Av Håkan Olsson, Stadsbiblioteket
Det mörknar i världen. Vi människor kan inte leva utan hopp, men det måste ändå sägas – det mörknar i världen. När jag skriver detta har en viss partiledare betonat att vi ska avlyssna gudstjänstlokaler, förbjuda nya moskéer och riva minareter. Samtidigt fortsätter eländet i mellanöstern och det hittills största drönaranfallet mot Kiev är ett faktum. Som sagt, snart infaller årets mörkaste dag.
Jag har tidigare skrivit om Oskar Janssons Hotet från Ryssland i denna blogg. Ganska nyligen har jag också läst Martin Kraghs Det fallna imperiet och Catherine Beltons Putins krets. Alla utmärkta böcker, skrivna med återhållen vrede och med gedigna fotnoter och omfattande litteraturlistor.
Den nu aktuella boken är av ett annat slag. Michael Sjisjkin är en rysk skönlitterär författare, sedan 1998 bosatt i Schweiz. Krig eller fred : Ryssland och väst – ett närmande är skriven på tyska och utgiven på originalspråket 2022.
Boken är en rasande anklagelse på hemlandet (endast en ryss i exil kunde ha skrivit en sådan bok) och dess offermentalitet och ständiga underkastelse. Stundtals känns det som att läsa en pamflett, författarens raseri över sakernas tillstånd är synnerligen manifest. Det är ingen slump att Sjisjkin använder uttryck som ”Moskvalusen” eller ”storkhanen” (Putin). Han anlägger de långa perspektiven; från mongolväldet (därav storkhanen), över tsarvälde och kommunism till Putin. Ideologi spelar mindre roll, det handlar uteslutande om makt för maktens egen skull. Från Peter den stores tid finns ett ambivalent förhållande till väst, intelligentsian under tsartiden vill närma sig väst, men folkflertalet, huvuddelen i livegenskap (avskaffad 1861), tillber lillefar (tsaren).
Under historiens gång har frihetsfönstret öppnat sig två gånger, dels 1917, innan den bolsjevikiska kuppen, och i slutet av Sovjettiden och i början av Jeltsins presidentperiod. Bägge gångerna har det slutat i repression och längtan efter den ”starka mannen”.
Kritiken mot västs naivism under tiden efter Putins makttillträde 2000 är påtaglig. Vi har inte förstått Ryssland och dess genomgripande korruption samt dess vilja att tvätta pengar via investeringar. Ryssar placerar pengar i väst, inte minst i författarens hemland Schweiz, eftersom det saknas grundläggande rättssäkerhet i hemlandet. Man hyllar alltså hemlandet för dess betoning på kristliga värden (inga bögar här inte) men skickar pengar och barn till det degenererade väst och dess elitskolor.
Finns det då något hopp? Ja, via den ryska kulturen och en långtgående bearbetning av sin historiska skuld. Den 7 december 1970 knäböjde den tyska förbundskanslern Willy Brandt framför minnesmärket till nazismens offer i Warszawa. Vad som krävs är en motsvarande ceremoni i Kiev och Mariupol.
Omöjligt? Kanske, men vi kan inte leva utan hopp – ”Imagine all the people/ living life in peace”
Världens vetande väntar 