Skidhandsken är kastad!

Av Frida Werner

Det är med en barnslig förtjusning som jag traskar upp till vinden för att hämta ner carvingskidorna. De har fått vänta alldeles för länge, men snart ska de få arbeta igen. Med bitterljuva känslor kollar mina ömtåliga fingertoppar om skidorna behöver slipas inför säsongen. Aj, behovet av plåster säger mig att den halvåriga dvalan inte har satt sina spår på de fortfarande sylvassa kanterna. Perfekt!

I skrivande stund är skidorna framme, liftkortet köpt, goggles, hjälm, handskar är framplockade och på en superrea i sportaffären hittade jag nya kläder. Jag har också hunnit läsa det senaste numret av Utemagasinet, som hade snöat in på temat skidor. Med allt förberett är det bara den långa väntan som återstår, och den, den kan vara grym. Hela min själ längtar efter att stå däruppe på fjälltoppen, varifrån jag kan se på hur ett urklipp av världen breder ut sig nedanför mina fötter. Denna episkt lyriska miljö i kombination med den rena skräck som utförsåkning stundtals kan erbjuda (ibland går skidorna fortare än planerat) är helt enkelt oslagbar.

I min drömbild för en perfekt skiddag svischar jag nedför stupande backar i ett rasande tempo och varje kurva tar jag med en precision, stil och elegans jag i ärlighetens namn inte riktigt har i verkligheten, där jag ibland ofrivilligt och abrupt slutar åket i skogen (sånt som händer alla).

För den som också ibland hamnar lite snett i livet och på berget rekommenderar jag att man före avresa, slaviskt läser och begrundar Lavinboken: skidåkarens guide till att bedöma och hantera riskerna med laviner, och för den som önskar lugnare former och hellre går på tur har vi Lantmäteriets behändiga fjällkartor till utlån.

Även om jag stundtals känner mig som alpinisten Frida Hansdotter påminner de ofrivilliga skogsturerna mig om någonting annat, det faktum är att jag ofta tar mig vatten över huvudet. Jag minns speciellt en dag då självförtroendet var på topp och jag fick snilleblixten att köra över till Sälen för att åka den beryktade backen Väggen. Hade jag varit lite klokare skulle jag klart tänkt efter före, men det är inte min stil, så vi åkte dit. Till en början var lutningen på backen en baggis men efter några meter tog den en otäck vändning, gick rakt ner och det enda som hördes var mitt avgrundsvrål.

Nu är detta kanske inte riktigt sant utan det som hände var snarare att modet rann ur mig, skidorna bara slirade runt och jag vågade inte fortsätta åka, istället satte jag mig ner och funderade på hur jag skulle ta mig ur knipan som jag hade försatt mig i. Jag behövde inte sitta särskilt länge förrän insikten kom att det inte går att vända om, det fanns bara ett sätt att sig därifrån levande, och det var ner, och ner kommer man ju alltid. Efter mycket sladdande och plogande kom jag ner i ett sammanhängande stycke men den här dagen lärde mig en nyttig läxa för livet… jag behövde bättre skidor!