Av Håkan Olsson
Litteraturen om verkliga brott är bred och att döma av utgivningen lär flödet knappast sina. Ibland stöter man på väl skrivna och djupt researchade böcker, som Hannes Råstams Fallet Tomas Quick (2012) eller Stefan Lisinskis utmärkta grävjobb om Kalamarksfallet, Att ta ett liv (2017). (Bägge för övrigt omskrivna i denna blogg.) Kvaliteten är dock ojämn men därvidlag skiljer sig väl böcker om brott inte från utgivningen i stort.
Understundom publiceras böcker där beskrivningar av ett antal, mer eller mindre kända, brott presenteras. Martin Borgs Brotten som skakade Sverige (2017) är ett sådant exempel. Alldeles nyligen har Borg kommit med en uppföljare med den logiska titeln Brotten som skakade Sverige : tjugo nya brott (2019). Här samlas ett antal fall och bredden är stor, från en rapsodisk beskrivning av de tvivelaktiga domarna mot Olle Möller till giftskandalen i Teckomatorp. Jag tycker nog att Borg famnar över lite för mycket, bättre vore om han fördjupat och låtit sig nöja med, låt säga, hälften fall.
Dessutom är urvalet något tveksamt, ubåten Ulvens förlisning 1943 är förvisso intressant men knappast ett brott i gängse bemärkelse. Samma gäller kapitlet om den nedskjutna DC-3:an (Catalinaaffären 1952).
Men söker man kortfattade sammanfattningar av en samling kända företeelser, likt Åmseletragedin 1988 eller Stenbergapyromanen, ”verksam” från 60-talet till 80-talet, duger boken gott.
Världens vetande väntar 