Svetlana Aleksijevitj

Av Jeanette Malm

Varje år, andra torsdagen i oktober, på slaget 13.00 öppnas dörrarna till Börshuset i Stockholm. Ut kliver Svenska Akademiens ständige sekreterare, ackompanjerad av hundratals fotoblixtar.
På många bibliotek är detta ett högtidligt tillfälle. Så ock på Stadsbiblioteket i Halmstad, där vi rullar ut en guldtofsprydd vagn fylld med salta pinnar, cider och plastglas. TV-skärmarna är påslagna, ljudet reglerat och publiken och personalen strömmar till. I veckor innan har det spekulerats – är det inte dags för en afrikan? Joyce Carol Oates, varför får hon aldrig priset? Eller Haruki Murakami? Tidningarnas kultursidor fylls av förhandstips, bibblans lokala vadslagningsbyrå Bettys betting är glödhet och vi bibliotekarier är smått nervösa och förväntansfulla. Helst ska det finnas böcker inne av pristagaren som snabbt kan lånas ut. De senare åren har varit väldigt bra ur den aspekten: Tranströmer, Munro, Modiano, Lessing och Vargas Llosa är alla författare som är välkända av läsare och det finns ganska gott om översatta titlar.
Årets pristagare var ingen underdog. Redan när Sara Danius från Svenska akademien sa ”den vitryska” utbröt jublet här på biblioteket. Svetlana Aleksijevitj skriver en form av dokumentärprosa; vanligen följer hon ett antal personer under många år och bygger berättelser baserade på deras livsöden. Motiveringen från Svenska akademien löd: för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid. Den omfångsrika sviten böcker kallar författaren Utopins röster – historier om den röda människan. Det sammanhållande temat är vittnesbörder från helt vanliga människor med det gemensamt att de är sovjetmedborgare.
Bön för Tjernobyl handlar om de människor som trots risk för liv och hälsa valt att bo kvar i det drabbade området efter kärnvapenkatastrofen 1986.

I Kriget har inget kvinnligt ansikte söker Svetlana Aleksijevitj upp många av de kvinnor som stred för Röda Armén, sida vid sida med männen. Dessa män har i efterhand hyllats och erkänts, men kvinnornas röster har tystats ner. När Aleksijevitj söker upp dem är det en 40-årig tystnad som bryts och kvinnorna berättar saker de inte visste att de mindes.
Tiden second hand – slutet för den röda människan är en berättelse om alla de sovjetmedborgare som efter kommunismens fall inte fann sin plats i det nya samhället. Det är förlorarna hon intresserar sig för, inte det lilla fåtal som blivit rika i det postsovjetiska samhället.

Zinkpojkar handlar om Sovjetunionens krig med Afghanistan som pågick 1979 – 1989. Många visste inte innan denna bok kom omfattningen av detta krig. Titeln syftar på att de pojkar och män som dödades var så svårt lemlästade att de fraktades hem i förslutna zinkkistor.
Den senast översatta boken heter De sista vittnena – solo för barnröst. Det är barnens berättelse om krig, i det här fallet andra världskriget. De är gamla nu, men Aleksijevitj bad dem ta fram sin barnröster för att beskriva hur de upplevde krigets fasor.
Svetlana Aleksijevitj har censurerats i sitt hemland och blivit utsatt för förföljelse. Åren 2006 – 2008 bodde hon i Göteborg, under beskydd från organisationen The International Cities of Refuge Network. På Nobeldagen den 10 december kommer hon åter till Sverige, nu för att ta emot världens finaste litteraturpris.