Atlas över avlägsna öar

atlas

Judith Schalansky föddes i dåvarande Östtyskland och enda sättet för henne att resa var genom att läsa kartböcker och fantisera om exotiska platser. Detta ledde till att hon 2012 gav ut boken Atlas över avlägsna öar – femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. I förordet till boken skriver författaren att hon var så van vid att resa med pekfingret i atlasen, att hon fortsatte med det även när muren revs och det blev möjligt för henne att resa på riktigt ut i världen.

Det är något speciellt med öar. Enligt definitionen är en ö ett landområde helt omgivet av vatten, mindre än en kontinent och större än en holme. Det finns vissa fundamentalister som menar att en ö som har landförbindelse i form av en bro är en andra klassens ö. Så långt vill jag inte sträcka mig, men visst vilar det ett romantiskt skimmer över en plats som du bara kan lämna med båt eller möjligen helikopter.

Schalanskys bok är så vacker, det är tydligt att hon är utbildad illustratör och typograf. Varje uppslag presenterar en ö, med såväl geografiska som udda,historiska fakta. Om ön Deception i Antarktis kan man läsa om den enda kvinnan som lever här och om de barbariska valfångsterna. Eller om Takuu i Stilla havet, som sakta håller på att sjunka ner i havet men där de som bor där vägrar inse faktumet att ön kommer att vara borta om en månad eller ett år.

takuu

Takuu

Det här är en bok att bläddra i lite här och där, stanna upp och drömma sig bort. En del av öarna framstår som lockande bara genom sin otillgänglighet; Ensamheten heter en ö  i Norra ishavet, som enligt Schalansky gör skäl för namnet. Årsmedeltemperaturen är -16, här bor ingen sedan en forskningsstation bommade igen 23 november 1996.

Jag bläddrar vidare, och reser även med fingret till Björnön i Svalbard, Deception i Antarktis och vulkanön Pagan i Stilla havet och tänker att vissa platser gör sig bäst hemma i soffan.

Jeanette, Stadsbiblioteket

 

Välkommen till Paradiset

Bild

 Att resa är att leva! Sedan 60-talet har resandet bara ökat, mer och mer, längre och längre bort. Miljardärer åker på rymdfärd och i National Geographic  6/2013 berättar regissören James Cameron om sitt dyk i Challengerdjupet, 11000 meter under havsytan.  Samma nummer beskriver överbefolkningen på Mount Everest. Allt fler vill anta den ultimata utmaningen – i sådan grad att det numera är trafikstockning på vägen mot toppen som kantas av sopor samt ett och annat lik. Bild

Jenny Dielemans gör i sin bok Välkommen till Paradiset från 2008 en skarpsynt analys av turistindustrin.  Den globala överklassen, med backpackers i täten(!) letar ständigt nya, orörda resmål. Alla vill vara resenärer, ingen vill vara turist. Så fort en destination har blivit tillgänglig för gemene man, förlorar den sin tjusning och man söker sig vidare.

Ursprungsbefolkningen förväntas leva upp till resenärens förväntan att möta det exotiska, äkta. Men när turistströmmen tilltar på en ort, så byggs det vräkiga hotell i de pittoreska byarna, invånarna får nya inkomster och köper andra kläder, parabol, kanske en bil. Detta är början till slutet på den rika världens intresse, som ser sitt orörda paradis förvandlas. Det vi konsumerar är inte bara hennes kultur och traditioner, det är också hennes fattigdom. Hon måste fortsätta vara fattig, för vår skull.

Vi försöker köpa Paradiset, men – det förstörs och förlorar sitt värde så fort vi berör det.

Om reslusten har minskat – eller reskassan sinat – så finns det ändå möjligheter att njuta av naturens under. Världsarv – naturens mästerverk  gör nedslag i sex kontinenter med underbara smakprov bland världens 193 naturarv. I Världsarv – människans mästerverk färdas vi utan minsta trängsel från Yttre Hebriderna via Ponte Vecchio i Florens till Kyoto och Mashu Picchu. Varning för att ressuget når nya höjder dock.

Benedicte

Bibliotekarie på Stadsbiblioteket