Biblioteket som brann

 

bokBibliotek är speciella platser. Tänk att det i vårt genomkommersialiserade samhälle finns en plats dit alla är välkomna. Där det inte kostar något att vara. Där du inte behöver prestera något. Du behöver inget medlemskort och framför allt – du blir inte ifrågasatt. Alla kan hitta sin plats på biblioteket och gör det också, från spädbarnen som gör rytmik till pensionären som släktforskar. Alla under samma tak och med lika stor rätt att vara där. Den formella definitionen av bibliotek är ”en fysisk plats där vi samlar och delar information”. Susan Orlean visar att bibliotek också är en humanistisk katedral, en plats helgad åt det mänskliga där ordet förkunnas och förvaltas men med ansvar för både historien och samtiden (och framtiden).

 

biblioteket-berattelsen-om-en-brand-en-stad-och-karleken-till-bockerSusan Orlean har skrivit en pärla till bok i Biblioteket  – en berättelse om en brand, en stad och kärleken till böcker.  Den är en glödande – dubbel bemärkelse – kärleksförklaring till världens bibliotek i allmänhet och Los Angeles Central Library i synnerhet. 28 april 1986 började det brinna i en papperskorg i ett bokmagasin. De första lågorna utvecklas snabbt till ”den perfekta branden”, en brand med perfekt balans mellan syre och eldfängt material. Bokmagasinen förvandlades till kakelugnar och 1 miljon böcker brann upp.

”Biblioteket” handlar om branden och hur den påverkade de anställda och besökarna. Vem anlade den? Var det Harry Peak, den unge slarvern med kändisdrömmar?

Detta och en massa annat handlar årets bästa fackbok om. Läs den!

branden

Bild från delar av det förstörda biblioteket I Los Angeles.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Att löpa med eller mot – Geraldine Schwarz om Europas glömska

medlöparna

Geraldine Schwarz har goda historiska förutsättningar att ta sig an problemet med Europas glömska efter andra världskrigets ohyggliga förbrytelser. Med en tysk far och en fransk mor personifierar hon försoningstanken mellan de forna fienderna, som skulle bli en grundbult i det europeiska samarbetet.

Medlöparna : en berättelse om Europas glömska (2020) handlar om hur Tyskland, och andra länder, bearbetat minnet av  krigets illgärningar. I hur hög grad tar man ansvar, ställer skyldiga till svars? Från Tyskland år noll till det västtyska ekonomiska undret under Adenauers 50-tal är steget märkligt kort. Mängder av nazianstuckna ämbetsmän, jurister, företagsledare besatt viktiga poster i förbundsrepubliken och det dominerande narrativet var att nazistregimen var kriminell men det tyska folket i princip oskyldigt. Glömska med andra ord.

Efter det tyska sammanbrottet fastställer segrarmakterna fyra grader av inblandning i de nazistiska brotten: huvudskyldiga (Hauptschuldige), belastade (Belastete), mindre belastade (Minderbelastete) och medlöpare (Mitläufer). Författarens farfar, som bl a köper ett judiskt företag till kraftigt underpris, är en typisk medlöpare.  Geraldines far Volker hör till de unga tyskar som framåt 60-talet allt i större uträckning börjar ställa den avgörande frågan: pappa, vad gjorde du under kriget?

De första rättegångarna mot krigsförbrytare börjar hållas och med 60-talets studentuppror slås fönstret upp, glömskan börjar förvandlas till minne.

Det går långsammare i andra länder, Österrike ser sig länge som offer, trots att entusiasmen vid Anschluss var enorm. Det gäller även Frankrike, där Vichyrepubliken skickade franska judar i döden, utan tysk hjälp. Men generellt går utvecklingen mot medvetenhet och minne, där murens fall 1989 också spelar in.

Tills de högerextrema och nationalistiska rörelserna börjar nå framgång under det nya seklet, vill säga. Viktor Orban kallar Miklas Horthy en exceptionell statsman, trots dennes nära samarbete med nazisterna. Rörelsen mot glömska växer sig starkare.

Schwarz bok är välskriven och viktig. Det är de passiva medlöparna som avgör historiens riktning, eller med författarens ord: …”vad skulle ha hänt om majoriteten hade gått, inte med strömmen, utan mot en politik som rätt tidigt avslöjat sin avsikt att trampa den mänskliga värdigheten under fötterna..”

Den frågan är lika aktuell idag.

 

Håkan Olsson

Frö – på jakt efter framtidens mat

fröer

Nästan allt vi äter börjar med ett frö. Tänk ris, vete till pastan, bönan till morgonkaffet. Utan frön skulle våra tallrikar vara tomma; så varför behandlas fröet så styvmoderligt?

fröVi tar för självklart att handla mjölk och bröd nästan dygnet runt. Om man blir sugen på kakor finns det ständigt att tillgå, åtminstone om du bor i tätort. Inget samhälle är heller så litet att det inte finns minst en pizzeria. Annat var det förr. I tusentals år har mänskligheten levt som jordbrukare. För att överleva måste varje år frö sparas till nästa års utsäde och sparades fel frö blev konsekvenserna förödande  – tänk missväxt och därpå följande hungersnöd. Nu verkar det ändå som att fröet är på väg att få en status och uppmärksamhet det förtjänar. Ett aktuellt exempel på detta är den nyutkomna boken Frö- på jakt efter framtidens matav Anna Liljemalm och Erik Abel.

I boken berättar Liljemalm och Abel om sina resor till Nepal för att leta vildris, till fröförädlare i Kenya och det spännande frövalvet på Svalbard. Där, i en nedlagd kolgruva, förvaras världens alla fröer. Om det, peppar peppar, sker en katastrof som utrotar växtligheten är fröbanken en garant för att vi ska kunna börja om på nytt. Ironiskt, och sorgligt nog, är Svalbards fröbank hotad av den globala uppvärmningen.

Saker jag lärt mig av boken är många, men en uppgift sticker ut lite extra. Visste ni att ett kilo tomatfröer är dyrare än ett kilo guld? Jag har också med mig en stark tilltro till människans förmåga till anpassning. Trots att vi sedan 1900-talets början utrotat 75 procent av världens grödor har det på senare år väckts en rörelse för att rädda fröet. I Sverige väckteFacebook-gruppen Fröupproret en arme av intresserade som dammsög Sverige på nästan utdöda fröer som man lyckades få livskraftiga igen. Fröer som gått i arv och som troddes vara försvunna för gott.

Så ett frö, läs en bok och glöm inte att nästa allt vi äter börjar med ett frö!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Atlas för nyfikna

atlas

När jag var liten ville jag bli kartritare, kanske lärde jag mig läsa på en Sverigekarta som hängde bakom kudden. Nu blev det inget ritande men kartor fascinerar fortfarande.

Ian Wrights Atlas för nyfikna – 100 kartor som visar världen på ett nytt sätt vidgar ramen för vad en kartbok kan vara. Kartor visas förvisso, men ur en samling udda synvinklar.

Några exempel: på en karta över Kanada konstateras att över 50 procent av befolkningen bor söder om 49:e breddgraden, som brukar anges som gräns mellan USA och Kanada. Söder om denna dras en röd linje under vilken en pytteliten del av Kanada finns. Här bor merparten av befolkningen (Toronto, Montreal , Ottawa)

Eller en världskarta som visar antal hårdrocksgrupper per 100 000 invånare – flest i Finland, följt av Sverige, Norge och Danmark. I Sudan och Nordkorea finns, så vitt man vet, ingen hårdrock.

Eller varför inte en karta över vilka europeiska länder som invaderat Polen. Schweiz och Island är oskyldiga, dock ej Sverige. Flertalet länder har invaderat Polen!

Och så fortsätter, mer eller mindre nördigt, mer eller mindre tankeväckande. Glöm aldrig att Luxemburg inte är en mikrostat, inom dess gränser ryms Liechtenstein, Malta, Andorra. San Marino, Monaco och Singapore.

atlas (1)

Atlas, titan i grekisk mytologi med uppgift att bära världen på sina axlar.

Håkan Olsson

Josas bok

josas-bok

I mars förra året sändes en mycket uppmärksammad TV-dokumentär om sångerskan och artisten Josefin Nilsson – Josefin Nilsson : älska mig för den jag är. Programmet fick ett våldsamt genomslag, demonstrationer och ljusmanifestationer följde, detta efter att en känd skådespelare pekats ut som skyldig till misshandel och förföljelse, ja i förlängningen till Josefins förtida död. Och förra sommaren pratade Josefins storasyster Marie Nilsson-Lind om samma saker i ett uppskattat Sommar i P1.

Där framgick att Josefin skrivit mycket om förhållandet och planerade att ge ut en bok, av detta blev inget då hon gick bort i februari 2016.

Josas bok : min berättelse av Marie Nilsson-Lind tar sin avstamp i efterlämnade dagböcker och annat material. Författaren skriver att hon ser boken som ett löfte till den älskade lillasystern att slutföra hennes berättelse.

Först lite om bokens stilistiska nivå. Marie håller själv i pennan, när hon inte citerar Josefin. Detta är både en styrka och en svaghet. Svaghet därför att texten hade mått väl av att tuktas, det är för mycket uttalade känslor, för mycket hemskt, hemskt eller fantastiskt, fantastiskt. Å andra sidan skänker det autenticitet åt berättelsen, här har inget filtrerats genom en skicklig spökskrivares filter, det är så här Marie tänker och känner.

Boken handlar lika mycket om Marie som Josefin, och om Ainbusk Singers. Det är på ett sätt en klassisk biografi om uppgång och fall, genombrottet med More Amore (Älska mig för den jag är, Lassie m fl), samarbetet med Benny Andersson, bakslag, ekonomiska bekymmer. Men också en historia om en rätt dysfunktionell familj. Pappan, revyartisten, ständigt otrogen och mamman, skuldbeläggande offerkofta med psykiska problem. Marie känner sig otillräcklig trots uppenbar begåvning, är familjens krockkudde. Lillasyster är allt det som storasyster inte är, snygg, fräck, framåt.

josefin12

Ainbusk singers

Den röda tråden i boken är systrarnas varma förhållande och dess peripeti naturligtvis det destruktiva förhållandet med skådespelaren, som tycks knäcka Josefin både mentalt och fysiskt. Nedgången blir brant – missbruk, ryggsmärta -även om visa ljuspunkter finns, däribland en sen scencomeback på Gotland.

Författarens saknad är stor och skulden lurar alltid runt hörnet – varför gjorde jag inte mer? Trots en del brister vill jag se boken som en kärleksgärning till en älskad och saknad syster – som bara ville bli älskad för den hon var.

 

Håkan Olsson

 

 

Klubben

320px-Me-too_sign

#metoo. Begreppet, som syftar på ”jag också”, var en hashtag på sociala medier som började i USA och spreds med vindens hastighet över världen. Många kvinnor och inte minst kända kvinnor inom först filmbranschen trädde fram och berättade att de blivit sexuellt utnyttjade och i många fall även våldtagna av män de varit i beroendeställning av. I Sverige kulminerade metoo-upproret under hösten 2017 med uppror inom en mängd branscher såsom skådespelare, jurister, dansare och anställda inom kyrkan. Ett antal kända svenska män, främst inom tidnings- och TV-branschen namngavs på sociala medier vilket i flera fall ledde till att de blev av med sina jobb och att övergrepp som skett flera år tidigare polisanmäldes och ledde till rättegång. Oftast med friande dom då det är svårt att bevisa brott så lång efteråt – ord står mot ord.

klubbSom en följd av att det tidigare tabut att skriva om sexuella övergrepp  – det ansågs vara en ”privatsak” – nu inte längre existerade började Matilda Gustavsson på Dagens Nyheter arbeta med en artikel om en man som under många år haft rykte om sig att vara någon som kvinnor skulle akta sig för. ”Alla” visste, men ingen gjorde något. Han fick ostörd tafsa grovt på kvinnor helt öppet, i officiella sammanhang utan att någon ingrep. Helt helt obegripligt och ingen av de intervjuade i boken kan egentligen förklara varför de inte sa stopp. Mannen, Jean-Claude Arnault, var en kändis i kulturvärlden. Dels genom att han var (är) gift med Katarina Frostenson, poet och medlem i Svenska Akademien, dels för att han förestod Forum, den klubb som åsyftas i titeln på Matilda Gustavssons bok som gavs ut 2019.

Trots att vi läst allt om alla turerna; från DN-artikeln med de 18 kvinnornas berättelser, via turbulensen kring avhoppade akademiledamöter, inställda nobelpris, maktspelet inom akademien, Horace Engdahls påhopp på Sara Danius och folkets stöd till henne (minns #knytblusförsara) så är bokenKlubben en stor läsupplevelse. Matilda Gustavsson beskriver metodiskt hur hon började nysta i de rykten hon hört om Arnault, länge kallad Kulturprofilen, och hur hon fick kontakt med kvinna efter kvinna som utsatts för övergrepp och rena våldtäkter. Och om allt som hände sen, efter artikeln. Hur akademin närmast vittrade sönder, nobelpris ställdes in och Arnault dömdes till fängelse för våldtäkt.

Matilda Gustavsson fick Stora journalistpriset för avslöjandena. Boken Klubben har fått lovord och många priser. Historia har skrivits. Läs den!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Gröna fingrar?

garden-3276321_1280

Den här tiden på året, när det varken är vinter eller riktig vår, brukar lusten att påta i trädgården vara som starkast. När det väl är dags och ogräset växer frodigare än det jag planterat har entusiasmen oftast lag sig. Jag vill verkligen vara en som gillar trädgårdsarbete och som har en trädgård som är planerad efter säsong men jag är samtidigt lite lat. Men nytt odlingsår innebär nya möjligheter till förbättring, eller hur?

De senaste årens stora trädgårdtrend är att odla i pallkrage. Det passar den som i likhet med mig inte har någon stor trädgård. Det går också att starta tidigare på våren än i ett vanligt trädgårdsland eftersom jorden blir fortare varm. Hög tid att starta alltså!Pallet-collars

Till min och er hjälp har jag hittat flera böcker med tips för både nybörjare och erfarna pallkrageodlare.

25 smarta pallkragar – bästa kombinationerna för bra skörd

Maxad skörd i din pallkrage

12 månader med din pallkrage

Odla i pallkrage

Det jag lärt mig av att bläddra i de här böckerna är att det nästan inte finns några begränsningar i vad som kan odlas i pallkragen. Undantaget stora träd, möjligtvis.

Så, gott folk – gå loss med fröer, jord, plantor, sticklingar och odla er trädgård. Och välkommen till biblioteket för att låna böcker om precis allting.

Jeanette, Stadsbiblioteket  Halmstad

P.S. Varför har så många trädgårdsbokförfattare namn från floran? Det dräller av Rosen, Rosberg, Roos, Ek, Qvist och Björck. Måste googla!  Och nu, tre sekunder senare har jag lärt mig att det kallas aptonym när man heter som sitt yrke, alltså som meteorologen Lisa Frost. D.S.

Koreakriget 1950-1953

kk

 

Koreakriget är ett både avlägset och ständigt närvarande krig. Ett fredsavtal saknas fortfarande, 67 år efter att stilleståndsavtalet slöts i juni 1953. Kriget var den första stora konflikten efter andra världskriget och den första sedan kalla kriget blivit ett faktum.

Bakgrunden var att segrarmakterna under Potsdamkonferensen i juli 1945 delat den koreanska halvön längs den 38:e breddgraden, i en amerikansk respektive sovjetisk ockupationszon. USA och Sovjet kom inte överens om hur landet skulle styras och den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som ordförande.

Därmed var spelplatsen krattad och att de respektive ockupationsstyrkorna drog sig tillbaka 1948-49 ändrade inget i sak. Efter att Kim konsulterat Stalin och Mao gick nordkoreanska trupper över gränsen den 25 juni 1950. FN, som bojkottades av Sovjet, fastställde, efter hemställan från president Truman, en resolution om omedelbart tillbakadragande och ett antal länder, med USA i spetsen, bidrog med soldater.

Strider rasade främst under andra halvåret 1950. Först trycktes de allierade kraftigt tillbaka, men efter en amfibieinsats vid Inchon, Seouls hamnstad, återgick initiativet till de FN-ledda styrkorna. Man nådde nästan den kinesiska gränsen innan konfliktlinjen stabiliserade vid den 38:e breddgraden i början av 1951. Sedan vidtog ett lågintensivt krig till stilleståndet 1953. Förlusterna i människoliv var stora, bland civila på bägge sidor och bland de stridande förbanden, främst på nordsidan.

koreakrigetkalla

Naturligtvis finns det mycket skrivet om Koreakriget men faktum är att Artur Szulcs Koreakriget(2019) är den första svenska skildringen av konflikten. Boken är en relativt kortfattad genomgång av kriget, dess orsaker och följder. Vill man läsa om marinkårens aktion vid Inchon i september 1950 kan man läsa en intressant text i Gunnar Åselius Krigen under kalla kriget (2007).

Vi lever fortfarande i Koreakrigets långa skugga, inte minst manifesterat av Kim
Jong-uns ständigt pågående vapenskrammel.

Håkan Olsson

Våga missa!

FOMO, eller Fear Of Missing Out, på svenska typ “skräck för att missa det som händer” verkar vara utbredd. Jag tycker det är något desperat och lite sorgligt över att aldrig ha tråkigt, att alltid vara på tårna och redo för nya äventyr. Den stilla vardagslunken kan vara väldigt trevlig! Glädjen i det lilla kan vara lika stark som euforin över en stor utmaning – eller?

Nu verkar faktiskt en motrörelse vara i vardande, FOMO ersätts av JOMO – ”joy of missing out”. Svend Brinkmann, professor i psykiatri har nyligen skrivit boken med titeln Våga missa som handlar om vi måste inse att vi inte kan få allt och öva oss i förmågan att våga missa. Att gå miste om något bör ses som en aktiv handling och inte som något som bara sker. Och den som vågar missa har allt att vinna!

Samme Brinkmann går ofta på tvärs mot rådande trender i självhjälpsträsket. För några år sedan gav han ut boken Stå fast! – vägra vår tids utvecklingstvång. I den boken gör han upp med hela självhjälpssamhället (trots att han själv är en del av det) och ger följande råd:

 

1. Sluta känna efter i dig själv.

2. Fokusera på det negativa i ditt liv.

3. Ta på dig nej-hatten.

4. Håll tillbaka dina känslor.

5. Avskeda din coach.

6. Läs en roman – inte en självhjälpsbok eller biografi.

7. Dröj vid det förflutna.

Befriande lista tycker jag som genast ska ägna mig åt punkt 6.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Palmemordet

sista

Jag beställde nyligen ännu en bok om mordet på Olof Palme, Lars Borgnäs Olof Palmes sista steg : i sällskap med en mördare (2020). Den torgför teorin att det primära målet var Lisbeth Palme och att Olof föll för det andra skottet. Som brukligt när det gäller privatspanare nyttjar man de vittnesmål som talar för den egna teorin och struntar stillsamt i de som motsäger den. Lena Andersson, författaren och skribenten, har tydligen skrivit förordet. Andersson har tidigare, i en DN-artikel, förespråkat ”mötesscenariot”, att Palme skulle stämt möte med någon. Mitt på Sveavägen, halv tolv en kall februarikväll!? Logiken förefaller likna en vällagrad emmenthalerost – full av hål.

Och nu, den artonde februari, halvannan vecka före 34-årsdagen av mordet avslöjar Palmegruppens åklagare, som ironiskt nog heter Krister Petersson, att man senare i vår ämnar väcka åtal, alternativt lägga ner utredningen för gott. Förvirring är bara förnamnet.

den-osannolika-mordaren-skandiamannen-och-mordet-pa-olof-palmeNär jag senare tar del av tidningarnas artiklar kring nyheten verkar det handla om Stig Engström, den så kallade ”Skandiamannen”. För ett par år sedan publicerade tidskriften Filter ett reportage som pekade ut Engström som gärningsman. Det blev också en bok, Thomas Pettersson – Den osannolika mördaren(2018). Som vanligt talar en del för Engström, en del emot. Till skillnad från diverse andra spår finns det en tydlig koppling till brottsplatsen, Engström jobbade i grannhuset och var bevisligen på plats mordkvällen. Å andra sidan uppsökte han frivilligt polisen, som vittne, och betedde sig rent allmänt knappast som en förövare skulle ha gjort. Det finns ett problem till, Engström dog 2000.

Ämnar åklagare Petersson fastslå att Engström är mördaren måste det till handfasta bevis, läs mordvapnet. Annars hamnar vi i ett läge där fallet sägs vara ”polisiärt uppklarat” vilket för övrigt många, inte minst poliser, anser om Christer Pettersson (alltså inte åklagaren), 1989 dömd i tingsrätten men friad i hovrätten.

Blomma-Rosor

Jag beundrar Olof Palme, både för hans politiska gärning, och som människa. Många av de reformer som vi, hittills, tagit för givna tillkom under hans regeringstid – daghemsutbyggnad, föräldraförsäkring, förbättrad jämställdhet, MBL och LAS. Han var också en stridbar röst i den internationella politiken; kritiserade USA för den orättfärdiga krigföringen i Sydostasien, arbetade mot kärnvapen, nagelförde diktaturer, från Tjeckoslovakien till Spanien.

Han var också en intellektuell politiker, bildad, litteraturintresserad. Palme kunde i tal citera Stig Dagerman eller Ragnar Thoursie. Några årtionden senare prisade en annan statsminister Camilla Läckberg!

Åren efter mordet läste jag mycket om attentatet. Vartefter blev jag allt tröttare i takt med att konspirationsteorierna avlöste varandra. Privatspanarna blev allt fler, man kan tala om foliehattarnas parad.

underbara-dagar-framfor-oss-en-biografi-over-olof-palmeEtt tips är att istället rikta sökarljuset mot Palmes liv och gärning, läs gärna Henrik Berggrens förträffliga biografi från 2010 Underbara dagar framför oss”. Olof Palme är så mycket intressantare som levande än död.

Men nya böcker ges ut, hattarna sitter fast och jag känner mig gammal och trött.

 

Håkan Olsson