Av Håkan Olsson
Sverige 1700. När Danmark, Polen och Ryssland angriper landet är kungen 18 år. Fred råder sedan över tjugo år. Kungens far, Karl XI, dog 1697 och efterlämnade ett förhållandevis välskött fögderi, reduktionen hade fyllt statskassan och indelningsverket (där ett antal bönder tillsammans utrustade och betalade en soldat) innebar en ovanligt välorganiserad försvarsmakt. Liksom många andra länder i Europa styrs landet av en enväldig kung, given sin makt av Gud själv. Landet är i princip en militärdiktatur, uppbackad av ett prästerskap som predikar den sanna, lutherska läran. Lite elakt kan man säga att dåtidens Sverige är en blandning av Nordkorea och mullornas Iran.
Åter 1700. Snabbt betvingas Danmark och i november besegras ryssarna grundligt vid Narva. Så långt ett försvarskrig, i viss mån berättigat. Efter det – tjugo års elände, förtvivlan och död.
Magnus Västerbros Tyrannens tid : om Sverige under Karl XII är huvudsakligen en beskrivning underifrån, den handlar om alla män, och kvinnor, som var förutsättningen för kungens långa krig. Här nämns mängder av människor, mest män, ofta ur rättegångsprotokoll, som flyr till skogs, tar livet av sig eller, vanligast, tvingas till soldatlivet, varav flertalet aldrig återser fosterjorden. Att kalla hjältekonungen, han som enlig Tegner ”stod i rök och damm” ”tyrann” är givetvis en markering från Västerbro. Sverige var förvisso en religiöst färgad diktatur, där olyckor ytterst berodde på att man syndat och förargat Gud, men samtidigt rådde inte rättslöshet, den enskilde kunde få rätt gentemot övermakten. Kungen var visserligen enväldig, kunde strunta i rådet, men hade samtidigt att beskydda folket. Om kungen vore ”god” kunde det fungera någorlunda, men med en fruktansvärt envis monark, som aldrig lyssnade på rådgivare, kunde det gå åt pipan. Vilket det gjorde, med besked.
Historikern är beroende av tryckta källor, dagböcker, brev mm. Detta efterlämnas nästan bara av de som står högt i samhällsstegen. Västerbro skriver om Elisabet Brenner, Sveriges första utgivna kvinnliga poet. Om Andreas Rhyzelius, prästman som klättar och blir kungens personlige biktfader. Eller om Emanuel Swedberg, senare världsberömd som Swedenborg, vilken i hemlighet avskyr kungen. Men i centrum står den vanliga, lilla människan.
När skildringen når fram till kungens sista år längtar man som läsare efter den där kulan från Ovanberget som, äntligen, ändade kungens liv den 30 november 1718. Resultatet när freden i Nystad undertecknas 1721, och då Sverige förlorat Karelen och alla baltiska besittningar, är vad Dick Harrison kallat ”en av de värsta demografiska katastroferna i landets historia”, kanske bara överträffad av Digerdödens härjningar på 1300-talet. Tvåhundratusen man tros ha dött i krigstjänst 1700-1721. Lägg till detta alla döda i pesten 1710, minst hundratusen, samt tiotusentals döda under de upprepade missväxterna. Det bör nämnas att Sveriges befolkning (Finland medräknat) vid krigets början beräknas ha varit 1,9 miljoner.
Allt detta, faktiskt, beroende på en enda människas vilja. Tyrann – avgör själva?
Världens vetande väntar 