Av Håkan Olsson
Våldshandlingar mellan människor har förmodligen existerat sedan Homo sapiens började dominera klotet för ungefär 200 000 år sedan. I alla religiösa och historiska myter spelar våldsbrott avgörande roller; Kain dödar Abel och Loke fäller Balder. Litteraturhistorien är full av ond bråd död, från släktfejderna i de isländska sagorna till den plågade Raskolnikov och vidare till nutidens Scandinavian noir.
Att döma av pressens hårdbevakning av mordfall kan man tro att vi lever i den våldsammaste av tider. Så är dock inte fallet, statistiken visar att våldsbrotten var frekventare för hundra år sedan.
Annika Sandéns Missdådare : brott och människoöden i Sverige omkring 1600 (2014) är en fascinerande betraktelse av brott i den protestantiska enhetsstaten Sverige i början av det sjuttonde seklet. Sandén skriver om äktenskapsbrott (hårt bestraffat, framför allt om det gällde kvinnor), självmord, könsöverskridande beteende (vilket det dömande domkapitlet knappt kunde hantera). Tiden var helt annorlunda än idag, ändå framstår likheterna klarare än olikheterna. Inför brottets normalitetsbrytande kaos står vi alla handfallna, nu som då.
Världens vetande väntar 