Fotboll – glädje och vånda

Av Håkan Olsson

 Fotboll är världens populäraste och mest spridda sport. I de flest länder är fotbollen förstasport, det stora undantaget är naturligtvis USA. Passionen kring spelet om bollen antar nästan religiösa former som ibland, dessvärre, urartar. Bråken i Marseille mellan ryska och engelska fans, läs huliganer, är det senaste exemplet.

Jag är allmänt sportintresserad, men fotbollen intar en självklar särställning. I mitt jobb är idrottsintresse inte en allmän företeelse, men för mig  råder ingen motsättning mellan poesi och ett perfekt inlägg.  Zlatans avgörande frispark mot Danmark i andra play-off -matchen  i november var stor konst!

Nu spelas EM i Frankrike. Det är både roligt och plågsamt; att följa favoritlaget, det må vara svenska landslaget eller ett klubblag, är som att åka berg och dalbana. När man dessutom har en pessimistisk utgångspunkt blir det etter värre. Ibland undrar jag varför man frivilligt utsätter sig för nittio minuters  stegrande nervositet, ibland uppgivenhet, besvikelse – och så plötsligt – en kort stunds eufori.

Nick Hornby, den engelska författaren, debuterade 1997 med Fever Pitch. Hornby är Arsenal-anhängare (för övrigt mitt engelska lag) och gestaltar utmärkt det jag ovan försökt antyda. Beskrivningen av den totala lyckan när Arsenal slutligen vinner ligan är obetalbar!

På svenska har vi flera duktiga fotbollsskribenter, några av dem är knutna till Aftonbladet. Simon Banks krönikor är välfunna men främst håller jag nog Erik Niva, som också publicerat många av sina texter i bokform – Liven längs linjen  (2008), Den nya världsfotbollen (2010), Utväg: fotboll (2014) – och den senaste, Känner ni vibbarna : fotbollen och det nya Sverige (2016). Niva har ett brett perspektiv, i den senaste samlingen lyfter han fram fotbollen som samlande, integrerande kraft. I dagarna har den stridbare TV4-journalisten Olof Lundh, som ofta vågar ställa de obekväma frågorna, publicerat Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll.

Förra sommaren överraskade det svenska  U21-laget hela Europa när man högst oväntat vann EM-guld i Tjeckien. Flera spelar i det laget har tagit plats i årets EM-trupp, det finns möjligheter för blivande förbundskaptenen Janne Andersson att på sikt bygga ett bra lag. Men just nu handlar det mesta om vår enda världsstjärna, Zlatan.

Har jag inte glömt något? Visst, damfotbollen – lika viktig – men till den får jag återkomma.

Heja Sverige!