Karl XII:s död

Av Håkan Olsson

Den mörka höstnatten vilar tung kring Fredrikstens fästning utanför Halden i södra Norge. Det är den 30 november 1718 och den svenska stormakten har befunnit sig i oavbrutet krig sedan 1700. Landets ekonomi är körd i botten, tiotusentals soldater har stupat i krig, missväxt råder. Men kungen har efter det katastrofala nederlaget i Poltava 1709 och de många åren i Osmanska riket vänt åter till Sverige och har nu för avsikt att erövra Norge. Runt fästningen löper ett antal skyttegravar och på ett av dessa värn står Karl XII och spejar mot fästningen. Vid niotiden hör ett vittne ett dovt ljud och kungens huvud faller mot värnkanten. Den svenska stormaktstiden är därmed till ända.

Kungens död är en av de mest omskrivna händelserna i den svenska historien. Tidigt spreds rykten att den dödande kulan kommit från den egna sidan, bl a därför att ingångshålet var större än utgångshålet. Misstankar riktades mot kungens svåger, den blivande Fredrik I. Märkliga vandringshistorier fick fäste, exempelvis den om kulknappen som nu förvaras på Varbergs museum. Kungens grav öppnades 1917, undersökningar gjordes, fotografier togs.

Peter Froms Karl XII:s död (2005) vederlägger med emfas konspirationsteorierna, författaren menar att det är klarlagt att det fatala skottet avlossades från den norska sidan. Historikern Bengt Liljegren publicerade 2000 Karl XII (reviderad utgåva 2018 med titeln Krigarkungen) – också han tycks dela Froms uppfattning. Även Peter Englund skriver i en bloggtext 2015 (https://peterenglundsnyawebb.wordpress.com/2015/09/03/karl-xiis-dod-fallet-ar-avslutat/) att fallet tycks avslutat.

Sista onsdag innevarande månad är det precis 300 år sedan Karl XII:s död. Vågar jag påstå: case closed?