Brottsplatsen i centrum

dom

owVem vill bli brottsplatsundersökare? När övriga – poliser, fotografer och rättsläkare – lämnat platsen för brottet är endast brottsplatsundersökarna kvar, hur hemsk scenen än må vara. Min favorit Otto Wendel har skrivit om detta i klassikern De döda måste tala. Att få den döda att tala är en fin beskrivning av undersökarens grundläggande uppgift; att via diverse spår, DNA, blodlämningar m m, ge den döde ett slags upprättelse – se här, det var så här det verkligen tilldrog sig!

 

 

 

Petter Inedahl, som tidigare skrivit Glömda mord(2016) och ett par titlar om spöken och brottsplatsundersokarenhemsökta hus utgav i höstas Brottsplatsundersökaren. Egentligen är boken en traditionell genomgång av ett antal mer eller mindre kända fall, från sent 1970-tal till sena 90-talet. Det särskiljande är att brottsplatsundersökningen ställs i fokus. Kanske borde den pensionerade kriminalaren Jan Olsson medtagits som upphovsman, han är nämligen rikligt citerad i framställningen. Olsson är bl.a. känd för att ha haft den goda smaken att i tidigt skede hoppa av de beryktade Thomas Quick-fallen. Vi vet ju alla hur den tragiska soppan slutade.

Jan Olsson har deltagit i över hundra mordutredningar och varit chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp (GMP-gruppen), så han vet onekligen vad han talar om. Boken är ingalunda omistlig men är ändå läsvärd, främst då via inblickar i det så viktiga brottsplatsundersökande arbetet.

Håkan Olsson

Månadens mord – sommarspecial

wendel

Min barndoms somrar tillbringades alltid i sommarhuset. Det ligger vackert nedanför Onsjöberget, med strålande utsikt över Västerhavet. Huset bommades för under det mörka halvåret, vilket för övrigt sker än i dag. För att kunna ta stället i besittning framåt försommaren måste det grundligt städas. Hela familjen åkte ut en majlördag, det mesta plockades ut på gräsmattorna, mattor och sängkläder vädrades, golv våttorkades. En gång i slutet av sextiotalet, jag var kanske nio, tio år, följde jag med, febrig. Dagen innebar för mig vila, uttråkad såg jag mina föräldrar gå ut och in med mattpiska och skurhink. dödaJag hittade en tummad bok i hyllan och började läsa. Kanske hade mamma haft synpunkter om hon visste vad jag hittat, det var nämligen den legendariske brottsplatsundersökaren Otto Wendels memoarbok De döda måste tala. Boken är sammanställd av Curt Falkenstam och utgavs 1959. Rubrikerna lockade, Grammofonmordet, Omfamning till döds, Koffertmordet. Hade jag inte i feberdimman plockat fram just den här boken hade läsare av bloggen Världens vetande väntar kanske sluppit ta del av alla makabra detaljer som samlats under rubriken Månadens mord.

Wendel är en legendar i den svenska kriminalhistorien. Han föddes 1898, arbetade sig långsamt upp i polishierarkin och blev 1939 ansvarig för Stockholmsavdelningen av SKA, Statens kriminaltekniska avdelning. Hans chef var för övrigt Harry Söderman, en annan berömdhet inom svenskt polisväsen. 1949 utgav Wendel, tillsammans med Arne Svensson, Handbok i brottsplatsundersökning, populärt kallad mordbibeln. Otto Wendel avled 1985.

Tyvärr finns inte De döda måste tala i stadsbibliotekets bestånd. Den är gallrad sedan många år, exemplaret var sönderläst. Den finns dock tillgänglig på större bibliotek, liksom Handbok i brottsplatsundersökning.

Håkan Olsson