Fjällvandring – hiss eller diss?

Vandrare på fjället

Under coronaåret har svenska folket upptäckt naturen. Det badas i isvakar, grillkolen säljer slut i affärerna, naturreservaten är knökfulla och uppfödarna blir nerringda av folk som måste – måste- ha en valp och det helst igår. Inget ont att säga om allt detta (förutom att man får hoppas att valparna inte hamnar på Blocket när matte och husse inte längre kan jobba hemma). Naturen, alltså – den står för allt som är gott och nyttigt och stärkande. Aldrig har man väl hört någon som säger att den inte gillar skogspromenader och grill över öppen eld? Böcker om naturens alla fröjder finns det gott om och jag rekommenderar dem varmt. Vandringen blir bättre om man är förberedd; svampsoppan lite tryggare om du inte förväxlat champinjonen med vit flugsvamp. Och så vidare. Men just för att vår naturdyrkan är ett självklart inslag i den svenska nationalkaraktären (om sådan finnes?) är det desto roligare att läsa om motsatsen.

Först läste jag Vi skulle ha fjällvandrat av Gunilla Bergensten. Den handlar egentligen om alla de misstag hon tycker att hon gjort som förälder. Boken är en lista över allt som hon önskar att hon gjort, och att fjällvandra är högst på listan. Fjällvandringen blir en symbol för det präktiga föräldraskapet som man gillar att demonstrerar på instagram och som ger andra, mindre präktiga föräldrar dåligt samvete.

Norske komikern Are Kalvö hatar naturen. Han hatar att vandra i naturen och allra mest hatar han fjällvandringar. Detta gör honom till en mycket ovanlig representant för det norska folket som älskar att gå på tur. Som ung vuxen har han haft vänner som likt honom själv hellre umgåtts på krogen eller på flanerande tillsammans på stadens gator – det är alltså inte själva promenerandet Are Kalvö avskyr (hatar) det är att göra det i naturen – men som nybliven 40-åring för han en upptäckt: alla hans vänner har blivit besatta av att fjällvandra! Om detta handlar Fjällvandring åt helvete – en norrmans motvilliga försök att lära sig att älska naturen. Och även en naturälskande långvandrare som undertecknad kan inte låta blir att skratta åt de roliga, välfunna och lite elaka beskrivningarna.

Jeanette, Stadsbiblioteket i Halmstad

Mordet på Zaida Catalán

Karta över Kongo Kinshasa

Mars 2017. Zaida Catalán är på FN-uppdrag i Kongo (eller Kongo-Kinshasa som det också kallas) tillsammans med den amerikanske FN-kollegan Michael Sharp. Syftet är att utredda påstådda övergrepp mot lokalbefolkningen i Kasaiprovinsen. Plötsligen försvinner paret och medier rapporterar att de tros vara kidnappade. Den 28 mars bekräftas Catalán och Sharp döda och en svensk förundersökning gällande mord inleds.

Staffan Lindberg, författare till boken Mordet på Zaida Catalán-

Så vad har egentligen hänt? Journalisten Staffan Lindberg bestämmer sig för att granska fallet och beger sig till den farliga Kasiaregionen för att undersöka vad som kan ha orsakat Cataláns död. Saken är inte lätt att reda ut, vittnen ljuger, kongolesiska myndigheter lägger locket på. I Mordet på Zaida Catalán (2019) visar Lindberg att svenskan arbetade med att fram bevis mot en lokal politiker vars privata milis hade våldtagit över 40 småflickor. För att samla graverande uppgifter hade hon använt sig av en inspelningspenna, som polisen inte kände till och som senare hittades bland Catalàns efterlämnade tillhörigheter. Detta fick till följd att ett lokal milisledare (nyckelvittne i en tidigare rättegång), ställdes inför rätta och dömdes för mord.

FN:s symbol.

Lindbergs följer den svenske aktivisten i spåren och tecknar också en fin bild av en engagerad människa i kamp mot förtryck och vanstyre. Catalán var tidigare engagerad i Miljöpartiet och brann särskilt för djurrättsfrågor och kampen mot sexualiserat våld.

Lindbergs bok är spännande, skakande och uppfordrande – läsning rekommenderas!

Håkan Olsson, Stadsbiblioteket i Halmstad