Prins (?) Harry

Prins Harry och Meghan Markle.

Av Frida, Stadsbiblioteket

Jag ska börja med ett erkännande. Detta är inte enkelt men det sägs ju att hemligheter är tunga att bära, och jag är svag. Så här kommer den: avlastningen, bekännelsen. Puh. Jag som egentligen är en inbiten antirojalist har veknat och fallit för trycket. Huvudlöst har jag kastat mig ut i vildforsen och simmat medströms. Jag som alltid säger nej när andra säger ja. Jag som läser det ingen annan läser. Jag som inte vill äta julmat på julen. Jag har gjort det.

Jag har läst den.

Efter hårda påtryckningar från sociala medier, pressen och förlag föll jag. Hårt och på riktigt. Jag har läst Prins Harrys biografi ”Den andre”, och jag har åsikter. Jösses vad jag har åsikter, men en del (de flesta) ska och bör jag hålla för mig själv.

Detta är inte på något sätt en recension eller psykoanalys av boken (men det finns underlag för bägge). Jag har heller inga ambitioner att lägga värderingar i det lästa, men det är en utmaning att diskutera den konstruktivt. Det måste jag vara ärlig med. Boken bjuder på diskussionsunderlag och vi får se saker och händelser ur nya perspektiv. Det är stundtals enkelt att känna sympatier för Harry när det kommer till traumat och sorgearbetet han fick genomleva i offentlighetens obarmhärtiga ljus. Att få varje steg och handling överanalyserat och förvrängt av den brittiska pressen kan säkerligen skapa ärr hos de flesta. Hur är det möjligt att hitta sitt normala jag när man lever i en verklighetens Truman show? Det måste vara pesten och all respekt för känslorna kring det. Absolut. Sen finns det bitar i boken som kan lyftas till diskussion på andra plan. Beslut som tagits, beteenden som försöker förklaras bort, människor som kastas under bussen och mycket mera. Boken tillför inget direkt nytt eller smaskigt för vi har ju trots allt följt hela hans liv genom media, men vi får en kontext och förklaring till bilder och artiklar som vi säkert alla någon gång har sett eller läst om.

En stor anledning till att jag finner boken intressant nog att ventileras, och intressant nog att läsas är mycket tack vare spökskrivaren J.R. Moehringer. Visst finns det bitar vars relevans jag funderar kring, men överlag funkar narrativet bra och språket författaren använder är så pass målande, till och med vackert, att även de mer tristare partierna väcks till liv. Det får en att fundera över hur mycket som Harry faktiskt minns av vissa händelser och hur mycket artistiska friheter författaren har tagit sig, för jag gissar på det senare. Friheter kan ha tagits och fula saker kan ha tillrättalagts. Det är som sagt bara en känsla, men ändå värt att spekulera i och man kan inte låta bli att undra om läsaren verkligen har fått lära känna den ”riktiga” Harry.

Det är frågan.