Palmemordet

sista

Jag beställde nyligen ännu en bok om mordet på Olof Palme, Lars Borgnäs Olof Palmes sista steg : i sällskap med en mördare (2020). Den torgför teorin att det primära målet var Lisbeth Palme och att Olof föll för det andra skottet. Som brukligt när det gäller privatspanare nyttjar man de vittnesmål som talar för den egna teorin och struntar stillsamt i de som motsäger den. Lena Andersson, författaren och skribenten, har tydligen skrivit förordet. Andersson har tidigare, i en DN-artikel, förespråkat ”mötesscenariot”, att Palme skulle stämt möte med någon. Mitt på Sveavägen, halv tolv en kall februarikväll!? Logiken förefaller likna en vällagrad emmenthalerost – full av hål.

Och nu, den artonde februari, halvannan vecka före 34-årsdagen av mordet avslöjar Palmegruppens åklagare, som ironiskt nog heter Krister Petersson, att man senare i vår ämnar väcka åtal, alternativt lägga ner utredningen för gott. Förvirring är bara förnamnet.

den-osannolika-mordaren-skandiamannen-och-mordet-pa-olof-palmeNär jag senare tar del av tidningarnas artiklar kring nyheten verkar det handla om Stig Engström, den så kallade ”Skandiamannen”. För ett par år sedan publicerade tidskriften Filter ett reportage som pekade ut Engström som gärningsman. Det blev också en bok, Thomas Pettersson – Den osannolika mördaren(2018). Som vanligt talar en del för Engström, en del emot. Till skillnad från diverse andra spår finns det en tydlig koppling till brottsplatsen, Engström jobbade i grannhuset och var bevisligen på plats mordkvällen. Å andra sidan uppsökte han frivilligt polisen, som vittne, och betedde sig rent allmänt knappast som en förövare skulle ha gjort. Det finns ett problem till, Engström dog 2000.

Ämnar åklagare Petersson fastslå att Engström är mördaren måste det till handfasta bevis, läs mordvapnet. Annars hamnar vi i ett läge där fallet sägs vara ”polisiärt uppklarat” vilket för övrigt många, inte minst poliser, anser om Christer Pettersson (alltså inte åklagaren), 1989 dömd i tingsrätten men friad i hovrätten.

Blomma-Rosor

Jag beundrar Olof Palme, både för hans politiska gärning, och som människa. Många av de reformer som vi, hittills, tagit för givna tillkom under hans regeringstid – daghemsutbyggnad, föräldraförsäkring, förbättrad jämställdhet, MBL och LAS. Han var också en stridbar röst i den internationella politiken; kritiserade USA för den orättfärdiga krigföringen i Sydostasien, arbetade mot kärnvapen, nagelförde diktaturer, från Tjeckoslovakien till Spanien.

Han var också en intellektuell politiker, bildad, litteraturintresserad. Palme kunde i tal citera Stig Dagerman eller Ragnar Thoursie. Några årtionden senare prisade en annan statsminister Camilla Läckberg!

Åren efter mordet läste jag mycket om attentatet. Vartefter blev jag allt tröttare i takt med att konspirationsteorierna avlöste varandra. Privatspanarna blev allt fler, man kan tala om foliehattarnas parad.

underbara-dagar-framfor-oss-en-biografi-over-olof-palmeEtt tips är att istället rikta sökarljuset mot Palmes liv och gärning, läs gärna Henrik Berggrens förträffliga biografi från 2010 Underbara dagar framför oss”. Olof Palme är så mycket intressantare som levande än död.

Men nya böcker ges ut, hattarna sitter fast och jag känner mig gammal och trött.

 

Håkan Olsson

Brevbäraren som gick upp i rök

bj

Bosse Jansson

Jag har tidigare i denna blogg skrivit om märkliga försvinnanden, exempelvis det förbryllande Dahljöfallet, där tre unga arbetarkillar från Göteborg spårlöst försvinner en julidag 1965. Det finns ett sällsamt sug i dessa berättelser, som stannade tiden; de försvunna befinner sig i någon sorts limbo, vare sig levande eller döda. Även litterärt är detta ett tacksamt stoff, jag påminner mig en tidig novell av Per Olof Sundman, där en hästtransport över en norrländsk is slutar med ett gåtfullt försvinnande.

Anders Sundelin, som tidigare bl a publicerat en läsvärd bok om Stig Wennerström, har alldeles nyligen utgivit Brevbäraren som försvann. Fallet är ingalunda okänt, Sundelin själv har ägnat försvinnandet ett kapitel i Främlingen i Falun (2002), men detta är den första stora genomgången av mysteriet.

bb

Bosse Jansson är lång och rödlätt, vid försvinnandet är han 26 år. Jansson jobbar som brevbärare på Söder i Stockholm, bor ensam i en lägenhet på Folkungagatan. Han är politiskt engagerad på yttersta vänsterkanten och är livligt engagerad i Svensk-albanska föreningen. Jansson uppfattas som ytterst samvetsgrann, både på arbetet och i föreningslivet. Sundelin skriver: ”Lördag morgon stiger han upp, tidigt, går till jobbet, sorterar posten och bär ut den. (Lördagsutdelning finns fortfarande för dem som betalar.) Efteråt tar han tunnelbanan till Kristineberg, gör vad han ska göra och förbereder måndagskvällens styrelsemöte. Han säger hejdå till Per Lundgren, vi ses på måndag. Han tar tunnelbanan hem. Mer vet vi inte.” Det är lördagen den 3 april 1976 och sedan dess är Bosse Jansson borta.

Jag rekommenderar verkligen Sundelins bok, mer för de frågor den ställer än de eventuella svar som ges. Sökandet efter minsta lilla ledtråd, hur perifer den än kan verka, samtal med bekanta till Jansson, letande i diverse arkiv – allt finns med. Torts att lösningen förefaller lika svårfunnen vid bokens slut är vägen dit mödan värd.

En nära men avlägsen tid kommer oss till – Sundelin umgicks i liknande kretsar som Jansson – det blir samtidigt en belysning av författarens egna förflutna. Och frågan kvarstår, vad hände egentligen med den gänglige brevbäraren de där tidiga aprildagarna för drygt fyrtio år sedan?

out-of-the-question

Håkan Olsson

Älskade öar

Det är något särskilt med öar. Då tänker jag mest på mindre öar som kanske bebos av några hundra personer, eller de kanske mest fascinerande, de obebodda. Därmed inget ont sagt om större öar, som ibland också är nationer, likt Irland och Island.

ven

Vackra Ven

Min favoritö är Ven som hustrun och jag besöker en gång per år. Om den har det skrivits ett blogginlägg för några år sedan.

Fåröborna betraktar sig inte som gotlänningar, gutarna bor på ön söderut. När jag var på Fårö för några år sedan frågade jag en boende om de inte önskade en bro till ”fastlandet” och möttes av ett förvånat ansikte och det koncisa svaret ”usch”.

fårö

Fåröraukar

Som sydhallänning vill man gärna ha öarna på distans. Bohuslänningar och stockholmare skryter om sin fantastiska skärgård. Den mår vara fin men kan på intet vis konkurrera med den öppna horisontens magi. Nä, det räcker gott med Tylön.

tylön

Tylön

I sin fantastiska bok om avlägsna öar skriver Judith Schalansky om den obebodda Ensamheten (tillhör Ryssland och ligger i arktiska oceanen). Under kalla kriget hyste ön en av Sovjets största polarforskningsstationer – Schalansky noterar ”Den som kommer hit är inte längre en fånge utan en eremit, som tigande sitter av sina år i isöknen för att sedan återvända till fastlandet som ett helgon./…/ Chefsmekanikerns underhållsarbeten är nogsamt noterade i loggboken, olje- och bensinnivån för varje enskild maskin. Men den sista noteringen håller sig inte inom spalterna; skrivet med röd filtpenna står där: Den 23 november 1996. Idag kom evakueringsordern. Vatten urtappat, dieselgeneratorn avstängd. Stationen är… Det sista ordet går inte att läsa. Välkommen till Ensamheten.”

atlas

Någonstans längtar jag dit, ungefär som Bea Uusma längtar till Vitön med skillnaden att hon faktiskt varit där. På Vitön alltså.

Håkan, Stadsbiblioteket i Halmstad

Dags att lämna badkaret och ro ut till havs?

regn

Alla somrar bjuder inte på soliga varma dagar i obruten följd. Om det skulle drabba oss finns här ett tips för de många inomhusaktiviteterna närmånga knorranden hörs från alla håll och kanter. Det tråkiga med regn och kyla är att de aktiviteter som planerats in kanske inte blir av eller helt enkelt blir mindre roliga. Sola går inte, bada går men det är plågsamt, after beachen går också men tjusningen förtas och så håller det på. Men det finns ett klassiskt sommarintresse som inte kräver någon sol eller vidare värme för att vara roligt (enligt vissa), vad jag tänker på? Jo, segelbåten.

segelbåt

Många har de människor varit som efter en särdeles vild kväll har tagit skepparexamen i bohagets badkar. Men ser du, detta gills inte.  För om du skulle vilja navigera större båtar, eller varför inte ta till med ett helt skepp, bör man skaffa sig lite mer kött på träbenet genom att skaffa sig ett kustskepparintyg.

Känner du att du är ute på djupt vatten? Bara lugn, detta kan vi ro i hamn för på bibblan har jag gjort ett djupdyk bland hyllorna och här har jag lyckats fiska fram en uppsjö av böcker:

Kurs och bäring : förarintyg, kustskepparintyg / NinaNordström & Johan Tengström

Eller kanske har du koll på vart rodret sitter men är mer orolig för om lagningen du gjort på båten håller. Då bör du nästan låna någon av dessa böcker för inspiration och handfasta tips:

Stora boken om båtunderhåll : återanvänd, förbättra och reparera med experterna! / Pat Manley, Rupert Holmes

Rena skönheter : klassiska svenska segelbåtar / Bengt Jörnstedt

rena

Eller kan det vara så att din seglats över de sju haven är alldeles för lugn? Då skulle jag rekommendera dig att läsa en stund i Dougald Macfies bok Mot vita havet: med segelbåt på Dödens kanal. Den kanske kan få lite fart på pumpen din när resan är för händelselös! Hade det varit jag som satt uttråkad på en segelbåt (vilket allt mer ser ut som en möjlig framtid) hade jag definitivt tagit med mig en portabel DVD-spelare och sedan satt på Steven Spielbergs film Hajen. Mysigt. Och gissa vad? Den kan du också låna på bibblan!

Frida H – Stadsbiblioteket

Kulturen spelar roll!

Utrota varenda jävel

sL

Häromdagen läste vi att Sven Lindqvist dött. Ännu en alldeles egen röst som tystnat, i sällskap med Bodil Malmsten, Anders Ehnmark, Torgny Lindgren för att bara nämna några svenska författare som lämnat oss de senaste åren.

Lindqvists mest lästa och spridda bok (översatt till 14 språk!) är Utrota varenda jävel; en modern klassiker om rasismens idéhistora. För mig var läsningen av den en ögonöppnare och ahaupplevelse som jag nog inte känt vare sig förr eller senare. Titeln är hämtad ur Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta som är en allegori över kolonialiseringen av Kongo under början av 1900-talet. Mörkrets hjärta ligger även till grund för filmen av Francis Ford Coppola med titeln Apocalypse now, även om ramhandlingen här har förlagts till Vietnamkriget.

Med Utrota varenda jävel visar Lindqvist att folkmorden inte började, eller slutade, med Förintelsen. Auschwitz var den ”moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken det europeiska världsherraväldet sedan länge vilade”, skriver Sven Lindqvist. Rasism och främlingsfientlighet med folkmord som sitt yttersta uttryck är centralt i europeisk identitet, menar Lindqvist. Såklart orsakade boken stark debatt när den kom 1992, en tid där svensk rasism fick ny näring av ett parti som Ny Demokrati som sedermera fick plats i riksdagen.

Reklamen-aer-livsfarlig-en-stridsskrift-(Pocket--2004)

Andra banbrytande böcker av Sven Lindqvist är Reklamen är livsfarlig (1957) där han drar paralleller mellan västerländsk reklam och kommunistisk statspropaganda. I Myten om Wu Tao-tzu skriver Lindqvist om sina erfarenheter av den enorma fattigdom och globala orättvisor som han blir medveten om under en flera år lång resa i Asien.

Vila i frid Sven Lindqvist och tack för allt!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Den försvunne brevbäraren och andra mysterier

Amelia_Earhart_awaits_transatlantic_flight_1928mp

Det är något alldeles särskilt skrämmande och fascinerande med människor som bara försvinner. Ta exempelvis flygarässet Amelia Earhart, den första kvinnan som flög över Atlanten. 1937 försvinner hon, tillsammans med navigatören Fred Noonan, någonstans i Stilla havet. Många teorier om försvinnandet har framförts men faktum kvarstår, planet med Earhart och Noonan har aldrig hittats. Postumt utkom 1939 Sista flygningen.

Ett annat märkligt försvinnande inträffar i Göteborg 29 juli 1965. De tre arbetargrabbarna Gay Karlsson, 21, Jan Olof Dahlsjö, 22 och Kjell Åke Johansson, 16 säger att de ska till Åsa och campa. De kör iväg i en duvblå Volvo och har sedan dess aldrig setts till. Vädret är för övrigt kallt och regnigt. Till yttermera visso försvinner även en fjärde person i Göteborg denna dag, Hybner Lundqvist, son till den kände konstnären Evert Lundqvist. Han skickar ett vykort till föräldrarna och är sedan dess spårlöst försvunnen. Det finns en intressant P4-dokumentär om det så kallade Dahlsjöfallet.

missing_postmanJuldagen 1929 var en vanlig arbetsdag för brevbäraren Larry Griffin i den lilla irländska byn Stradbally. Traditionen säger att postmannen ska trakteras med både mat och dryck just denna dag, troligen fyllnar Griffin till vartefter. Kanske hamnar han på Whelans pub. Dagen efter hittas hans övergivna cykel en bit utanför byn. Nittio år senare är hans kropp inte funnen. Flera ortsbor arresteras, däribland några poliser. Man misstänker att Griffins av någon anledning avlidit på puben och att ägaren och polisen gjort sig av med kroppen, bl a därför att det rådde alkoholförbud på juldagen. Fallet går till domstol men efter att ett nyckelvittne ändrat sig faller åtalet. Händelsen verkar mycket känslig i Stradbally, flera decennier senare hotas personer som frågar om försvinnandet.

Fachtna Ó Driscoll har skrivit om det märkliga ”mordet” i The missing Postman : what really happened to Larry Griffin? (2011)

Men nu är det dags för mig att försvinna, åtminstone tillfälligt…

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad

Brott som skakat Sverige – enligt Martin Borg

handbojor

Litteraturen om verkliga brott är bred och att döma av utgivningen lär flödet knappast sina. Ibland stöter man på väl skrivna och djupt researchade böcker, som Hannes Råstams Fallet Tomas Quick (2012) eller Stefan Lisinskis utmärkta grävjobb om Kalamarksfallet, Att ta ett liv (2017). (Bägge för övrigt omskrivna i denna blogg.) Kvaliteten är dock ojämn men därvidlag skiljer sig väl böcker om brott inte från utgivningen i stort.

brottenUnderstundom publiceras böcker där beskrivningar av ett antal, mer eller mindre kända, brott presenteras. Martin Borgs Brotten som skakade Sverige (2017) är ett sådant exempel. Alldeles nyligen har Borg kommit med en uppföljare med den logiska titeln Brotten som skakade Sverige : tjugo nya brott (2019). Här samlas ett antal fall och bredden är stor, från en rapsodisk beskrivning av de tvivelaktiga domarna mot Olle Möller till giftskandalen i Teckomatorp. Jag tycker nog att Borg famnar över lite för mycket, bättre vore om han fördjupat och låtit sig nöja med, låt säga, hälften fall.

 

Dessutom är urvalet något tveksamt, ubåten Ulvens förlisning 1943 är förvisso intressant men knappast ett brott i gängse bemärkelse. Samma gäller kapitlet om den nedskjutna DC-3:an (Catalinaaffären 1952).

Men söker man kortfattade sammanfattningar av en samling kända företeelser, likt Åmseletragedin 1988 eller Stenbergapyromanen, ”verksam” från 60-talet till 80-talet, duger boken gott.

Håkan Olsson, bibliotekarie Stadsbiblioteket i Halmstad