Den föraktade bödeln

Bödel – blotta ordet väcker fasa. Numer används begreppet ofta i överförd bemärkelse, exempelvis för att karaktärisera mördare eller krigsförbrytare. Arkitekten bakom Srebrenicamassakern, den ökände bosnienserbiske generalen Ratko Mladic´, kan med fog kallas bödel.

Bödelsyrket, om man nu kan tala om ett sådant, har genomgått stora förändringar under historiens gång. Bödelssysslan var djupt föraktad, under 1600-talet nyttjades ofta dömda personer. Dödsdömda kunde undkomma straffet och i stället bli bödlar (eller skarprättare, ibland mästerman). Bödeln märktes, exempelvis genom avskurna öron, och började ibland sin tjänsteutövning genom att hänga sin företrädare.

bodlar

Annika Sandin, som skrivit om brott i 1600-talets Sverige i den utmärkta Missdådare (2014), har nyligen publicerat Bödlar : liv, död och skam i svenskt 1600-tal (2016). Bödeln tillhörde samhällets bottenskikt, utstött och föraktad utförde han sysslor som ändå ansågs nödvändiga. I Pär Lagerkvists roman Bödeln (1933), spelar en mästerman central roll, mest som vittne och lyssnare.

alfred_ander_polisbild

Med tiden förändrades synen på skarprättaren. 1882 tillträdde Anders Gustaf Dahlman tjänsten som avrättare, från 1900 med titeln riksskarprättare. Dahlman höll i yxan när Anna Månsdotter, huvudperson i Yngsjödramat, avrättades 1890. Tjugo år senare föll bilan när Alfred Ander togs av daga efter ett rånmord i Stockholm. En giljotin hade nyligen anförskaffats. Den användes blott en gång, Ander är den sista avrättade i landet. 1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige.

Håkan Olsson