Av Håkan Olsson
Brott är inget att skämta om, inte minst om de innehåller våldsinslag. Har man blivit rånad i sin lilla butik och med dödsångest stirrat på ett skarpladdat vapen skapar detta förmodligen men för livet. Ändå kan det inte hjälpas att man understundom kan le en smula när man tar del av brott som är så klumpigt utförda att man baxnar. Som de två unga malmöiterna som i stor penningknipa med anledning av drogmissbruk rånar en bank men tappar sedlar innan de åker fast. Eller den ambitiöse Söderhamnspolisen, också med pengabekymmer, som får hjärnsläpp och rånar en bank för att strax därefter delta i jakten på sig själv. Naturligtvis åker han fast.
Om detta kan man läsa i Andreas Utterströms och Mattias Bergman Misslyckade brott : verkliga krimberättelser där allt gått snett (2018). Läser man kriminalromaner eller ser på filmade deckare handlar det ofta om att lösa näst intill perfekt planerade brott. Verkligheten är annorlunda, där råder, som det sägs på bokens baksida, ”kaos, hybris och dumhet”. Och tur är väl det.
Vissa brott är så spektakulära, eller förfärliga, att de inte glöms bort. Kidnappningen av Charles Lindberghs son är en sådan händelse, på svensk botten kan exempelvis nämnas de von Sydowska morden (bägge brotten, som inträffade 1932, är förövrigt omskrivna i denna blogg). Andra faller däremot i glömska. Det är sådana händelser Petter Inedahl beskriver i Glömda mord och andra försvunna brott (2016). Den gemensamma nämnaren är brott begångna i Stockholmstrakten under 1950- och 1960-talet. I rättvisans namn ska sägas att några knappast är okända, exempelvis det beryktade trippelmordet på två poliser och en väktare i Handen 1967. Men i övrigt innehåller boken ett antal tragiska fall som knappast tillhör de mest omskrivna i svensk kriminalhistoria.
Världens vetande väntar 