Av Håkan Olsson
Vad betyder att minnas? Kjell Espmark publicerade 2010 en fin biografi med titeln Minnena ljuger. Psykologerna menar att varje gång vi plockar fram ett personligt minne förändras det en aning. Kan man lita på vad man minns, kanske minns man vad man vill minnas, kort sagt – minnen kan ljuga.
Hur är det då med det kollektiva minnet, d.v.s. det som kallas historia?
Begreppet minneskultur är aktuellt, inte minst i frågan om hur man närmar sig Förintelsen. Minnet av denna urkatastrof kan bli en vattendelare, vad som i den enas ögon ser ut som respekt och vördnad inför dess offer kan i den andras ses som trivialisering och utnyttjande. Forskningen kring Förintelsen minneskultur är oöverskådlig men i botten ekar Adornos välbekanta uttalande från 1949 – ”att skriva dikt efter Auschwitz är barbari.”
Hur ska man gestalta något så overkligt som Förintelsen, vare sig det gäller litteratur, film, eller för den delen monument, sådan som reses för att man inte ska tillåtas glömma.
Ett inlägg i denna svåra fråga är Anders Löwdins fotobok Jag ville se platserna. Svartvita fotografier gestaltar vad som finns kvar, eller inte kvar, av de platser som var centrala i Förintelsen – Sobibor, Treblinka, Chelmno. Bilderna ekar av frånvaro, tomhet, är samtidigt kusligt vardagliga. Träd, gropar, några slitna baracker. Har det oerhörda verkligen hänt här, just här – platsen borde vara impregnerad av den fasa som utspelat sig där.
Löwdins bilder kan ses som en motståndshandling, platsen bjuder oss att minnas – de frånvarande, mödade och utsuddade.
Vem vill se dessa bilder, är det inte för mörkt, för deprimerande? Kanhända, men jag vill se det som ett kategoriskt imperativ – Jag levde som du, fanns som du – glöm mig aldrig!
Världens vetande väntar 