Brilloboxarna, Andy Warhol och Pontus Hultén

Av Jeanette Malm

Ni minns Andy Warhol? Han som gjorde konst av soppburkar, Marilyn Monroe och myntade uttrycket om 15 minuter i rampljuset? Han blev även skjuten av Valerie Solanas, hon med Scummanifestet, men det är en annan historia.

Warhol var en mycket produktiv konstnär. Hans ateljé hette The Factory vilket anspelar på konsten som en massproducerad vara. Warhol serietillverkade och glamouriserade vardagen, vilket var tilltalande för en del, kontroversiellt för andra.

I början av 1960-talet lät Andy Warhol tillverka ett antal Brilloboxar som ställdes ut som konstföremål på ett New York-galleri. Brillo är varumärke för kuddar av typen Svinto och kopiorna var identiska med originaldesignen. Vad är konst och vem är konstnär, tycktes Warhol fråga. Boxarna blev en stor framgång och såldes för miljonbelopp. När utställningen kom till Moderna museet gjordes sex kopior som kallades Stockholmstyp och dessa godkändes av Warhol själv som ”äkta” Brillokonstverk.

Men, legendariske museimannen Pontus Hultén lät tillverka ytterligare 15 boxar som såldes för stora värden tills kalabaliken bröt ut. Vilka boxar är äkta, vilka är bara en simpel tvättmedelsförpackning?

Om detta skriver Thomas Anderberg i Den stora konstsvindeln. Boken är spännande som en deckare och får mig att fundera på den svåra frågan om vad konst egentligen är. De ”falska” boxarna är identiska med de äkta, men helt värdelösa eftersom de inte är auktoriserade av konstnären Warhol. När jag läser på om Andy Warhol får jag en stark känsla av att han verkligen skulle gillat den stora uppståndelse som Brillosvindeln orsakade. Hela hans konstnärskap gick ju ut på att använda eller avbilda vardagsföremål som blev konst genom det sammanhang de visades. Oavsett hur man själv ser på värdet i det Andy Warhol definierar som konst är detta en mycket intressant bok som tål att diskuteras.