Bob!

bob_dylan_in_toronto2

Det har väl inte undgått någon att årets nobelpristagare i litteratur heter Bob Dylan. Det ska erkännas att jag inte var helt förtjust i valet i år, detta trots att jag lyssnat hela mitt vuxna liv på Dylan och räknar honom till de allra största inom musiken.  Kanske beror mitt motstånd på att jag inte tycker att vare sig Dylan eller musikvärlden behöver ett litteraturpris, medan det för litteraturen är en av de få dagar på året när allt ljus faller på valet av författare.

Men nu när första bestörtningen lagt sig är jag ändå lite motvilligt förtjust. Det är kul att fundera över ifall Dylan  – som är känd för att vara lite vrång – verkligen dyker upp på Nobelfesten. Kommer han att konversera drottningen? Hur blir det med klädseln – kan en rebell bära frack?

Tiden får utvisa hur det blir. I skrivande stund har Bob Dylan inte kommenterat priset offentligt.

Men hans texter då? Håller de för att läsas utan musikkomp? Absolut, anser jag, även om jag föredrar att lyssna på helheten som Dylans röst och ackompanjemang ger.

En personlig favorit är  Tomorrow is a long time:

If today was not an endless highway
If tonight was not a crooked trail
If tomorrow wasn’t such a long time
Then lonesome would mean nothing to you at all

Ah but only if my own true love is waitin’
Yes and if I could hear her heart a softly poundin’
Only if she were lying by me
Would I rest in my bed once again

I can’t see my reflection in the mirror
I can’t speak the sounds that show no pain
I can’t hear the echoes of my footsteps
And can’t remember the sound of my own name

Ah but only if my own true love is waitin’
Yes and if I could hear her heart a softly poundin’
Only if she were lying by me
Would I rest in my bed once again

 

En som lär vara extra glad över valet av litteraturpristagare är Ola Holmgren. Tidigare i år gav han ut boken Stickspår: åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur

stickspar

Andra titlar i vår bibliotekskatalog är memoarerna eller ett antal böcker som försöker fånga in myten Dylan:

Det är inte mig ni söker av David Dalton

Dylan: mannen, myten, musiken av Clinton Heylin

Dylan i 60-talet : tematiken i Bob Dylans sångtexter och dikter 1961-67 

 

 

 

Och här kommer hans allra vackraste sång:

 

Jeanette, Stadsbiblioteket

 

Svetlana Aleksijevitj

Swetlana_Alexijewitsch_2013_cropped

Varje år, andra torsdagen i oktober, på slaget 13.00 öppnas dörrarna till Börshuset i Stockholm. Ut kliver Svenska Akademiens ständige sekreterare, ackompanjerad av hundratals fotoblixtar.
På många bibliotek är detta ett högtidligt tillfälle. Så ock på Stadsbiblioteket i Halmstad, där vi rullar ut en guldtofsprydd vagn fylld med salta pinnar, cider och plastglas. TV-skärmarna är påslagna, ljudet reglerat och publiken och personalen strömmar till. I veckor innan har det spekulerats – är det inte dags för en afrikan? Joyce Carol Oates, varför får hon aldrig priset? Eller Haruki Murakami? Tidningarnas kultursidor fylls av förhandstips, bibblans lokala vadslagningsbyrå Bettys betting är glödhet och vi bibliotekarier är smått nervösa och förväntansfulla. Helst ska det finnas böcker inne av pristagaren som snabbt kan lånas ut. De senare åren har varit väldigt bra ur den aspekten: Tranströmer, Munro, Modiano, Lessing och Vargas Llosa är alla författare som är välkända av läsare och det finns ganska gott om översatta titlar.
nobelmedal_1Årets pristagare var ingen underdog. Redan när Sara Danius från Svenska akademien sa ”den vitryska” utbröt jublet här på biblioteket. Svetlana Aleksijevitj skriver en form av dokumentärprosa; vanligen följer hon ett antal personer under många år och bygger berättelser baserade på deras livsöden. Motiveringen från Svenska akademien löd: för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid. Den omfångsrika sviten böcker kallar författaren Utopins röster – historier om den röda människan. Det sammanhållande temat är vittnesbörder från helt vanliga människor med det gemensamt att de är sovjetmedborgare.
Bön för Tjernobyl handlar om de människor som trots risk för liv och hälsa valt att bo kvar i det drabbade området efter kärnvapenkatastrofen 1986.

kriget-har-inget-kvinnligt-ansikte
I Kriget har inget kvinnligt ansikte söker Svetlana Aleksijevitj upp många av de kvinnor som stred för Röda Armén, sida vid sida med männen. Dessa män har i efterhand hyllats och erkänts, men kvinnornas röster har tystats ner. När Aleksijevitj söker upp dem är det en 40-årig tystnad som bryts och kvinnorna berättar saker de inte visste att de mindes.
Tiden second hand – slutet för den röda människan är en berättelse om alla de sovjetmedborgare som efter kommunismens fall inte fann sin plats i det nya samhället. Det är förlorarna hon intresserar sig för, inte det lilla fåtal som blivit rika i det postsovjetiska samhället.

zinkpojkar
Zinkpojkar handlar om Sovjetunionens krig med Afghanistan som pågick 1979 – 1989. Många visste inte innan denna bok kom omfattningen av detta krig. Titeln syftar på att de pojkar och män som dödades var så svårt lemlästade att de fraktades hem i förslutna zinkkistor.
Den senast översatta boken heter De sista vittnena – solo för barnröst. Det är barnens berättelse om krig, i det här fallet andra världskriget. De är gamla nu, men Aleksijevitj bad dem ta fram sin barnröster för att beskriva hur de upplevde krigets fasor.
Svetlana Aleksijevitj har censurerats i sitt hemland och blivit utsatt för förföljelse. Åren 2006 – 2008 bodde hon i Göteborg, under beskydd från organisationen The International Cities of Refuge Network. På Nobeldagen den 10 december kommer hon åter till Sverige, nu för att ta emot världens finaste litteraturpris.
Jeanette, Stadsbiblioteket