Konsten att minnas

Av Håkan Olsson, Stadsbiblioteket

Kör man bil mot Stockholm passerar man några förortskommuner, däribland Botkyrka. Till vänster (eller höger om man kommer norrifrån) ligger en gammal medeltida kyrka, vackert upplyst om mörkret fallit. Jag tänker att man borde stanna till, ta en paus, men det blir liksom aldrig tillfälle, fort vill man fram, eller hem. Efter att ha läst Maja Hagermans nya bok Minnesbrunnen (Norstedt) borde jag nog stanna till nästa gång.

Minnesbrunnen handlar om minnen, privata eller kollektiva. Mimer var den visaste av jättar, både som levande och död. För att Oden skulle få ta en klunk ur brunnen måste han offra ett öga men kunde sedan se allt som händer i världen. Utan minnen är vi intet.

Boken undertitel är om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin. Helgonet är Botvid, som i början av 1100-talet färdades till England, kristnades, återvände och blev ihjälslagen av en träl. Snart berättades att Botvids reliker kunde bota sjukdomar och småningom helgonförklarades han. Helgonet har gett namn åt kommunen och återfinns i dess vapen. Berättelsen om Botvid är också ett exempel på minnets skiftande konjunkturer. När reformationen genomfördes förbjöds helgondyrkan och relikerna, som förmodligen förvarats i Botkyrka kyrka (säger man så?) försvann. Så ock minnet av Botvid. Nu är minnet restaurerat men kommunstyrelsens ordförande har tämligen vaga begrepp om historien.

Skallmätare syftar på rasbiologin och här återvänder Hagerman till bl a Herman Lundborg, om vilken hon tidigare skrivit biografin Käraste Herman (2015).

Hotet mot demokratin av Martin Gelin berör stormningen av Kapitolium 6 januari förra året och hur högerextrema krafter försöker skriva om historien till något helt annat; kan inte låta bli att citera SVD-journalisten Ivar Arpi som bara ett par dagar efter kuppförsöket skrev ”Ingen, absolut ingen, kan tro att detta leder till att några arga 20-åringar i mjukisbyxor som tar selfies snart tar makten i USA”.

Den som äger minnet äger också framtiden, vilket Botvid fick erfara. Det kan man kanske leva med, men hur stormningen av kongressen i Washington framledes kommer att minnas är av avgörande betydelse.