Dikten som en andra andning

Av Cecilia Kristiansson

Bikt om dikt av Niklas Schiöler är en bok om att läsa poesi. Men kan det verkligen behövas? Det är väl bara att sätta igång att läsa? Ja, naturligtvis är det så. Det finns inga rätt och fel i hur man läser poesi och för den enskilde är det ju den egna upplevelsen av dikten som är det intressanta. Hur just den här dikten göra just min tillvaro lite tydligare, hur den kan slå an en sträng i just mig.  

Men många av oss har svårt att riktigt ta oss an poesiläsning och då kan det vara en ögonöppnare när någon annan visar på och berättar hur hen läser en viss dikt. Vi som har svårt för att läsa tålmodigt och långsamt, som har lätt för att skumma över text; för oss kan det vara en hjälp att bli guidade i vår läsning.  

Författaren menar att poesi måste få ta emot ibland och menar att ”Poesi är för mig inte avkoppling, utan påkoppling”. Poesiläsningen beskrivs som långa stunder av att varken förstå eller förmå ta till sig texten. Men så, om man läser tillräckligt länge och ihärdigt, letar sig ett guldkorn eller flera fram i texten. Som att man genom att ta sig igenom lite svårare passager får en större belöning när texten faktiskt öppnar sig för en. Lite som att lyssna på en hel opera och inte bara de mest kända ariorna. Detta tycker jag är en tillåtande attityd – att acceptera att man inte alltid har stora upplevelser, men att de för eller senare kommer om man ägnar tillräckligt mycket tid åt läsandet.

Boken är ganska liten till omfånget och innehåller utsnitt från diktverk från olika epoker och i olika stilar, kommenterade av en författare som förefaller leva och andas poesi. Författaren har en särdeles förmåga att levandegöra och visa på det stora i olika poetiska stycken. Det är väldigt inspirerande och får en att vilja springa till biblioteket eller den egna bokhyllan för att läsa mer. Boken ger underbara exempel på hur poesi kan förflytta ens verklighet en liten bit, få slentrianen och det rastlösa läsandet att en stund ge vika för ett ögonblick av förundran. Förundran över hur orden kan vara så avgörande, så vackra och så omstörtande.

”Himlen har landat

på ett grässtrå,

därför darrar det.”

Hur får inte dessa rader av Bo Setterlind hela tillvaron att gunga till?