Av Håkan Olsson
Jag anar vad ni tänker nu. Inte en bok till om världens största och sämst skötta mordutredning. Vi minns tydligt den famösa presskonferensen den 10 juni 2020 där åklagare Krister Petersson och kriminalaren Hans Melander, den förre med illa knuten slips, slog fast att ”man inte kom förbi Stig Engström” (den s k Skandiamannen) och eftersom denne var avliden sedan tjugo år återstod bara att lägga ned utredningen. Efter ett framträdande i Veckans brott tidigare det året hade vissa förhoppningar väckts; har något avgörande skett, har man funnit vapnet?
Så var alltså inte fallet. Snabbt gick luften ur ballongen, det enda resultatet var ett eventuellt förtal av avliden. Alltmedan privatspanarna, liksom Dostojevskijs källarmänniska, fortsatte bygga sina konspirationsluftslott i unkna och syrefattiga källare.
Så åter till inledningen. Varför läsa Hans-Gunnar Axbergers Statsministermordet? Det enkla svaret är att det är den bästa bok som skrivits om mordet och utredningen. Axberger, professor i konstitutionell rätt, tidigare både pressombudsman och JO, var 1996-1999 huvudsekreterare i den statliga Granskningskommissionen som granskade polisutredningen av mordet på statsministern. Att han kan ämnet råder ingen tvekan om.
Bokens syfte är att sakligt, och kritiskt, redogöra för alla turer i polisens utredning sedan mars 1986. Författaren konstaterar att polisen inte var redo, inte minst organisatorisk, för den utmaning ett mord på statsministern innebar. Som bekant blev det fel direkt, den karismatiske länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér, var administratör och saknade kunskap om basalt utredningsarbete. Kanslihuset hade förgreningar i Palmerummet och det rådde kallt krig mellan åklagare och polisen. Efter att Holmérs PKK-spår körts i botten försvann Holmér (men återkom som bekant via bokförläggare Ebbe Carlsson och dennes privatspaningar, vilka bl a fick justitieminister Anna-Greta Leijon att avgå).
I stället riktades allt ljus på missbrukaren och våldsmannen Christer Pettersson. Nu var inriktningen den ensamme gärningsmannen. Som bekant fälldes Pettersson, 1989, i tingsrätten men friades i den högre instansen.
Här gick luften ur flertalet. Lisbeth Palmes utpekande var inte längre användbart och många poliser menade, mellan skål och vägg, att Pettersson ändå var gärningsman, att mordet var s a s polisiärt uppklarat.
Med Hans Ölvebro återvände man till brottsplatsen, dock utan några substantiella resultat. Efter ett misslyckat resningsförsök av Pettersson fortsatte utredningen mest för syns skull.
Axbergers förtjänst är att han håller sig till fakta, spekulerar inte om eventuella gärningsmän. Han berättar helt enkelt historien om en havererad utredning. Om åklagare Peterssons slutsatser angående Engström är han tämligen kritisk, det hade varit bättre att helt enkelt avluta utredningen.
Läser man mellan raderna verkar det ändå som att Axberger tycker att åklagarens namne Christer är den minst osannolike mördaren.
Slutligen, ska ni läsa en bok om mordet och efterspelet ska ni läsa denna. Punkt slut!
Världens vetande väntar 