Kategorier
Aktuellt historia Ut i världen

Belarus, Belarus, Belarus

Av Rebecca Ågren

Under ett av mina första besök på Bokmässan i Göteborg gick jag omkring på Globala torget, när jag fick se en grupp som delade ut gratis böcker. En tjock bok, en poesi-antologi. Gratis tjocka böcker är ju som bekant gott, men ovanligt, så jag frågade om boken verkligen inte kostade någonting?
– Du får den gratis om du säger ”Belarus” tre gånger.
Det var första gången jag reflekterade över ett litet land i Europas periferi, ofta slarvigt kallat ”Vitryssland”. Gruppen på Bokmässan förklarade – lång historia kort – att namnet på landet är Belarus, att ordet ”Vitryssland” får det att låta som att ett helt land är en provins i Ryssland, och Belarus är ett självständigt land och inget annat. Ett ”Belarus, Belarus, Belarus” senare var boken min.

Efter det har jag återvänt både till Globala torget och till belarusiska böcker och samhällsfrågor många gånger. Till min förvåning är det fler personer än en kan tro som härstammar från detta speciella land, inklämt mellan Polen, Ryssland och Ukraina. Den norske Eurovision-ikonen Alexander Rybak kommer ursprungligen härifrån, liksom författaren Svetlana Aleksijevitj.

När Aleksijevitj tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2015, upptäckte många svenskar verk som ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, ”Tiden second hand”, ”Zinkpojkar”, ”De sista vittnena” och ”Bön för Tjernobyl”. Böckerna bygger på författarens intervjuer med hundratals personer från forna Sovjet och nuvarande Östeuropa. Aleksijevitjs författarskap ger perspektiv på erfarenheter av krig som annars sällan hörs – kvinnliga soldater, barn, anhöriga till soldater. ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” är kanske det mest kända av Aleksijevitjs verk, med all rätt. Boken skildrar författarens samtal med kvinnliga veteraner som tjänstgjorde i Röda Armén under andra världskriget – i Ryssland ofta kallat ”det stora fosterländska kriget”. Berättelserna från dessa kvinnor är fulla av smärta, (själv)förakt och sorg, från de som både vill glömma, men som också blev skambelagda och bortglömda av samhället efter krigets slut.

Efter Sovjets fall blev Belarus år 1991 en självständig republik. Sedan år 1994 styrs landet av presidenten Aljaksandr Lukasjenka, som inte sällan benämns som ”Europas sista diktator”. Martin Uggla, en av Sveriges främsta Belarus-kännare, menar istället att Lukasjenka mycket väl kan vara Europas första moderna diktator. I boken ”Bruksanvisning för diktatorer” berättar Uggla om den belarusiska regimens absurda, men skoningslösa förtrycksapparat på ett både personligt och politiskt sätt. Även om boken kom ut år 2014, så är den en mycket bra nyckel för att förstå bakgrunden till de protester som bröt ut och har pågått i Belarus ända sedan söndagen den 9 augusti 2020.



Om ”Bruksanvisning för diktatorer” är en nyckel till förståelse, så är poeten Julija Tsimafejevas dagboksskildring ”Dagar i Belarus” från protesterna under 2020 ett brutalt uppvaknande. I den tunna boken ryms oron för en arresterad bror, demonstranternas många försiktighetsåtgärder, och kontrasten mellan vardagsliv och våld. Tsimafejeva skriver enkelt, öppenhjärtigt och med en nerv som överför hennes egen oro till läsaren. Protesterna slås ner på hårt från regimen, oavsett om det rör sig om att ha på sig kläder i motståndsrörelsens färger , eller de fredliga marscher som samlat tusentals demonstranter mot Lukasjenka-regimen.

Likt Tsimafejeva diktar Dmitrij Strotsev om protesterna, våldet och motståndet i Belarus i diktsamlingen ”Belarus omkullkastat” – även den en tunn, men brutalt knivskarp bok. Strotsev ömsom rasar, ömsom ironiserar över Lukasjenka-regimens våld mot det belarusiska folket. Han råder att klä sig varmt och ”packa för // tio, femton // dygn” när en går sina ärenden, för ”man vet aldrig // var man blir haffad // av terrorns klor”, vis av egen fängelseerfarenhet under hösten 2020. Det är en erfarenhet som Strotsev delar med många belarusier, kulturarbetare eller ej.

På min senaste Bokmässa innan pandemin träffade jag en belarusisk oberoende journalist. Trots att bara ett år skiljer mellan oss hade Katsiaryna Andrejeva redan genomlevt mer än jag förhoppningsvis någonsin kommer att göra. Hon hade suttit i fängelse i Belarus, för att ha gjort sitt jobb. Ändå hade hon inga planer på att sluta. Hon bevakade protesterna mot Lukasjenka-regimen under sommaren och hösten 2020, tills hon frihetsberövades i november. I skrivande stund har jag fått reda på att Katsiaryna och en av hennes kollegor dömts till två års fängelse för att ha sänt live från protesterna – och samtidigt tilldelats ett pris från International Women’s Media Foundation för sitt mod.

Det minsta vi kan göra för Belarus och Katsiaryna är att läsa för att försöka förstå. Att låta rösterna höras och stämma in i ett ”Belarus, Belarus, Belarus”.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s