Av Jeanette Malm
I somras lyssnade jag som alla andra somrar på så många Sommar i P1 som möjligt. De jag inte hinner med kan jag – tack podcast! – lyssna på under hela hösten. Ett program har jag fortfarande svårt att släppa, dels för att hon som pratade är en av mina idoler, dels för en så sorglig anekdot som hon berättade. Jag syftar så klart på Bea Uusma och historien om världens ensammaste val.
Valen, döpt till 52 hz, har en egenhet som gör den till en mycket ensam val. När valar vill träffa andra valar sjunger de kärlekssånger som drar artfränder till sig och på så sätt för de släktet vidare. Problemet med 52 hz är att han sjunger på en frekvens (gissa vilken?) som inte uppfattas av de andra valarna eftersom deras normala ljudfrekvens ligger mellan 15 och 25 hertz.
De flesta jag pratat med som hör programmet verkar lika berörda som jag. Tänk en val som i minst 25 år simmat mil efter mil, trånande efter obesvarad kärlek. När jag får reda på att de kan leva i 100 år blir det en nästan övertydlig bild av ”Hundra år av ensamhet”
Det finns olika teorier om varför 52 Hz låter som han gör; han kan vara döv, ha en missbildning, eller vara en korsning mellan två olika valarter. Eller är han det sista exemplaret av en utdöd art?
Valar, med eller utan kompisar, är fascinerade djur. Blåvalen är större än något annat djur som levat på jorden, hela 33 meter som längst. Bara tungan väger närmare 3 ton!
I Valarnas värld av Martin Almqvist kan de se bilder på valar och läsa mer om delfiner, vitvalar, blåvalar och kaskeloter.
Världens vetande väntar 