Freddie Wadling, magikern

Freddie_Wadling

2016 har varit ett dåligt år så här långt. Åtminstone om man räknar alla de stora musiker och artister som lämnat oss, flera av dem i ”förtid”. Jag tänker på David Bowie, Olle Ljungström, Prince, Josefin Nilsson och nu senast den oefterhärmlige Freddie Wadling.

Freddie Wadling var unik i ordets rätta bemärkelse. ” som är fullständigt ensam av sin typ eller art särsk. i fråga om värdefulla el. intressanta egenskaper” (Nationalencyklopedin). Hans röst är stark och skör, rivig och mjuk, melodisk och skärande –allt på en och samma gång. Alla förstår kanske inte skönheten i Freddie Wadlings musik. Kanske stör hans yttre upplevelsen för den som är skolad i tron att en artist ska vara stylad och ha synkroniserade danssteg på scenen? Stackars dom, säger jag då. Wadling sjunger med rösten full av självupplevd smärta, både psykisk och fysisk på ett sätt som får huden att knottras och håren på armarna att stå i givakt.

Senaste  – sista! – skivan heter Efter regnet och är till hälften nyskriven musik av Stina Nordenstam och hälften covers. Eller covers ska man kanske inte kalla det, Freddie Wadling ger en helt ny nerv och innebörd åt slitna låtar som Alla har glömt (Towa Carson, ni vet?)

Jag kan bara inte sluta lyssna på ”Det är inte nog” Stina Nordenstams tonsättning av Arsenij Tarkovskijs text:

Nu har sommaren gått

som om den aldrig varit

i gläntan är det ännu varmt

men det är inte nog

allt som kunde slog in

lade sig som ett femfingrat blad

rakt i mina händer

men det är inte nog

 

Under sin långa karriär hann Wadling med att vara punkmusiker (Leather nun, Perverts, Liket lever), vissångare (En skiva till kaffet), samarbeta med Fläskvartetten, skådespela och måla.

Han har också, tillsammans med Robert Lagerström, skrivit en biografi om sin traumatiska uppväxt: Freak – boken om Freddie Wadling

På biblioteken kan du också låna cd-skivorna Dark passages: nocturnal incidents / the Kingdom Of Evol featuring Freddie Wadling

Den mörka blomman

A soft-hearted killer collection

Jeanette, Stadsbiblioteket

Festivalsommar

Sommaren är tiden då allt vi drömt om under vinter, höst, vår ska bli verklighet.

Förra sommarens vackraste äventyr utspelade sig på Skeppsholmen i Stockholm. Käraste kollegan visade sig vara det perfekta ressällskapet ; sällan har väl två 50-åriga bibliotekarier fnissat mer än vi gjorde under våra tre dagar på fint hotell i Gamla stan.

Målet för resan var Stockholm Music & Arts, en festival vars bokare helt uppfyllt våra personliga musikpreferenser.  Eller vad sägs om Freddie Wadling, Marianne Faithful, Frida Hyvönen, Antony & the Johnsons och Patti Smith på en och samma dag?!

Wadling kommer väl aldrig att bli affischnamn för ett hälsosamt leverne eller någon stilikon. Men vad spelar det för roll, när man har en röst som får huden att knottras? Just där här låten spelades inte på Skeppsholmen, men här kommer den som bonusmaterial:

Och Marianne Faitful, henne vill både jag och kollegan efterlikna när vi blir gamla. Fullkomligt självklar på scenen, när hon blev röksugen fick bandet vackert spela vidare medan hon tog sig ett bloss och smuttade på ett glas vin. Lyssna gärna på Ballad of Lucy Jordan:

Antony Hegarty höll brandtal för jämställdhet och hyllade Skandinavien som föregångare i queerfrågor. Där emellan sjöng han, på sitt eget ojämförliga vis, till ackompanjemang av Radiosymfonikerna.

Så var det Patti Smith. Hon har varit min trogna följeslagare under många år, men aldrig tidigare har jag fått uppleva henne live. I en recension dagen efter konserten skrev DN att Patti Smith välte Skeppsholmen, och jodå – fotfästet försvann allt för en liten stund. Patti levde under flera år på Chelsea Hotel med fotografen Robert Mapplethorpe. Om deras umbärande på väg mot genombrott kan man läsa i fina biografin Just kids.

Efter denna perfekta dag och kväll vandrade vi på ömma fötter genom stan, till Sven Vintappares gränd och somnade gott.

Jeanette Malm, bibliotekarie på Stadsbiblioteket i Halmstad