Allt jag känner är att mina fötter gör ont

Allt jag känner är att mina fötter gör ont_9789127

”Fråga: Vad anser ni själv om det ni gjort? Lider ni av känslomässig oro? Svar: Allt jag känner är att mina fötter gör ont”

Så här låter det när en av förhörsledarna i Nürnberg frågar Rudolf Höss, lägerkommendanten i Auschwitz hur han egentligen mår. Det är april 1946 och Höss, som efter krigsslutet lyckades gå under jorden några månader men senare infångats i den brittiska zonen, underkastas sammanlagt arton förhör. Svaret sammanfattar på ett obehagligt sätt Höss syn på sin karriär inom den tyska mordmaskinens förvaltningsbyråkrati. Han har följt ordern given av Himmler och ytterst Hitler själv. Att trotsa ordern finns inte i hans världsbild – det enda man kan säga är jawohl och göra ett så bra jobb som möjligt. Resultatet: 1,5 miljoner gasade, huvudsakligen judar.

Niclas Sennertegs bok om förhören av Höss – Allt jag känner är att mina fötter gör ont –  består till sin huvuddel av återgivande av förhören, kommenterade av författaren. Det är en synnerligen påfrestande läsning, inte minst eftersom Höss, till skillnad från exempelvis Ernst Kaltenbrunner (chefen för Reichssicherheitshauptamt (RSHA), säger som det var. Förhörsledarna, däribland finsk-amerikanen Sender Jaari, frågar Höss om de mest fruktansvärda detaljer kring ankomst, selektering och gasning, och Höss svarar efter bästa förmåga. Kontrasten mellan det fasansfulla innehållet i Höss vittnesmål och det sätt på vilket han uttrycker sig, torrt, koncist, känslobefriat, blir rent plågsamt att läsa. Och varför ska man då läsa boken – jo, vi måste ständigt påminna oss hur det kan gå, eftersom det har hänt kan det hända igen. Höss osminkade vittnesmål inför krigsförbrytarrättegången i Nürnberg blev en världssensation och en unik inblick i det ofantliga brott som begicks i lägerkomplexet Auschwitz- Birkenau. Detta får aldrig glömmas.

amf

Höss var fullständigt medveten om vilket öde som väntade honom, han hade läst vad som hänt andra vars brott inte gick att jämföra med hans eget.

I Maj 1946 utelämnades Höss till Polen och 1947 ställdes han inför Högsta folkdomstolen i Warszawa, anklagad för brott mot det polska folket. Under det fängsliga förvaret skrev han boken Kommendant i Auschwitz (på svenska 1960). Han dömdes till döden och hängdes framför en av ugnarna i Auschwitz 16 april 1947. Även jag, som är en brinnande motståndare till dödsstraffet, har svår att argumentera mot verkställandet.

Håkan Olsson

Att löpa med eller mot – Geraldine Schwarz om Europas glömska

medlöparna

Geraldine Schwarz har goda historiska förutsättningar att ta sig an problemet med Europas glömska efter andra världskrigets ohyggliga förbrytelser. Med en tysk far och en fransk mor personifierar hon försoningstanken mellan de forna fienderna, som skulle bli en grundbult i det europeiska samarbetet.

Medlöparna : en berättelse om Europas glömska (2020) handlar om hur Tyskland, och andra länder, bearbetat minnet av  krigets illgärningar. I hur hög grad tar man ansvar, ställer skyldiga till svars? Från Tyskland år noll till det västtyska ekonomiska undret under Adenauers 50-tal är steget märkligt kort. Mängder av nazianstuckna ämbetsmän, jurister, företagsledare besatt viktiga poster i förbundsrepubliken och det dominerande narrativet var att nazistregimen var kriminell men det tyska folket i princip oskyldigt. Glömska med andra ord.

Efter det tyska sammanbrottet fastställer segrarmakterna fyra grader av inblandning i de nazistiska brotten: huvudskyldiga (Hauptschuldige), belastade (Belastete), mindre belastade (Minderbelastete) och medlöpare (Mitläufer). Författarens farfar, som bl a köper ett judiskt företag till kraftigt underpris, är en typisk medlöpare.  Geraldines far Volker hör till de unga tyskar som framåt 60-talet allt i större uträckning börjar ställa den avgörande frågan: pappa, vad gjorde du under kriget?

De första rättegångarna mot krigsförbrytare börjar hållas och med 60-talets studentuppror slås fönstret upp, glömskan börjar förvandlas till minne.

Det går långsammare i andra länder, Österrike ser sig länge som offer, trots att entusiasmen vid Anschluss var enorm. Det gäller även Frankrike, där Vichyrepubliken skickade franska judar i döden, utan tysk hjälp. Men generellt går utvecklingen mot medvetenhet och minne, där murens fall 1989 också spelar in.

Tills de högerextrema och nationalistiska rörelserna börjar nå framgång under det nya seklet, vill säga. Viktor Orban kallar Miklas Horthy en exceptionell statsman, trots dennes nära samarbete med nazisterna. Rörelsen mot glömska växer sig starkare.

Schwarz bok är välskriven och viktig. Det är de passiva medlöparna som avgör historiens riktning, eller med författarens ord: …”vad skulle ha hänt om majoriteten hade gått, inte med strömmen, utan mot en politik som rätt tidigt avslöjat sin avsikt att trampa den mänskliga värdigheten under fötterna..”

Den frågan är lika aktuell idag.

 

Håkan Olsson