Atlas för nyfikna

atlas

När jag var liten ville jag bli kartritare, kanske lärde jag mig läsa på en Sverigekarta som hängde bakom kudden. Nu blev det inget ritande men kartor fascinerar fortfarande.

Ian Wrights Atlas för nyfikna – 100 kartor som visar världen på ett nytt sätt vidgar ramen för vad en kartbok kan vara. Kartor visas förvisso, men ur en samling udda synvinklar.

Några exempel: på en karta över Kanada konstateras att över 50 procent av befolkningen bor söder om 49:e breddgraden, som brukar anges som gräns mellan USA och Kanada. Söder om denna dras en röd linje under vilken en pytteliten del av Kanada finns. Här bor merparten av befolkningen (Toronto, Montreal , Ottawa)

Eller en världskarta som visar antal hårdrocksgrupper per 100 000 invånare – flest i Finland, följt av Sverige, Norge och Danmark. I Sudan och Nordkorea finns, så vitt man vet, ingen hårdrock.

Eller varför inte en karta över vilka europeiska länder som invaderat Polen. Schweiz och Island är oskyldiga, dock ej Sverige. Flertalet länder har invaderat Polen!

Och så fortsätter, mer eller mindre nördigt, mer eller mindre tankeväckande. Glöm aldrig att Luxemburg inte är en mikrostat, inom dess gränser ryms Liechtenstein, Malta, Andorra. San Marino, Monaco och Singapore.

atlas (1)

Atlas, titan i grekisk mytologi med uppgift att bära världen på sina axlar.

Håkan Olsson

Josas bok

josas-bok

I mars förra året sändes en mycket uppmärksammad TV-dokumentär om sångerskan och artisten Josefin Nilsson – Josefin Nilsson : älska mig för den jag är. Programmet fick ett våldsamt genomslag, demonstrationer och ljusmanifestationer följde, detta efter att en känd skådespelare pekats ut som skyldig till misshandel och förföljelse, ja i förlängningen till Josefins förtida död. Och förra sommaren pratade Josefins storasyster Marie Nilsson-Lind om samma saker i ett uppskattat Sommar i P1.

Där framgick att Josefin skrivit mycket om förhållandet och planerade att ge ut en bok, av detta blev inget då hon gick bort i februari 2016.

Josas bok : min berättelse av Marie Nilsson-Lind tar sin avstamp i efterlämnade dagböcker och annat material. Författaren skriver att hon ser boken som ett löfte till den älskade lillasystern att slutföra hennes berättelse.

Först lite om bokens stilistiska nivå. Marie håller själv i pennan, när hon inte citerar Josefin. Detta är både en styrka och en svaghet. Svaghet därför att texten hade mått väl av att tuktas, det är för mycket uttalade känslor, för mycket hemskt, hemskt eller fantastiskt, fantastiskt. Å andra sidan skänker det autenticitet åt berättelsen, här har inget filtrerats genom en skicklig spökskrivares filter, det är så här Marie tänker och känner.

Boken handlar lika mycket om Marie som Josefin, och om Ainbusk Singers. Det är på ett sätt en klassisk biografi om uppgång och fall, genombrottet med More Amore (Älska mig för den jag är, Lassie m fl), samarbetet med Benny Andersson, bakslag, ekonomiska bekymmer. Men också en historia om en rätt dysfunktionell familj. Pappan, revyartisten, ständigt otrogen och mamman, skuldbeläggande offerkofta med psykiska problem. Marie känner sig otillräcklig trots uppenbar begåvning, är familjens krockkudde. Lillasyster är allt det som storasyster inte är, snygg, fräck, framåt.

josefin12

Ainbusk singers

Den röda tråden i boken är systrarnas varma förhållande och dess peripeti naturligtvis det destruktiva förhållandet med skådespelaren, som tycks knäcka Josefin både mentalt och fysiskt. Nedgången blir brant – missbruk, ryggsmärta -även om visa ljuspunkter finns, däribland en sen scencomeback på Gotland.

Författarens saknad är stor och skulden lurar alltid runt hörnet – varför gjorde jag inte mer? Trots en del brister vill jag se boken som en kärleksgärning till en älskad och saknad syster – som bara ville bli älskad för den hon var.

 

Håkan Olsson

 

 

Klubben

320px-Me-too_sign

#metoo. Begreppet, som syftar på ”jag också”, var en hashtag på sociala medier som började i USA och spreds med vindens hastighet över världen. Många kvinnor och inte minst kända kvinnor inom först filmbranschen trädde fram och berättade att de blivit sexuellt utnyttjade och i många fall även våldtagna av män de varit i beroendeställning av. I Sverige kulminerade metoo-upproret under hösten 2017 med uppror inom en mängd branscher såsom skådespelare, jurister, dansare och anställda inom kyrkan. Ett antal kända svenska män, främst inom tidnings- och TV-branschen namngavs på sociala medier vilket i flera fall ledde till att de blev av med sina jobb och att övergrepp som skett flera år tidigare polisanmäldes och ledde till rättegång. Oftast med friande dom då det är svårt att bevisa brott så lång efteråt – ord står mot ord.

klubbSom en följd av att det tidigare tabut att skriva om sexuella övergrepp  – det ansågs vara en ”privatsak” – nu inte längre existerade började Matilda Gustavsson på Dagens Nyheter arbeta med en artikel om en man som under många år haft rykte om sig att vara någon som kvinnor skulle akta sig för. ”Alla” visste, men ingen gjorde något. Han fick ostörd tafsa grovt på kvinnor helt öppet, i officiella sammanhang utan att någon ingrep. Helt helt obegripligt och ingen av de intervjuade i boken kan egentligen förklara varför de inte sa stopp. Mannen, Jean-Claude Arnault, var en kändis i kulturvärlden. Dels genom att han var (är) gift med Katarina Frostenson, poet och medlem i Svenska Akademien, dels för att han förestod Forum, den klubb som åsyftas i titeln på Matilda Gustavssons bok som gavs ut 2019.

Trots att vi läst allt om alla turerna; från DN-artikeln med de 18 kvinnornas berättelser, via turbulensen kring avhoppade akademiledamöter, inställda nobelpris, maktspelet inom akademien, Horace Engdahls påhopp på Sara Danius och folkets stöd till henne (minns #knytblusförsara) så är bokenKlubben en stor läsupplevelse. Matilda Gustavsson beskriver metodiskt hur hon började nysta i de rykten hon hört om Arnault, länge kallad Kulturprofilen, och hur hon fick kontakt med kvinna efter kvinna som utsatts för övergrepp och rena våldtäkter. Och om allt som hände sen, efter artikeln. Hur akademin närmast vittrade sönder, nobelpris ställdes in och Arnault dömdes till fängelse för våldtäkt.

Matilda Gustavsson fick Stora journalistpriset för avslöjandena. Boken Klubben har fått lovord och många priser. Historia har skrivits. Läs den!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

 

Gröna fingrar?

garden-3276321_1280

Den här tiden på året, när det varken är vinter eller riktig vår, brukar lusten att påta i trädgården vara som starkast. När det väl är dags och ogräset växer frodigare än det jag planterat har entusiasmen oftast lag sig. Jag vill verkligen vara en som gillar trädgårdsarbete och som har en trädgård som är planerad efter säsong men jag är samtidigt lite lat. Men nytt odlingsår innebär nya möjligheter till förbättring, eller hur?

De senaste årens stora trädgårdtrend är att odla i pallkrage. Det passar den som i likhet med mig inte har någon stor trädgård. Det går också att starta tidigare på våren än i ett vanligt trädgårdsland eftersom jorden blir fortare varm. Hög tid att starta alltså!Pallet-collars

Till min och er hjälp har jag hittat flera böcker med tips för både nybörjare och erfarna pallkrageodlare.

25 smarta pallkragar – bästa kombinationerna för bra skörd

Maxad skörd i din pallkrage

12 månader med din pallkrage

Odla i pallkrage

Det jag lärt mig av att bläddra i de här böckerna är att det nästan inte finns några begränsningar i vad som kan odlas i pallkragen. Undantaget stora träd, möjligtvis.

Så, gott folk – gå loss med fröer, jord, plantor, sticklingar och odla er trädgård. Och välkommen till biblioteket för att låna böcker om precis allting.

Jeanette, Stadsbiblioteket  Halmstad

P.S. Varför har så många trädgårdsbokförfattare namn från floran? Det dräller av Rosen, Rosberg, Roos, Ek, Qvist och Björck. Måste googla!  Och nu, tre sekunder senare har jag lärt mig att det kallas aptonym när man heter som sitt yrke, alltså som meteorologen Lisa Frost. D.S.

Koreakriget 1950-1953

kk

 

Koreakriget är ett både avlägset och ständigt närvarande krig. Ett fredsavtal saknas fortfarande, 67 år efter att stilleståndsavtalet slöts i juni 1953. Kriget var den första stora konflikten efter andra världskriget och den första sedan kalla kriget blivit ett faktum.

Bakgrunden var att segrarmakterna under Potsdamkonferensen i juli 1945 delat den koreanska halvön längs den 38:e breddgraden, i en amerikansk respektive sovjetisk ockupationszon. USA och Sovjet kom inte överens om hur landet skulle styras och den 15 augusti 1948 bildades formellt Republiken Korea; allmänna val hölls och Syngman Rhee blev premiärminister. Demokratiska Folkrepubliken Korea bildades med Kim Il Sung som ordförande.

Därmed var spelplatsen krattad och att de respektive ockupationsstyrkorna drog sig tillbaka 1948-49 ändrade inget i sak. Efter att Kim konsulterat Stalin och Mao gick nordkoreanska trupper över gränsen den 25 juni 1950. FN, som bojkottades av Sovjet, fastställde, efter hemställan från president Truman, en resolution om omedelbart tillbakadragande och ett antal länder, med USA i spetsen, bidrog med soldater.

Strider rasade främst under andra halvåret 1950. Först trycktes de allierade kraftigt tillbaka, men efter en amfibieinsats vid Inchon, Seouls hamnstad, återgick initiativet till de FN-ledda styrkorna. Man nådde nästan den kinesiska gränsen innan konfliktlinjen stabiliserade vid den 38:e breddgraden i början av 1951. Sedan vidtog ett lågintensivt krig till stilleståndet 1953. Förlusterna i människoliv var stora, bland civila på bägge sidor och bland de stridande förbanden, främst på nordsidan.

koreakrigetkalla

Naturligtvis finns det mycket skrivet om Koreakriget men faktum är att Artur Szulcs Koreakriget(2019) är den första svenska skildringen av konflikten. Boken är en relativt kortfattad genomgång av kriget, dess orsaker och följder. Vill man läsa om marinkårens aktion vid Inchon i september 1950 kan man läsa en intressant text i Gunnar Åselius Krigen under kalla kriget (2007).

Vi lever fortfarande i Koreakrigets långa skugga, inte minst manifesterat av Kim
Jong-uns ständigt pågående vapenskrammel.

Håkan Olsson

Våga missa!

FOMO, eller Fear Of Missing Out, på svenska typ “skräck för att missa det som händer” verkar vara utbredd. Jag tycker det är något desperat och lite sorgligt över att aldrig ha tråkigt, att alltid vara på tårna och redo för nya äventyr. Den stilla vardagslunken kan vara väldigt trevlig! Glädjen i det lilla kan vara lika stark som euforin över en stor utmaning – eller?

Nu verkar faktiskt en motrörelse vara i vardande, FOMO ersätts av JOMO – ”joy of missing out”. Svend Brinkmann, professor i psykiatri har nyligen skrivit boken med titeln Våga missa som handlar om vi måste inse att vi inte kan få allt och öva oss i förmågan att våga missa. Att gå miste om något bör ses som en aktiv handling och inte som något som bara sker. Och den som vågar missa har allt att vinna!

Samme Brinkmann går ofta på tvärs mot rådande trender i självhjälpsträsket. För några år sedan gav han ut boken Stå fast! – vägra vår tids utvecklingstvång. I den boken gör han upp med hela självhjälpssamhället (trots att han själv är en del av det) och ger följande råd:

 

1. Sluta känna efter i dig själv.

2. Fokusera på det negativa i ditt liv.

3. Ta på dig nej-hatten.

4. Håll tillbaka dina känslor.

5. Avskeda din coach.

6. Läs en roman – inte en självhjälpsbok eller biografi.

7. Dröj vid det förflutna.

Befriande lista tycker jag som genast ska ägna mig åt punkt 6.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Palmemordet

sista

Jag beställde nyligen ännu en bok om mordet på Olof Palme, Lars Borgnäs Olof Palmes sista steg : i sällskap med en mördare (2020). Den torgför teorin att det primära målet var Lisbeth Palme och att Olof föll för det andra skottet. Som brukligt när det gäller privatspanare nyttjar man de vittnesmål som talar för den egna teorin och struntar stillsamt i de som motsäger den. Lena Andersson, författaren och skribenten, har tydligen skrivit förordet. Andersson har tidigare, i en DN-artikel, förespråkat ”mötesscenariot”, att Palme skulle stämt möte med någon. Mitt på Sveavägen, halv tolv en kall februarikväll!? Logiken förefaller likna en vällagrad emmenthalerost – full av hål.

Och nu, den artonde februari, halvannan vecka före 34-årsdagen av mordet avslöjar Palmegruppens åklagare, som ironiskt nog heter Krister Petersson, att man senare i vår ämnar väcka åtal, alternativt lägga ner utredningen för gott. Förvirring är bara förnamnet.

den-osannolika-mordaren-skandiamannen-och-mordet-pa-olof-palmeNär jag senare tar del av tidningarnas artiklar kring nyheten verkar det handla om Stig Engström, den så kallade ”Skandiamannen”. För ett par år sedan publicerade tidskriften Filter ett reportage som pekade ut Engström som gärningsman. Det blev också en bok, Thomas Pettersson – Den osannolika mördaren(2018). Som vanligt talar en del för Engström, en del emot. Till skillnad från diverse andra spår finns det en tydlig koppling till brottsplatsen, Engström jobbade i grannhuset och var bevisligen på plats mordkvällen. Å andra sidan uppsökte han frivilligt polisen, som vittne, och betedde sig rent allmänt knappast som en förövare skulle ha gjort. Det finns ett problem till, Engström dog 2000.

Ämnar åklagare Petersson fastslå att Engström är mördaren måste det till handfasta bevis, läs mordvapnet. Annars hamnar vi i ett läge där fallet sägs vara ”polisiärt uppklarat” vilket för övrigt många, inte minst poliser, anser om Christer Pettersson (alltså inte åklagaren), 1989 dömd i tingsrätten men friad i hovrätten.

Blomma-Rosor

Jag beundrar Olof Palme, både för hans politiska gärning, och som människa. Många av de reformer som vi, hittills, tagit för givna tillkom under hans regeringstid – daghemsutbyggnad, föräldraförsäkring, förbättrad jämställdhet, MBL och LAS. Han var också en stridbar röst i den internationella politiken; kritiserade USA för den orättfärdiga krigföringen i Sydostasien, arbetade mot kärnvapen, nagelförde diktaturer, från Tjeckoslovakien till Spanien.

Han var också en intellektuell politiker, bildad, litteraturintresserad. Palme kunde i tal citera Stig Dagerman eller Ragnar Thoursie. Några årtionden senare prisade en annan statsminister Camilla Läckberg!

Åren efter mordet läste jag mycket om attentatet. Vartefter blev jag allt tröttare i takt med att konspirationsteorierna avlöste varandra. Privatspanarna blev allt fler, man kan tala om foliehattarnas parad.

underbara-dagar-framfor-oss-en-biografi-over-olof-palmeEtt tips är att istället rikta sökarljuset mot Palmes liv och gärning, läs gärna Henrik Berggrens förträffliga biografi från 2010 Underbara dagar framför oss”. Olof Palme är så mycket intressantare som levande än död.

Men nya böcker ges ut, hattarna sitter fast och jag känner mig gammal och trött.

 

Håkan Olsson

Dialekter

 

 

rund-dialekter-tykenEtt av mina favoritprogram på radio är Språket i P1. Särskilt mycket gillade jag att lyssna när Anna-Lena Ringarp fortfarande var programledare, och hennes språkexpert var Lars-Gunnar Andersson som är professor i modern svenska vid Göteborgs universitet. Det är något visst med den där göteborgskan, tycker jag och många med mig. När man undersöker den populäraste svenska dialekten kommer göteborgskan högt, tillsammans med norrländska och värmländska. Nu har Lars-Gunnar kommit med en bok om just Göteborgsgrammatik där han undersöker göteborgskans dialektala särdrag. Varför säger göteborgaren ännalaknô och brôte? Svaren finns i grammatiken. Alla andra grammatikböcker jag känner till handlar om skriftspråk och är väldigt användbara men kanske inget jag läser för nöjes skull. Men den här boken är görrolig!

goteborgsgrammatik

I en ny bok av Fredrik Lindström – populärhistorikern, programledaren, komikern och språknörden – kan den dialektintresserade grotta ner sig i 100 svenska dialekter (2019). Här kan man se att Lindström kombinerar sina yrkesroller för boken är både informativ, rolig och lärd så ett sätt som bär hans signum. Till varje dialekt som beskrivs i text, med  finns också ett ljudspår via en vidhängande ”ljuddel” där man knappar in ett nummer för den dialekt man vill lyssna på.

100-svenska-dialekter

För övrigt definieras dialekt så här: En dialekt är en språkart som talas av invånarna inom ett avgränsat geografiskt område, men alla dialekttalande inom ett visst område talar inte exakt likadant.

Det stämmer verkligen. Skånska är en allt annat än enhetlig dialekt utan skiljer sig väldigt mycket åt mellan exempelvis Lund och Malmö. Och sen har vi ju sociolekter, dvs den språkliga variation som utmärker en social grupp, till skillnad från dialektens geografiska avgränsning. Men det tar vi en annan gång!

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Fyrarnas poesi

Sletringen_fyrstasjon_(36-IMG_8785-002)

Sletringen fyr (Norge)

Visst är det något speciellt med fyrar. De ljusbringande tornen symboliserar så mycket – hopp, räddning, hemkomst, för att blott nämna några. Att lyssna på sjörapporten är som att försjunka i magin kring de välbekanta fyrarna med sina fantasifulla namn – Almagrundet, Söderarm, Svenska Högarna, Bjuröklubb. Man längtar ditt fast man vet att flertalet aldrig kommer att besökas. Jag förstår till fullo Muminpappans trängtan till fyren i havsbandet!

tylöns

Tylöns fyr

Går man upp för backen bakom sommarhuset, som ligger i Ringenästrakten, kan man se inte mindre än tre fyrar. Närmast blinkar kassunfyren utanför Tylön, långt bort i horisonten ser man det svagt blinkade skenet frön Hallands Väderö och längst bort, fast ljusstarkast, pumpar Kullens fyr ut sina rytmiska ljuskaskader.

I höstas utkom ett vackert illustrerat praktverk, Fyrar runt Östersjön, av Magnus Rietz. Varje fyr runt hela Östersjön beskriv i text och bild; från Malören längst upp i Bottniska Viken, längs de svenska, danska, tyska, polska, litauiska, lettiska, estniska, ryska och finska kusterna ändå upp till Marjaniemi, som är Finlands nordligaste fyr.

fyrar-runt-ostersjon

Fyren på Stora Karlsö, strax väster om Gotland, ligger magnifikt placerad; några meter från fyrhuset stupar klinten brant mot havet. Fyren utgjorde samtidigt bostäder för personalen, numer inhyses vandrarhem i de forna bostäderna. Jag brukar alltid påstå att af Chapman vid Skeppsholmen är landets vackraste vandrarhem, men efter att ha sett bilderna från Karlsön är jag tveksam. Men kommer jag att besöka fyren? Vem vet.

Håkan Olsson

Brottsplatsen i centrum

dom

owVem vill bli brottsplatsundersökare? När övriga – poliser, fotografer och rättsläkare – lämnat platsen för brottet är endast brottsplatsundersökarna kvar, hur hemsk scenen än må vara. Min favorit Otto Wendel har skrivit om detta i klassikern De döda måste tala. Att få den döda att tala är en fin beskrivning av undersökarens grundläggande uppgift; att via diverse spår, DNA, blodlämningar m m, ge den döde ett slags upprättelse – se här, det var så här det verkligen tilldrog sig!

 

 

 

Petter Inedahl, som tidigare skrivit Glömda mord(2016) och ett par titlar om spöken och brottsplatsundersokarenhemsökta hus utgav i höstas Brottsplatsundersökaren. Egentligen är boken en traditionell genomgång av ett antal mer eller mindre kända fall, från sent 1970-tal till sena 90-talet. Det särskiljande är att brottsplatsundersökningen ställs i fokus. Kanske borde den pensionerade kriminalaren Jan Olsson medtagits som upphovsman, han är nämligen rikligt citerad i framställningen. Olsson är bl.a. känd för att ha haft den goda smaken att i tidigt skede hoppa av de beryktade Thomas Quick-fallen. Vi vet ju alla hur den tragiska soppan slutade.

Jan Olsson har deltagit i över hundra mordutredningar och varit chef för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp (GMP-gruppen), så han vet onekligen vad han talar om. Boken är ingalunda omistlig men är ändå läsvärd, främst då via inblickar i det så viktiga brottsplatsundersökande arbetet.

Håkan Olsson