Kyrkogårdar

Av Jeanette Malm

Få ställen är så känsloladdade som begravningsplatser. Här sänker man rösten, fylls av vördnad och påminns om livets korthet och vissheten att allt en dag ska ta slut. Men det är också rofyllda, ofta vackra platser. Det är också spännande att föreställa sig hur namnen på stenarna varit som levande personer, och lite kusligt är det att hitta sin namne.

På begravningsplatserna blir de sociala strukturerna väldigt tydliga och minner om förfluten tid då personens (männens) yrkestitel var lika självklar på gravstenen som namnet och födelse- och dödsår. Vi kan fantisera om klensmeden, översten, spettekaksbagaren eller hemmansägaren och deras ofta namnlösa makor.

Vissa gravar vårdas även om det gått många år, andra är förfallna och bortglömda. Kyrkogårdens fyra syften är, enligt Augustprisbelönade boken Minnets stigar ”att sanitärt godtagbart ta hand om den avlidne, att förmedla en kontakt med det eviga, att hantera sorgen, att utmärka den dödes sociala ställning.”

Den mest kända kyrkogården är kanske Père-Lachaise i Paris. Här ligger bl.a. La Fontaine, Molière, Jim Morrison, Edith Piaf, Oscar Wilde, Marcel Proust, Chopin, Isadora Duncan och Maria Callas begravda.

I Minnets stigar – en resa bland svenska kyrkogårdar skildras hundratals svenska begravningsplatser. Det är en underbar bok som berättar historien om begravningsplatsen ur olika perspektiv. Vi läser om gravstenarna, om kolerakyrkogårdarna, de anonyma barn- och kvinnogravarna och inte minst djurkyrkogårdar.

Inskriptioner på gravstenar är ett eget kapitel och det kanske mest fängslande i boken. En favorit är ”Omsider lycklig” från en grav i Husaby. Eller ”Mor” helt utan namn eller årtal.

Fler böcker i ämnet: 2013 kom I de dödas vilorum av Jeanette Rosengren, den handlar om Malmös begravningsplatser. 1998 skrev Göran Åstrand Känt och okänt på Stockholms kyrkogårdar.