Patti Smith

Litterärt sett är det biografigenren minst sagt ojämn. En människa kan ha levt ett intressant liv, men att göra litteratur av det levda är svårare.

just kidsJag brukar undvika självbiografier av den anledningen. Risken att idolen ska visa sig vara en tafflig skribent är helt enkelt för stor. Därför dröjde det flera år innan jag vågade läsa Patti Smiths Just kids, men jag hade oroat mig i onödan. Boken är fantastisk, läs bara inledningen så förstår ni: : »Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren då Jimi Hendrix satte eld på sin gitarr och Kina sprängde en vätebomb. Det var uppror i Newark och protestmarscher mot Vietnamkriget. Världen stod på tröskeln till en ny tid. Det var kärlekens sommar. Det var sommaren som förändrade mitt liv. Det var sommaren då jag mötte Robert.«

I Just kids skildrar Pattis Smith tiden fram till genombrottet, när hon och fotografen Robert Mapplethorpe under umbärande aldrig svek sina konstnärliga ideal. De bodde långa perioder på Chelsea Hotel  (åh, vad jag skulle vilja bo på Chelsea Hotel, omskrivet och besjunget av  alla de stora hjältarna) och man får i boken möta Bob Dylan, Janis Joplin, Salvador Dalí och många andra så att säga i realtid.

Nu har nästa självbiografi kommit. M Train  är en svävande, reflekterande och poetisk tankebok mer än strikt kronologiskt berättande memoar. M:et i titeln står enlig Pattis Smith för ”mind” eller ”mental”, det är ett ”mind train”. M kan stå för fler saker också. I litteraturen för Mankell och Murakami, för mysterium, för mamma… M är en väldigt bra bokstav, säger hon i en intervju.

Ryktet säger att Smith snart kommer med en deckare som delvis utspelar sig på hennes favorithotell i Sverige, Eggers i Göteborg.

Jeanette, Stadsbiblioteket

mtrain

Festivalsommar

Sommaren är tiden då allt vi drömt om under vinter, höst, vår ska bli verklighet.

Förra sommarens vackraste äventyr utspelade sig på Skeppsholmen i Stockholm. Käraste kollegan visade sig vara det perfekta ressällskapet ; sällan har väl två 50-åriga bibliotekarier fnissat mer än vi gjorde under våra tre dagar på fint hotell i Gamla stan.

Målet för resan var Stockholm Music & Arts, en festival vars bokare helt uppfyllt våra personliga musikpreferenser.  Eller vad sägs om Freddie Wadling, Marianne Faithful, Frida Hyvönen, Antony & the Johnsons och Patti Smith på en och samma dag?!

Wadling kommer väl aldrig att bli affischnamn för ett hälsosamt leverne eller någon stilikon. Men vad spelar det för roll, när man har en röst som får huden att knottras? Just där här låten spelades inte på Skeppsholmen, men här kommer den som bonusmaterial:

Och Marianne Faitful, henne vill både jag och kollegan efterlikna när vi blir gamla. Fullkomligt självklar på scenen, när hon blev röksugen fick bandet vackert spela vidare medan hon tog sig ett bloss och smuttade på ett glas vin. Lyssna gärna på Ballad of Lucy Jordan:

Antony Hegarty höll brandtal för jämställdhet och hyllade Skandinavien som föregångare i queerfrågor. Där emellan sjöng han, på sitt eget ojämförliga vis, till ackompanjemang av Radiosymfonikerna.

Så var det Patti Smith. Hon har varit min trogna följeslagare under många år, men aldrig tidigare har jag fått uppleva henne live. I en recension dagen efter konserten skrev DN att Patti Smith välte Skeppsholmen, och jodå – fotfästet försvann allt för en liten stund. Patti levde under flera år på Chelsea Hotel med fotografen Robert Mapplethorpe. Om deras umbärande på väg mot genombrott kan man läsa i fina biografin Just kids.

Efter denna perfekta dag och kväll vandrade vi på ömma fötter genom stan, till Sven Vintappares gränd och somnade gott.

Jeanette Malm, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad