med tips om vanliga problem som hussvamp och murverksproblematik i grund och skorsten. Det är en växande rörelse med väldigt entusiastiska medlemmar som brinner för landsbygden och kulturminnesbevarande. Men klart är att man inte får vara rädd för håst, mångårigt slit innan rucklet kan kallas pärla. Men kanske är det vägen som är mödan värd?

Sven Olov Karlsson har tillsammans med fotografen Philip Periera dos Reis finnkammat Sveriges landsbygd på övergivna byggnader. Resultatet finns i två böcker, Svenska ödehus (2008) och Svenska ödehus 2 (2011). Här skildras ett Sverige som håller på att försvinna; bostadshus med krossade drömmar och dito fönster men även någon kyrka och sommarkoloni. Personer med kännedom om husen intervjuas vilket ger berättelser som är sorgliga, fantastiska och emellanåt roliga, lika ofta spännande. Bilderna är fantastiska och kompletterar texten perfekt.

Hampus Hedelius skrev 2008 Öde – det bortglömda Sverige.  I denna fotobok skildras skyddsrum från en tid när vi var överygade om att ryssen lurade runt hörnet, men också bergrum, övergivna laboratorier och hela fabriker.

Kanske har vi, eller ett antal eldsjälar,  kommit därhän att vi räddar husen istället för att tillåta fortsatt förfall. Hursomhelst är det vackra böcker som dokumenterar det vi inte ser fast det finns framför näsan.

hh

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Husesyn

Posted on by
Svara

interior-design-2899382_960_720Det påstås att det är ett svenskt fenomen att visa gäster runt i sitt boende vid första besöket. Själv tycker jag det är trevligt, både att titta runt och att visa mitt eget inte alls perfekta hem. Andra kan nog uppleva det som ett intrång – jag minns en livlig debatt i DN:s etikettspalt, ledd av salig Magdalena Ribbing, där hon helt förkastade seden:

Bevare mig väl! Denna ohämmade nyfikenhet! Faktiskt är jag benägen att kalla den svensk, min erfarenhet är att de gäster som har vuxit upp i exempelvis brittisk, amerikansk, fransk, tysk, italiensk kultur snarast skulle finna det genant att bege sig in i den privata sfär som andras sovrum och badrum utgör.

Så nej nej nej, du har inte minsta skyldighet att låta gästerna gå husesyn, oavsett de är svenska eller kommer någon annan stans ifrån. Har du generöst nog bjudit in dem så är det din sak att bestämma var i ditt hus de får sitta, stå och gå, en gäst har ingen rättighet att ”få se sig omkring”.

På senare år har det gått en rad tv-program där vi får kika in i vanliga människors boende. Givetvis är det ganska, för att inte säga väldigt originella hem som visas upp,  långt ifrån hur de allra flesta bor; ofta med tema som en speciell tidsepok eller en förkärlek för viss design eller färgskala.

Vissa hem är så sevärda att de blivit böcker som vi i vanlig ordning har på biblioteket.

Några axplock:

Hemma hos diktatorn är en bok som är vad den heter. Vi får titta in hos Stalin, Hitler, Bokassa, Lenin och Saddam Hussein och några till i samma liga. Det är kitch, vräkigt och smaklöst och med en uppenbar förkärlek för guld och leopardmönstrat; långt i från skandinavisk minimalism.

hemma

För den som inte går igång på ovanstående finns alternativ. Och vem vill inte se hur det ser ut hemma hos proffsen? I Arkitektens hem  av Kenneth Kauppi får vi följa med hem till 28 svenska arkitekter och ta del av deras tankar om boende. Uppföljarna till boken om deras hem heter Arkitektens fritidshus och Arkitektens trädgård. Tre väldigt trevliga, informativa och vackra böcker som du är välkommen att låna på Stadsbibliotket.

Jeanette, bibliotekarie Stadsbiblioteket i Halmstad

Den vilda jakten på ett bättre jag

Posted on by
Svara

deadline

Nytt år, nya möjligheter, nya löften! Känns det igen?

De flesta av oss har säkert gett ett halvhjärtat nyårslöfte om att träna lite mer, äta lite mindre, kanske leva lite klimatsmartare. Vi vill helt enkelt blir en lite bättre version av oss själva. Två män som har drivit optimeringskulturen till sin spets är Carl Cederström och André Spicer. De är båda forskare, Cederström i företagsekonomi vid Stockholms universitet och Spicer är professor vid Cass Business School i London. De beslöt sig för att under ett år systematiskt förbättra tolv delar av sitt liv med hjälp av den enomra floran av självhjälpsböcker. Projektet beskrivs i boken Den vilda jakten på ett (bättre) jag. 

vildaUnder året som de testade självhjälpsområden skapade de en struktur med ett projekt per månad: produktivitet, kropp, hjärna, relationer, andlighet, sex, njutning, kreativitet, pengar, moral och bekräftlese. Den sista månaden ägnades åt mening i bemärkelsen att fundera över hela projektets underliggande motiv. Alla projekt genomfördes med metoder och tekniker från populära självhjälpsgurus.

Och vad har då de båda forskarna gjort under året? Förutom all tid de lagt ner har det även kostat mer än 100 000 per person. De har genomgått plastikoperationer, använt narkotika och sexleksaker, träffat andliga medier och tävlat i tyngdlyft (!) Vi får en historisk genomgång över populära självhjälpstrender från 1930-talet och framåt och den gemensamma nämnaren är löftet om att du kan förändra ditt liv med hjälp av just den här metoden.

Boken är underhållande, och jag förfasas och häpnar i lika delar. Att så totalt gå in i ett projekt vittnar om antingen hängivenhet eller dårskap. Jag som läsare behöver bara hänga med på den halsbrytande resan mot ett bättre jag.

Jeanette, Stadsbiblioteket

 

 

 

Misslyckade och glömda brott

Posted on by
Svara

 

Björnligan_sprängmedel

Brott är inget att skämta om, inte minst om de innehåller våldsinslag. Har man blivit rånad i sin lilla butik och med dödsångest stirrat på ett skarpladdat vapen skapar detta förmodligen men för livet. Ändå kan det inte hjälpas att man understundom kan le en smula när man tar del av brott som är så klumpigt utförda att man baxnar. Som de två unga malmöiterna som i stor penningknipa med anledning av drogmissbruk rånar en bank men tappar sedlar innan de åker fast. Eller den ambitiöse Söderhamnspolisen, också med pengabekymmer, som får hjärnsläpp och rånar en bank för att strax därefter delta i jakten på sig själv. Naturligtvis åker han fast.

misslyckadeOm detta kan man läsa i Andreas Utterströms och Mattias Bergman Misslyckade brott : verkliga krimberättelser där allt gått snett (2018). Läser man kriminalromaner eller ser på filmade deckare handlar det ofta om att lösa näst intill perfekt planerade brott. Verkligheten är annorlunda, där råder, som det sägs på bokens baksida, ”kaos, hybris och dumhet”. Och tur är väl det.

 

 

Vissa brott är så spektakulära, eller förfärliga, att de integlömda glöms bort. Kidnappningen av Charles Lindberghs son är en sådan händelse, på svensk botten kan exempelvis nämnas de von Sydowska morden (bägge brotten, som inträffade 1932, är förövrigt omskrivna i denna blogg). Andra faller däremot i glömska. Det är sådana händelser Petter Inedahl beskriver i Glömda mord och andra försvunna brott (2016). Den gemensamma nämnaren är brott begångna i Stockholmstrakten under 1950- och 1960-talet. I rättvisans namn ska sägas att några knappast är okända, exempelvis det beryktade trippelmordet på två poliser och en väktare i Handen 1967. Men i övrigt innehåller boken ett antal tragiska fall som knappast tillhör de mest omskrivna i svensk kriminalhistoria.

 

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket