Av Håkan Olsson
Knut Hamsun räknas som en av Norges största författare. Född i Gudbrandsdalen 1858, uppväxt i Nordnorge under knappa förhållanden. Hamsun var självlärd och gjorde sensation med debutromanen Svält, 1890. Boken skildrar en vilsen existens som driver runt i Kristiania (nuvarande Oslo), svulten och förvirrad. Med sin subjektiva stil, hänsynslösa uppriktighet och upptagenhet med det omedvetna ses boken som en vägröjare för modernismen. Många gjorde kopplingar till Dostojevskij och Strindberg.
Småningom blir Hamsun alltmer konservativ, kritisk mot industrisamhället och starkt Englandsfientlig. Romanen Markens gröda, 1917, som ger uttryck för dessa tankar är samtidigt en fantastisk skildring av en bonde som skapar sitt eget liv i Nordnorge. 1920 belönas Hamsun med Nobelpriset i litteratur.
Hamsun står nu på toppen, beundrad av flertalet och är oerhört mycket läst, inte minst i Tyskland. Under trettiotalet rör sig Hamsun i riktning mot nazismen, blir medlem i Vidkun Quislings parti Nasjonal samling och när tyskarna ockuperar Norge i april 1940 ställer sig den uppburne författaren på ockupanternas sida.
1943, när krigslyckan vänt, blir Hamsun inbjuden till en författarkongress i Wien. Den åldrige skriftställaren, 85 år, flyger söderut och på hemvägen besöker han Hitler på Berghof.
Norrmannen Tore Rem kom i höstas med en förträfflig bok om Hamsun, Hamsun och resan till Hitler, med speciell betoning på mötet med Hitler sommaren 1943. Efter kriget ställdes Hamsun inför rätta och man försökte förklara honom sinnesförvirrad. Senare har många försökt rädda Hamsun undan landsförräderiet, man har ansett honom politiskt naiv, så exempelvis Thorkild Hansen i Processen mot Hamsun (2 volymer), 1978. Tore Rem menar att detta är felaktigt, Hamsun var verkligen nazist, om än med norska patriotiska förtecken.
Tore Rems bok kan läsas både av litteratur- och historiskt intresserade läsare. En storartad skildring över en lysande författare som gick helt vilse.
Världens vetande väntar 