Havsbad

Salusand_havsbad

Så här i sommartider passar det fint att läsa om alla de badplatser som finns i Sverige. Havsbad listar 51 svenska badpärlor längs hela Sveriges kust.

En  anonym”badläkare” skrev 1890 följande anvisning för hur ett bad skulle gå till:

När man genom att doppa sig bragt hela kroppen i beröring med det salta elementet, så bör man ställa sig upprätt på så djupt vatten att det når ungefär till knäet, och vänd mot stranden afvakta den framrullande vågen.

I boken Havsbad får vi lära oss badhistorik; när började vi egentligen bada i havet? Det är svårt att belägga, men vi vet att de första offentliga badhusen byggdes på 1600-talet. Visste ni att nuvarande regeringshögkvarteret Rosenbad från början var ett badhus?

Länge badade man i varm- och kallbadhus, att bada i havet ansågs farligt. Simkonsten var inte så utbredd så det var nog en klok inställning.1902 härjade under juldagarna en storm som raserade i princip samtliga kallbadhus i västra och södra Sverige och långt ifrån alla byggdes upp igen.

mölle

Havsbad blev vanligt först på tidigt 1900-tal och i Mölle badade män och kvinnor gemensamt vilket var så oerhört att det lockade badsugna jetsetare från hela Europa. Och tänk vilket rabalder det blev över den första tvådelade baddräkten, ganska osmakligt döpt efter atomsprängningen som delade ön Bikini i två delar.

Konsten att simma blev mer allmänt förekommande under tidigt 1800-tal. 1934 startade den svenska folkrörelsen simborgarmärket och det sägs att svenskar tack vare detta är mest simkunniga i världen. Och vem har inte Baddaren eller någon av alla de andra märkena hemma?

Slutligen kan vi boken Havsbad läsa om badplatser som mina favoriter Arild, Lysekil, Sandhammaren och nästan 50 till. Och bilderna gör åtminstone mig väldigt sugen på att ta ett dopp.

Simma lugnt!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Kejne och rättsrötan – del 2

moberg

För ett par månader sedan skrev jag ett blogginlägg om Haijby-affären, den ena av de stora s.k. rättsröteaffärerna under 1950-talet. Den andra skandalen kallas Kejneaffären efter pastorn Karl-Erik Kejne (1913-1960).

Upprinnelsen var att en ung man kontaktade Kejne och påstod att hans hyresvärd, lekmannapredikanten Gösta Malmberg, försökt förmå den unge mannen att delta i ett sexövergrepp på en drogad kvinna. Denne Malmberg dömdes 1950, mot sitt nekande, för att ha begått sexuellt övergrepp mot en man som stod under Malmbergs övervakning och sålunda i en beroendeställning. Affären vidgades vartefter, Kejne och hans supportar hävdade att det fanns en ”homosexliga” under beskydd av höga samhällsskikt. Dessa anklagelser kunde avfärdas och trots ett visst mått av korruption inom rättsväsendet är väl hetsjakten på homosexuella den mest allvarliga aspekten av Kejneaffären.  Man kan med fog påstå att kampen för de homosexuellas likaberättigande försvårades av upprördheten i debatten.

kejne-verkligheten-bakom-1950-talets-rattsroteaffar

Om denna pikanta händelse har författaren (och rabbinen) Dan Korn, mest känd för sina fotoböcker om det försvinnande Gammalsverige, skrivit en riktig tegelsten, Kejne : verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffärer (2013). Korn tar även upp Kurt Haijby och dennes anklagelser mot kungahuset.

apelsinmannen_pocketVill man ha en skönlitterär skildring av denna infekterade tid kan jag rekommendera Birgitta Stenbergs delvis självbiografiska romaner Mikael och poeten (1956) och Apelsinmannen (1983) (titeln syftar på att Kejne påstod sig ha blivit utsatt för ett attentat medelst en förgiftad apelsin).

Håkan Olsson

Ulrike Meinhof : människan och terrorn

baader

Baader-Meinhofligan

Vi tycks leva i en mörk och bekymmersam tid. För ett par veckor sedan slog terrorn till på Drottninggatan i Stockholm, en fredagseftermiddag då människor av olika nationaliteter fridsamt strövade runt i huvudstadens mitt. Gärningsmannen, en uzbek som nekats uppehållstillstånd, kapade en lastbil och mejade ner människor längs gatan innan fordonet kraschades i ett varuhus. Fyra personer dog och ett flertal skadades. Vi har sett mönstret tidigare, i Nice, i Berlin.

Det kan vara viktigt att påpeka att trots dessa illdåd, ofta med jihadistisk bakgrund, så har Europa upplevt mer terrordrabbade årtionden. Under 70- och 80-talet var Storbritannien svårt drabbat av IRAs terror, bomber i London och på Nordirland var nästan vardagsmat. I Italien orkestrerade de röda brigaderna flera spektakulära bomddåd och kidnappningar. I Västtyskland var RAF – Rote-Armee-Fraktion – aktiva under främst första halvan av sjuttiotalet. En central gestalt i denna marxist-leninistiska s.k. stadsgerilla var journalisten Ulrike Meinhof.

Meinhof föddes 1934, blev tidigt föräldralös och uppfostrades av en vän till familjen. Hon drogs in i studentrörelsen och radikaliserades under 60-talet. Hon var en utmärkt stilist och skrev i tidskriften konkret (som i hemlighet finansierades av den östtyska regimen). Det västtyska 60-talet var en tid av uppror och nytänkande. De unga anklagade föräldragenerationen, ofta med rätta, för att ha förträngt den nazistiska erfarenheten och det omfattande medlöperiet. I april 1968 utsattes vänsterledaren Rudi Dutschke för ett attentat, en högerextremism höll i vapnet. Detta blev startpunkten för RAF, för vilken Meinhof blev ett slags taleskvinna. Till skillnad från jihadistisk terror var gruppens dåd inte urskillningslösa, den riktades mot mål som RAF utsåg som motståndare, exempelvis banker, företagsledare mm. Gruppen finansierade sin verksamhet via bankrån. Ledande i fraktionen var, förutom Meinhof, Gudrun Ensslin och Andreas Baader (därav benämningen Baader-Meinhof-ligan). Senare åtalades Meinhof, med övriga, för mord på fyra personer. Meinhof dog, under oklara omständigheter, officiellt självmord, I Stammheimfängelset i maj 1976.

omslag-till-ulrike-meinhofDen tyska författaren Jutte Ditfurth publicerade 2008 en utmärkt biografi, Meinhof. Boken följer Ulrike tätt i spåren, från den besvärliga barndomen till det ödesdigra sjuttiotalet. Ditfurth låter läsaren ta ställning, väjer inte för Meinhofs ansvar men söker också svaren i den tämligen repressiva västtyska miljön. Vill man ta del av Meinhofs egna texter kan jag rekommendera Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt, utgiven på Cavefors förlag 1976.

Slutligen vill jag varmt rekommendera Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman Theres (1996). Författaren talar genom dokument, brev och andra handlingar och väver en kalejdoskopisk och ytterst fascinerande väv kring en av 1900-talets mest gåtfulla personligheter.

Håkan Olsson

Haijby och rättsrötan

-s-haijby-k-1947-patrik-kajson

I december 1947 lämnar en bok med titeln Patrik Kajson går igen trycket. Boken, skriven av Kurt Haijby, ges ut på eget förlag och upplagan är på 1000 exemplar. Boken köps till största delen av polisen, med medel tillkomna från hovförvaltningen.

 

 

Bakgrunden är att Haijby, en kringflackande särling med brottsligt förflutet, bl a bedrägeri, vållande till annans död och otukt med barn, har påstått att han haft en affär med kung Gustav V. Detta har enligt forskningen (exempelvis Stig Hadenius i dennes biografi Gustav V (2005)), inte kunnat beläggas, likafullt betalar hovet stora summor till Haijby i utbyte mot hans tystnad.

Haijbyaffären är en av 50-talets  s.k. rättsaffärer, mycket omskriven, bl a engagerade sig Vilhelm Moberg i saken. Efter kungens död 1950 skriver Haijby ett antal skrivelser till olika myndigheter vars genomgående tema är att han utsatts för rättsövergrepp, bl a har han vid några tillfällen placerats på Beckomberga. Haijbys advokat Henning Sjöström är övertygad om sanningshalten i hans klients påståenden. 1952 krävde Herbert Tingsten i DN att saken måste undersökas offentligt.

haibysjösy

Haiby t.v. med sin advokat HenningSjöström

Advokaterna Lena Ebervall och Per E. Samuelsson publicerade 2008 romanen Ers majestäts olycklige Kurt där de i huvudsak ansluter till Mobergs och Sjöströms kritiska synsätt. Maths Heuman torgför i Rättsaffärerna Kejne och Haijby (1978) att Haijby med  hustruns hjälp pressat hovet på pengar genom att lögnaktigt antyda att kungen gjort sexuella närmanden. Hajiby har kunnat beslås med flera lögner, bl a att han förfördes av kungen redan 1912. Likafullt måste man ställa frågan varför hovet betalade Haijby ansenliga summor. Oavsett kan man nog konstatera att rättsövergrepp förekommit. Som en röd tråd genom hela affären löper också en unken syn på homosexualitet, man får dock betänka att homosexualitet avkriminaliserades först på 40-talet.

Avslutningsvis vill jag citera vad Ernst Wigforss lär ha sagt när han fick kännedom om misstankarna kring den åldrade monarken: ”Kungen? Så vital vid hans ålder? Beundransvärt”

Håkan Olsson

Bob!

bob_dylan_in_toronto2

Det har väl inte undgått någon att årets nobelpristagare i litteratur heter Bob Dylan. Det ska erkännas att jag inte var helt förtjust i valet i år, detta trots att jag lyssnat hela mitt vuxna liv på Dylan och räknar honom till de allra största inom musiken.  Kanske beror mitt motstånd på att jag inte tycker att vare sig Dylan eller musikvärlden behöver ett litteraturpris, medan det för litteraturen är en av de få dagar på året när allt ljus faller på valet av författare.

Men nu när första bestörtningen lagt sig är jag ändå lite motvilligt förtjust. Det är kul att fundera över ifall Dylan  – som är känd för att vara lite vrång – verkligen dyker upp på Nobelfesten. Kommer han att konversera drottningen? Hur blir det med klädseln – kan en rebell bära frack?

Tiden får utvisa hur det blir. I skrivande stund har Bob Dylan inte kommenterat priset offentligt.

Men hans texter då? Håller de för att läsas utan musikkomp? Absolut, anser jag, även om jag föredrar att lyssna på helheten som Dylans röst och ackompanjemang ger.

En personlig favorit är  Tomorrow is a long time:

If today was not an endless highway
If tonight was not a crooked trail
If tomorrow wasn’t such a long time
Then lonesome would mean nothing to you at all

Ah but only if my own true love is waitin’
Yes and if I could hear her heart a softly poundin’
Only if she were lying by me
Would I rest in my bed once again

I can’t see my reflection in the mirror
I can’t speak the sounds that show no pain
I can’t hear the echoes of my footsteps
And can’t remember the sound of my own name

Ah but only if my own true love is waitin’
Yes and if I could hear her heart a softly poundin’
Only if she were lying by me
Would I rest in my bed once again

 

En som lär vara extra glad över valet av litteraturpristagare är Ola Holmgren. Tidigare i år gav han ut boken Stickspår: åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur

stickspar

Andra titlar i vår bibliotekskatalog är memoarerna eller ett antal böcker som försöker fånga in myten Dylan:

Det är inte mig ni söker av David Dalton

Dylan: mannen, myten, musiken av Clinton Heylin

Dylan i 60-talet : tematiken i Bob Dylans sångtexter och dikter 1961-67 

 

 

 

Och här kommer hans allra vackraste sång:

 

Jeanette, Stadsbiblioteket

 

Medan de sov – dramat i Medford 1984

billy

Natten till den 27 april 1984 tar räddningstjänstens sambandscentral i Jackson County, Oregon, emot ett förbryllande samtal. En flicka, femtonåriga Jody Gilley, påstår att hennes äldre bror, artonårige Billy, slagit ihjäl föräldrarna samt lillasystern med ett baseballträ. Polisen skickas till adressen och kan bara konstatera faktum.

2008 publicerar den amerikanska författaren Kathryn Harrison boken Medan de sov : en undersökning om mordet på en familj. Via intervjuer med Jody, Billy, grannar, socialarbetare samt djupdykning i rättegångsprotokoll och psykiatriska utlåtanden försöker Harrison förstå hur det ofattbara kunde ske. Jody berättar att brodern efter mordorgien rusar upp till hennes rum och säger: Nu är vi äntligen fria!

Fram tonar berättelsen om en dysfunktionell familj, ruvande på mörka hemligheter. Trots Billys hemska dåd kan man ställa sig frågan vem som egentligen är den skyldiga. Kontrasten mellan den inspärrade brodern och den framgångsrika yrkeskvinnan är fullständig, samtidigt är de för evigt bundna till samma plats och tid den där vårnatten i Medford.

medan-de

Harrisons bok är spännande som en detektivroman, trots att man vet ”vem som gjorde det”. Författaren söker förstå hur man överlever ett trauma och hur de inblandade hanterat katastrofen. Framför allt är det en historia om hur misshandel och förtryck deformerar barn och en kuslig påminnelse om hur utlämnade dessa kan vara.

Håkan Olsson, bibliotekarie

Skottet på maskeradbalen

Inv.nr: ##om det finns.##

Sverige 1792. Inom adeln tilltar kritiken mot den svenske monarken, Gustav III. I Frankrike pågår revolutionen, en radikal författning har antagits och kungaparet hålls i husarrest. Efter det onödiga kriget mot Ryssland, som slutade med status quo efter segern vid Svensksund 1790, och inte minst Förenings- och säkerhetsakten, som märkbart beskar deras makt, jäser det inom adeln. Generalen Pechlin anses vara spindeln i sammansvärjningen. Efter några försuttna tillfällen slår attentatsmännen till under maskeradbalen kvällen den 16 mars 1792. Trots att kungen anonymt varnats går han ner till de dansande och omringas snart av män i svarta kappor och vita masker. Ett skott avlossas och kungen utbrister: ”Ah! Je suis blessé”. Regenten förs bort, dörrarna stängs och inom några dagar har den rådige polismästaren Lilliensparre häktat flera av de sammansvurna. Skytten, Johan Jacob Anckarström, avrättas. Kungen dog den 29 mars, efter nästan två veckors svår plåga.

Anckaströms_mask_kni_pist

Detta är den dramatiska historien i komprimerad form. Litteraturen kring mordet är stor. Inte bara litteratur; Verdis opera Maskeradbalen är baserad på händelserna 1792. Jonas Love Almqvists kalejdoskopiska roman Drottningens juvelsmycke (1834) utspelar sig före och efter attentatet; kungadådet kan sägas vara den sammanhållande tråden.

I det femte bandet av Sveriges historia, delen som berör tiden 1721-1830 (2011), kan man läsa om bakgrunden till mordet. SVT visade 1986 en miniserie, Sammansvärjningen, med manus av Olle Häger och Hans Villius. Samtidigt utkom skriften Sammansvärjningen : dokument kring mordet på Gustav III. Den flitige Jan-Öyvind Swahn, som nyligen gick bort, har i Svenska mord (2003) ett kapitel om dådet.

Mycket kan sägas om detta, jag har endast givit några nedslag i den rikhaltiga litteraturen om den gustavianska tiden och det chockerande mordet på den svenske kungen.

Håkan Olsson, bibliotekarie