Av Håkan Olsson
Mordet på statsminister Olof Palme den där kalla februarikvällen för mer än trettio år sedan får väl anses vara en av den svenska historiens mest traumatiska händelser. Även om man inte ska överdriva betydelsen av enstaka företeelser eller personer så är det nog rimligt att påstå att Sverige förändrades; det oskuldsfulla landet i norra Europa blev plötsligen ett land vilket som helst.
De första åren följde jag, liksom många andra, utredningen intensivt; från den katastrofala Hans Holmértiden till rättegången mot Christer Pettersson. Många, inte minst poliser, anser fallet vara ”polisiärt uppklarat”, trots att Pettersson friades i hovrätten. Efter 1989 har inget att värde egentligen framkommit, trots mängder av böcker, dokumentärer och artiklar. Antal spår och teorier är löjligt många – polisspåret, Sydafrikaspåret, kurdspåret, CIA-spåret etc. Problemet för alla dessa ingångar är att kopplingen till brottsplatsen är mer eller mindre obefintlig. Men armén av privatspanare måste ju ha något att syssla med!
I våras publicerade tidskriften Filter ett reportage om den s k Skandiamannen, Stig Engström, där denne, naturligtvis död sedan många år, pekades ut som gärningsman. Engström fanns tidigt med i utredningen, han jobbade bredvid brottsplatsen och var enligt egen utsaga vittne till mordet. Rätt snart avfördes han och betraktades närmast som mytoman. I reportaget framgick att en bok skulle följa, resultatet blev Tomas Petterssons Den osannolika mördaren : Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Boken är välskriven och rejält researchad, bl a påvisar man att Engström hade tidigare okända möjligheter att anskaffa vapen. Ändå lämnar texten många frågor obesvarade, varför skulle exempelvis mördaren gång på gång kontakta både polis och press. Men läs gärna boken och dra dina egna slutsatser.
Numer blir jag mest trött när Palmemordet kommer på tal, dessvärre är jag tämligen övertygad om att brottet förblir ouppklarat. Men det vore onekligen bra om jag hade fel.
Håkan Olsson
Världens vetande väntar 