,
”Allt är gift, det är bara en fråga om dos”. Citatet har gett namn åt Olle Matssons bok och härstammar från 1500-talskemisten Paracelsus. Matsson är professor i kemi och har gedigna kunskaper i ämnet giftigheter. I senaste boken skriver Matsson om hur gifterna använts i människans tjänst under hela mänsklighetens historia, i en del fall i avskyvärda syften, i andra för att läka och lindra.
En del ämnen har vi använt i tron att de varit harmlösa, som t.ex. användandet av bly och arsenik i smink under 1700-talet. Även när kunskapen om de förödande effekterna – tandlossning, andningssvårigheter och till sist förgiftning och död – kom fortsatte man att använda gifterna eftersom de gav sminket oöverträffad vithet och konsistens.
Matssons tidigare bok, och min favorit, är En dos stryknin med titel lånad från Agatha Christies klassiska deckare. Här undersöker författaren gifter och giftmord i litteraturen, från Bibeln, via Kalle Blomkvist och lord Peter Wimsey till Rosens namn.
Med sin kännedom om gifters beskaffenhet tillrättavisar Matson ibland författaren, som med konstnärlig frihet gett giftet egenskaper som inte stämmer med verkligheten. Ibland går han till botten med översättarmissar, som skillnaden mellan bolmört och odört (den ena ger feber, den andra frossa).
De vanligaste gifterna i litteraturhistorien är arsenik, cyankalium och stryknin; speciellt arsenik används ideligen i både äldre och nyare deckare. Såklart finns i boken ett helt avsnitt om svampförgiftningar – var varsam om du blir bjuden på svamprätt av någon du inte riktigt litar på! Romerske kejsaren Claudius dog f.ö av förgiftad murkla, troligen serverad av frun Agrippina.
Hela boken En dos stryknin innehåller mängder av fakta om litterära giftmord. Kemisten Matsson förklarar pedagogiskt hur gifterna verkar, varför vissa svampar är giftiga (aminosyror i olycklig förening är en förklaring) och ägnar ett kapitel åt det giftigaste av alla giftiga gifter – botulinumtoxin med en dödlig dos på 0,00000005 gram. En av effekterna är muskelförlamning och vi känner ju till skönhetsinjektioner med ämnet botox där den aktiva beståndsdelen är just botulingiftet. Läskigt, eller hur?
Jeanette, Stadsbiblioteket
Det första som dyker upp i mitt huvud när jag hör uttrycket ”vett och etikett” är Magdalena Ribbing. I fikarummets samtal om ditt och datt dyker hennes namn ofta upp; ”vad skulle Ribbing sagt?” om att vi kommenterar varandra mat (det avrådde hon från) eller referenser till konstiga diskussioner i hennes Hyfs & stil-spalt i DN. Jag minns särskilt motståndet mot ordet ”hen” som hon motarbetade med kraft. Man måste inte hålla med Magdalena Ribbing för att sakna och respektera henne, hon stod för sina åsikter och försvarade dem mycket välformulerat. Vissa har avfärdat henne som upprätthållare av överklassmanér istället för att se det humanistiska patos som var hennes drivkraft. Om än med rötter i borgerliga ideal. Ibland överraskade Magdalena Ribbing; som när hon slog fast att Dylan inte alls var ohyfsad när han inte närvarade vid Nobelfesten efter att ha tilldelats priset i litteratur, eller ens bekräftade att han var pristagare. ”Dylan är ett geni, och genier måste tillåtas bete sig utanför ramarna” löd Ribbings omdöme.
Av engelskans prepare har bildats ordet prepping, som betyder ungefär förberedelse. Det preppare förbereder sig för är undergången, eller åtminstone ett längre strömavbrott eller datorhaveri som gör våra bankkort värdelösa och vi därmed inte kan tanka bilen eller köpa mat. Svenska myndigheter uppmanar oss att ha reserver för 72 timmar då vi ska klara oss utan el, vatten och tillgång till mataffärer. En preppare som tar hotet på allvar har resurser för långt mycket mer – de mest hängivna lämnar staden för ett liv på landet med självhushållning och egen brunn eller bygger en bunker i trädgården som fylls med överlevnadsmaterial för lång tid framåt.
