Av Håkan Olsson
Vem vill bli brottsplatsundersökare? När övriga – poliser, fotografer och rättsläkare – lämnat platsen för brottet är endast brottsplatsundersökarna kvar, hur hemsk scenen än må vara. Min favorit Otto Wendel har skrivit om detta i klassikern De döda måste tala. Att få den döda att tala är en fin beskrivning av undersökarens grundläggande uppgift; att via diverse spår, DNA, blodlämningar m m, ge den döde ett slags upprättelse – se här, det var så här det verkligen tilldrog sig!
Petter Inedahl, som tidigare skrivit Glömda mord(2016) och ett par titlar om spöken och hemsökta hus utgav i höstas Brottsplatsundersökaren. Egentligen är boken en traditionell genomgång av ett antal mer eller mindre kända fall, från sent 1970-tal till sena 90-talet. Det särskiljande är att brottsplatsundersökningen ställs i fokus. Kanske borde den pensionerade kriminalaren Jan Olsson medtagits som upphovsman, han är nämligen rikligt citerad i framställningen. Olsson är bl.a. känd för att ha haft den goda smaken att i tidigt skede hoppa av de beryktade Thomas Quick-fallen. Vi vet ju alla hur den tragiska soppan slutade.
Jan Olsson har deltagit i över hundra mordutredningar och varit chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp (GMP-gruppen), så han vet onekligen vad han talar om. Boken är ingalunda omistlig men är ändå läsvärd, främst då via inblickar i det så viktiga brottsplatsundersökande arbetet.
Världens vetande väntar 