Kläda blodig skjorta

Av Frida Werner, Stadsbiblioteket

Precis som titeln avslöjar har jag läst om 150 års barnafödande i Sverige. Och vilken läsupplevelse det har varit! Wow! Jag har gråtit, jag har förfärats och jag har fått glädjas. Boken innehåller tillräckligt med känslor för att den ska vara mer än läsvärd. Men hör nu här; som grädde på moset är boken också intressant och fullspäckad med fakta. Maja Larsson förtjänar en eloge till det gedigna forskningsarbete hon har genomfört. Hon har verkligen tagit ett helhetsgrepp på födandet. Vi får se utvecklingen från flera håll som vårdpersonalens-, moderns-, familjehemmets-, vetenskapens- och statens perspektiv. Alla dessa parametrar presenterar Maja på ett så tillgängligt vis att även den oinvigde (jag) förstår hur allting påverkar varandra och vilka konsekvenser beslut och trender har lett till.

Bara titeln Kläda blodig skjorta är genial då den låter både smart och makaber på samma gång. Det är tydligt att detta inte handlar om ett tillrättalagt barnafödande, utan här är det blod, smuts, smärta och dylika kroppsvätskor som beskrivs och inga detaljer censureras. Men mitt i allt det här skrämmande får man också lära sig nya ord och termer, exempelvis kan jag lägga till följande i mitt mentala ordlexikon: avstyckningsverktyg, vaginala kejsarsnitt, rooming-in, spädbarnshem och mycket mer som jag i ärlighetens namn inte alls mår bra av att känna till men, som den morbidturist jag är, finner oerhört intresseväckande. Jag kan inte låta bli att känna det som att författaren lyfter locket ner till det förbjudna, ner till kvinnokroppens mysterium som man i folkmun bara viskar om, men som nu äntligen börjar bli ett samtalsämne man vågar ha vid köksbordet.

Om jag avslutningsvis här skulle få beskriva Kläda blodig skjorta med en enda mening, då skulle den meningen se ut så här:

Det är fan inte lätt att vara kvinna.