Brottsplatsen i centrum

dom

owVem vill bli brottsplatsundersökare? När övriga – poliser, fotografer och rättsläkare – lämnat platsen för brottet är endast brottsplatsundersökarna kvar, hur hemsk scenen än må vara. Min favorit Otto Wendel har skrivit om detta i klassikern De döda måste tala. Att få den döda att tala är en fin beskrivning av undersökarens grundläggande uppgift; att via diverse spår, DNA, blodlämningar m m, ge den döde ett slags upprättelse – se här, det var så här det verkligen tilldrog sig!

 

 

 

Petter Inedahl, som tidigare skrivit Glömda mord(2016) och ett par titlar om spöken och brottsplatsundersokarenhemsökta hus utgav i höstas Brottsplatsundersökaren. Egentligen är boken en traditionell genomgång av ett antal mer eller mindre kända fall, från sent 1970-tal till sena 90-talet. Det särskiljande är att brottsplatsundersökningen ställs i fokus. Kanske borde den pensionerade kriminalaren Jan Olsson medtagits som upphovsman, han är nämligen rikligt citerad i framställningen. Olsson är bl.a. känd för att ha haft den goda smaken att i tidigt skede hoppa av de beryktade Thomas Quick-fallen. Vi vet ju alla hur den tragiska soppan slutade.

Jan Olsson har deltagit i över hundra mordutredningar och varit chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp (GMP-gruppen), så han vet onekligen vad han talar om. Boken är ingalunda omistlig men är ändå läsvärd, främst då via inblickar i det så viktiga brottsplatsundersökande arbetet.

Håkan Olsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s