Ulrike Meinhof : människan och terrorn

Av Håkan Olsson

Vi tycks leva i en mörk och bekymmersam tid. För ett par veckor sedan slog terrorn till på Drottninggatan i Stockholm, en fredagseftermiddag då människor av olika nationaliteter fridsamt strövade runt i huvudstadens mitt. Gärningsmannen, en uzbek som nekats uppehållstillstånd, kapade en lastbil och mejade ner människor längs gatan innan fordonet kraschades i ett varuhus. Fyra personer dog och ett flertal skadades. Vi har sett mönstret tidigare, i Nice, i Berlin.

Det kan vara viktigt att påpeka att trots dessa illdåd, ofta med jihadistisk bakgrund, så har Europa upplevt mer terrordrabbade årtionden. Under 70- och 80-talet var Storbritannien svårt drabbat av IRAs terror, bomber i London och på Nordirland var nästan vardagsmat. I Italien orkestrerade de röda brigaderna flera spektakulära bomddåd och kidnappningar. I Västtyskland var RAF – Rote-Armee-Fraktion – aktiva under främst första halvan av sjuttiotalet. En central gestalt i denna marxist-leninistiska s.k. stadsgerilla var journalisten Ulrike Meinhof.

Meinhof föddes 1934, blev tidigt föräldralös och uppfostrades av en vän till familjen. Hon drogs in i studentrörelsen och radikaliserades under 60-talet. Hon var en utmärkt stilist och skrev i tidskriften konkret (som i hemlighet finansierades av den östtyska regimen). Det västtyska 60-talet var en tid av uppror och nytänkande. De unga anklagade föräldragenerationen, ofta med rätta, för att ha förträngt den nazistiska erfarenheten och det omfattande medlöperiet. I april 1968 utsattes vänsterledaren Rudi Dutschke för ett attentat, en högerextremism höll i vapnet. Detta blev startpunkten för RAF, för vilken Meinhof blev ett slags taleskvinna. Till skillnad från jihadistisk terror var gruppens dåd inte urskillningslösa, den riktades mot mål som RAF utsåg som motståndare, exempelvis banker, företagsledare mm. Gruppen finansierade sin verksamhet via bankrån. Ledande i fraktionen var, förutom Meinhof, Gudrun Ensslin och Andreas Baader (därav benämningen Baader-Meinhof-ligan). Senare åtalades Meinhof, med övriga, för mord på fyra personer. Meinhof dog, under oklara omständigheter, officiellt självmord, I Stammheimfängelset i maj 1976.

Den tyska författaren Jutte Ditfurth publicerade 2008 en utmärkt biografi, Meinhof. Boken följer Ulrike tätt i spåren, från den besvärliga barndomen till det ödesdigra sjuttiotalet. Ditfurth låter läsaren ta ställning, väjer inte för Meinhofs ansvar men söker också svaren i den tämligen repressiva västtyska miljön. Vill man ta del av Meinhofs egna texter kan jag rekommendera Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt, utgiven på Cavefors förlag 1976.

Slutligen vill jag varmt rekommendera Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman Theres (1996). Författaren talar genom dokument, brev och andra handlingar och väver en kalejdoskopisk och ytterst fascinerande väv kring en av 1900-talets mest gåtfulla personligheter.

H