Varför blir man bergsbestigare? Jag tänker inte på personer som utövar sporten klippklättring utan de som gärna ger sig in i dödens zon, d v s höjder över 8000 meter. Där är klättringen inte extremt svår, däremot är de omgivande faktorerna ytterst komplicerade. Hård köld, fruktanvärda stormar, farligt låg syrehalt. I dagarna har vi tagit del av katastrofen på Mount Everest, där fler än tio sherpas avlidit efter plötsliga laviner. Nepaleserna jobbade för att förbereda klättrare inför toppförsöken, de satte upp rep, ordnade med stegar mm.
Det har skrivits mycket om alpinism. En klassiker i genren är Heinrich Harrers Den vita spindeln (1960), om förstagångsbestigningen av Eigers nordvägg. Den kallas också Mordwand, givet den stora samling offer som den tekniskt svåra, närmast lodräta, väggen skördat. Den typen av klättring genomförs bara av erfarna alpinister; till Everests topp kan man däremot köpa sig, komplett med sherpas, syrgas och ledare.
Jon Krakauer skildrar i Tunn luft (1998) de ödesdigra toppförsöken mot Everest 1996. På grund av förseningar och svåra väderleksförhållanden blev två klättringslag kvar strax under toppen. Åtta personer avled. I Göran Kropps 8000+ (1998) skildras de dramatiska händelserna från ett annat perspektiv, Kropp besteg berget ett par veckor senare.
Peter Zuckerman beskriver i Begravda i himlen (2013) en liknande olycka på K2, planetens näst högsta berg. 11 personer omkom vid en bestigning 2008, huvudsakligen beroende på laviner.
Har jag fått svar på min inledande fråga? Nej. Är jag fascinerad? Ja.
Världens vetande väntar 