Syramördaren

Av Håkan Olsson

Den 26 februari 1949 sitter en välklädd medelålders herre på en polisstation i Chelsea. Han är där med anledning av ett försvinnande. En äldre änka, mrs Olivia Durand-Deacon, boende på samma hotell, Onslow Court Hotel i South Kensington, som mannen, har varit försvunnen sedan några dagar. När mannen tillfrågas hur han kommit över den försvunna damens päls vänder han sig till polisen och berättar hur det förhåller sig. Durand-Deacon är död och kroppen upplöst i intet eftersom han löst upp liket i svavelsyra. Då inget lik står att finna kan något åtal inte genomföras. Tror han. Scotland Yard gräver upp hela gården och finner lämningar efter en människa, däribland en löstand.

John George Haigh har gått till kriminalhistorien som syramördaren. Han är förmodligen den ende i den engelska rättshistorien som haft synpunkter på vilka kläder vaxdockan på Madame Tussauds skulle bära. Mycket riktigt hamnade han i den ruskiga kriminalkällaren på det berömda vaxkabinettet.

Haigh var ytterst fåfäng, han bytte kostym varje dag under rättegången och lät hämta sin frisör från London. Försvaret försökte under rättegången, utan framgång, få Haigh förklarad otillräknelig. Han dömdes till döden och hängdes i Wandsworthfängelset i augusti 1949.

 

Totalt mördade han sex personer och motivet var i samtliga fall ekonomiskt, även om han själv under rättegången förnekade detta. Det finns mycket skrivet om seriemördaren Haigh, dock inte på svenska. Den kände DN-journalisten Jolo, Jan Olof Olsson, har i …och deras fall blev stort (1961) skrivit ett underhållande kapitel om Haigh. I antologin Mord, mördare med mera (1960), sammanställd av Torsten Jungstedt, finns också ett stycke om syramördaren.

Det finns även ett pikant youtube-inslag där en man visar huset i Crawley, West Sussex, där Haigh bedrev sin svavelosande verksamhet. Huset finns kvar, dock i annat skick än 1949.